Socialdemokratin och skapelsen av

allmänintresset

Sheri Berman

2

3

Socialdemokratin och skapelsen av

allmänintresset

Sheri Berman

Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg

4

Om författaren

Sheri Berman är professor i statsvetenskap vid Barnard College, University of Columbia, i New York. Hon har bland annat skrivit böckerna The Primacy of Politics: Social Democracy and the Ideological Dynamics of the Twentieth Century (New York: Cambridge University Press, 2006) och The Social Democratic Moment: Ideas and Politics in the Making of Interwar Europe (Cambridge, MA: Harvard University Press, 1998).

Författarna svarar själva för uppfattningar och slutsatser i Tankeverksamhetens publikationer. Översättning från engelska av Anders Nilsson. Publicerad med tillstånd av författaren, Critical Review och Routledge Informa Ldt. Ansvarig utgivare: Ann-Sofie Hermansson www.tankeverksamheten.se redaktion@tankeverksamheten.se ISBN 978-91-87077-32-6 Göteborg 2014

5

Socialdemokratin och skapelsen av

allmänintresset

Leif Lewins Self-Interest and Public Interest in Western Politics (1991) reser några fundamentala frågor om det politiska livet. ”Är det egenintresse eller allmänintresse som dominerar offentligheten? Försöker den politiska män-niskan främst uppfylla personliga önskningar och behov, eller agerar hon med avsikten att främja vad hon tror är bäst för hela samhället?”

Trots att dessa frågor vid första anblicken tycks enkla och raka, så har diskussionen om den relativa betydelsen av egennytta och allmännytta länge splittrat samhällsvetare, politiska tänkare och allmänna observatörer av politiken. Åtskillig modern samhällsforskning utgår från att politiska hand-lingar främst är motiverade av egennytta. I en hypotetisk värld vägleds väljare av sina plånböcker, partier röstmaximerar och byråkrater strävar efter större budgetar. Å andra sidan antar den klassiska politiska filosofin att det finns ett ”gemensamma bästa”, och att förekomsten av medborgare som sluter upp kring detta är av avgörande betydelse för ett sunt och väl fungerande styrelseskick. Den kanske mest citerade klassiska definitionen av demokrati slår fast att ”den demokratiska metoden är ett institutionellt arrangemang för att nå fram till politiska beslut vilka förverkligar det gemensamma bästa genom att låta folket själv avgöra frågor genom valet av individer som samlas för att utföra dess vilja” (Schumpeter 1942).

Egennyttans relativa betydelse i förhållande till allmännyttan har emel-lertid sällan varit föremål för empirisk prövning. På förhand bestämda teorier leder naturligtvis bara till att skyttegravarna blir djupare snarare än att diskussionen förs framåt. Lewins Self-Interest and Public Interest in Western Politics syftade till att ändra på detta genom att föra in en uppfris-kande empirism i debatten. I slutet av 1980-talet hade Lewin noterat att stora mängder samhällsvetenskaplig forskning om politiskt beteende inte fullt ut hade integrerats i de mer teoretiska debatterna. Tiden var därför mogen att:

6

… empiriskt undersöka vad en del forskare hittills har antagit som fundamentala principer (vilka bara behöver illustreras med hypotetiska läroboksexempel) och som andra har samlat massor med information om (men sällan placerat i ett teoretiskt eller filosofiskt sammanhang): näm-ligen frågan om det finns någon grund för antagandet om egennyttans dominans i den västerländska offentligheten (Lewin 1991).

I Self-Interest and Public Interest in Western Politics görs just en under-

sökning ”om väljare, politiker och byråkrater [är] influerade, inte bara av sina uppfattningar om vad som är bäst för dem själva, utan också vad de tror är bäst för andra, för samhället i dess helhet”.

Lewin kom till överraskande slutsatser. Han upptäckte att det egentligen finns mycket få bevis för att det är egennyttan som styr politiskt beteende och beslutsfattande av politikens aktörer i västerländska samhällen. När det gäller väljarna fann Lewin att tillgängliga fakta indikerar att de tenderar att inte i första hand se till sina egna plånböcker, utan till hur regeringen sköter ekonomin i dess helhet, när de bestämmer hur de ska lägga sina röster. ”Sociotropiska [oegennyttiga] överväganden”, upptäckte Lewin, ”är signifi-kanta för väljarbeteenden, ändå är debatten om plånbokshypotesen livaktig. Vad som håller den igång är inte förekomsten av några stödjande rön utan snarare förhållandet att den verkar så bestickande, ’en god hypotes som motstår motspänstiga fakta’”. Därtill fann Lewin att tillgängliga fakta indi-kerade att ”hypotesen om egenintresse inte heller kan upprätthållas när det gäller politiker … Fakta visar överväldigande, för att inte säga definitivt av-görande, att bilden av politikern som främst röstmaximerande har lika lite empiriskt stöd som synen på väljaren som röstar utifrån sin plånbok.” Till och med de så mycket baktalade byråkraterna avslöjas ha sammansatta motiv. Det empiriska stödet för ”budgetmaximeringshypotesen” är svagt, tvärtom tycks det som att byråkrater faktiskt bryr sig om att göra ett bra arbete. Sammanfattningsvis inrymmer de flesta politiska aktörer i väster-ländska samhällen en känsla för ”vad som är bäst för hela samhället” i sitt beslutsfattande. Lewin drog slutsatsen att oegennyttig samhällsanda är mycket mer spridd än vad ”många tidigare forskare och observatörer har trott”.

Genom att kombinera teori och empiriska fakta kunde Lewin förse oss med en välbehövlig (men inte särskilt beaktad) prövning mot verkligheten av a priori-bestämda teorier som helt enkelt förmodar att egenintresset dominerar överallt och alltid. Enbart de slutsatserna gör boken värd att begrunda tjugo år senare. Genom att visa att oegennyttig samhällsanda spe-lar en större roll i det politiska livet än vad forskarna tidigare hade föreställt sig, reser Lewin därtill den underförstådda frågan om var denna anda kom-mer ifrån.

7

Samhällsandans källor

Lewin pekar ut betydelsen av detta forskningsstråk i slutet av boken, när han diskuterar några implikationer av sina fynd. Han påpekar att i tillägg till avsaknaden av empiriskt stöd, så skulle politik som utformas av aktörer vilka styrs av snäv egennytta leda till dysfunktionella samhällen. Detta, note-rar han, kan enkelt demonstreras av ”fångarnas dilemma”, som förser oss med en klassisk illustration av hur handlingar av renodlad egennytta producerar ett suboptimalt resultat för kollektivet. Men detta suboptimala resultat kan övervinnas genom att spelet upprepas och deltagarna får bättre information om, och incitament för, att samarbeta.

Tricket att övervinna fångarnas dilemma är således den utmaning vi står inför i det moderna samhället, nämligen att förse medborgarna med incita-ment att inbegripa ”vad som är bäst för hela samhället” i sina kalkyler, så att de kan uppträda samarbetsinriktat och kollektivt (Lewin 1991; Ostrom 1990). Self-Interest and Public Interest in Western Politics visar att sådana incitament är mycket mer vanligt förekommande i västerländska samhällen än vad många tidigare forskare har trott. Detta bidrar i sin tur till att förklara varför dessa samhällen fungerar så väl, med liten kriminalitet, hög skatte-acceptans, begränsad korruption och allmänt laglydigt beteende. Som Lewin uttrycker det hjälper oss tendensen att ta med ”vad som är bäst för hela samhället” i kalkylen att förstå vad det var som gjorde att västliga samhällen kunde ta steget från ”naturatillståndet till välfärdsstaten”.

Förhållanden som låter ett samhälle sträva efter den gemensamma nyttan saknas emellertid i de flesta utvecklingsländer, och de varierar avsevärt ock-så inom Västerlandet och över tiden. Begrunda skillnaderna mellan dagens Sverige och Ryssland, eller mellan europeiska samhällen under 1800-talet och det sena 1900-talet. Den fråga som Self-Interest and Public Interest in Western Politics sålunda leder oss till är: Var kommer samhällsanda ifrån? Varför är medborgarna i en del samhällen i stånd att agera samarbetsinrik-tat och kollektivt, att i politiskt beslutsfattande ta med ”vad som är bäst för hela samhället i dess helhet” i kalkylen, medan andra inte kan det? Eller, som en annan svensk statsvetare har uttryckt det, ”hur tar man sig från Moskva till Stockholm?” (Rothstein 2005).

En möjlighet är att ett samhälles kultur bestämmer i vilken grad med-borgarna hyser tillit, är samarbetsvilliga och uppfyllda av samhällsanda (Banfield 1967; Almond & Verba 1989; Kedourie 1981). Men trots dess popularitet har kulturella förklaringar en rad brister. En sak är att mycket få bedömare är överens om hur man ska definiera ett särskilt lands eller grupps kultur, så ”kultur” är svårt att använda som en oberoende variabel (Berman, kommande arbete). Ett annat problem är att kulturella faktorer inte kan förklara förändring. Till exempel hur det kommer sig att de flesta västeuropeiska länder i dag är stabila, liberala, demokratiska välfärdsstater när de inte var i stånd att åstadkomma politisk stabilitet under 1800-talet? Ytterligare ett problem (som troligen Lewin skulle understryka) är att

8

många kulturrelaterade förklaringar är baserade mer på antaganden än empirisk analys.

Ytterligare en förklaring till att samhällsandan är starkare i en del samhällen och svagare i andra är att ju mer uppdelat ett land är i regioner eller grupper, desto mindre troligt är det att medborgarna tar hänsyn till vad som är bäst för hela samhället, utan snarare ser till vad som är det för den egna gruppen (Horowitz 1987; Dahl 1972; Lijphart 1977). Men multiplicitet är inte ödesbunden. Inte bara blir många etniskt mångskiftande samhällen mer sammanhängande med tiden (Conner 1991; Anderson 2006; Weber 1976; Laitin 1998); även i länder med höga värden i fragmentationsindex kan andra faktorer än multipliciteten i sig vara skuld till politiska konflikter och förfall (Fearon & Laitin 2003; Chandra 2007; Habyarimana, Humphreys, Posner & Weinstein 2009).

I stället för att bestämmas av kulturella eller multiplicitetsfaktorer tycks graden av hur mycket samhällen karaktäriseras av medborgerlig uppslut-ning bakom allmännyttan åtminstone delvis avgöras som en konsekvens av institutioner och normer (Rothstein 1998, 2005 och 2011). Engagemang för allmänintresset kan odlas genom inrättandet av normer och institutioner som påverkar människors begränsningar och möjligheter.

Exemplet Sverige

För att ta vid där Self-Interest and Public Interest in Western Politics slutade ska jag undersöka etableringsprocesserna för normer och institutioner i ett särskilt intressant och relevant exempel, nämligen Sverige. I en bred upp-sättning mått som är relaterade till allmänintresset – tillit, social solidaritet, civilsamhällets aktivitet, förtroende för staten, nivåer för skatteacceptans och korruption – uppvisar Sverige exceptionellt höga värden. Hur kommer det sig? Varför har svenska medborgare en stark tendens att väga in vad som är bäst för samhället i politisk handling och beslutsfattande?

Många faktorer spelar antagligen in, men en betydelsefull och underskat-tad del av svaret står att finna i skapelsen av socialdemokratiska normer och institutioner under 1900-talet. De svenska socialdemokraterna inpräntade en anda av allmännytta och tog strid för institutioner som främjade och stärkte denna. Normer och institutioner spelade en avgörande roll för att skapa dagens av samhällsanda präglade svenska medborgare. Det svenska exemplet indikerar att graden av allmänintressets dominans över egen- eller särintressen i ett samhälle i avgörande delar bestäms av politiska nyckel-aktörers vägval.

9

En degel av konflikter

Före det andra världskriget avvek inte Sveriges politiska utveckling på något avgörande sätt från andra europeiska länders. Industrialiseringen hade bör-jat förändra landets sociala och ekonomiska bas, men den traditionella eliten strävade efter att motverka liberalisering och demokratisering. Sociala och ekonomiska villkor på landsbygden förblev extremt svåra; en större andel svenskar valde att emigrera från sitt hemland än i något annat land förutom Norge och Irland (Scott 1977). Arbetsmarknaden slets isär av konflikter, något som kulminerade i en massiv storstrejk och lockout i augusti år 1909. Trots tilltagande politiskt tryck och samhällelig frustration inträffade över-gången till demokrati först vid första världskrigets slut, sporrad av den våg av social oro som skakade Sverige och det mesta av övriga Europa i åren 1917-18 (Berman 1998).

Övergången till demokrati löste emellertid inte landets problem, och mel-lankrigstiden blev besvärlig för Sverige. Landet genomled tio regeringar och stigande oro såväl socialt som på arbetsmarknaden (Holmberg 1963). En regeringsledamot uttryckte vid denna tid: ”Ett beklagansvärt faktum är att under de senaste åren har vårt land blivit ett land av strejker, bojkotter och lockouter. I detta hänseende har vi slagit alla världsrekord.” (Bäckström 1963, 126). Allteftersom åren nötte på kände sig växande skaror av svenskar förrådda av kapitalism och desillusionerade av den nya demokratiska poli-tiska systemet, vilket tycktes oförmöget att frambringa vare sig stabila regeringar eller kraftfulla politiska initiativ. Resultatet var tilltagande sociala spänningar, frustration och alienation.

I andra delar av Europa gav sådana stämningar näring åt radikala rörelser på högerkanten, där fascismen och nationalsocialismen erbjöd en vision av harmonisk nationell gemensamhet och ett löfte om en regering som var kapabel och villig att kreativt och med kraft ta itu med samhällets och eko-nomins problem. I Sverige var det emellertid den socialdemokratiska väns-tern som trädde fram i triumf ur 1920- och 30-talens kaos, men av liknande skäl: Det svenska socialdemokratiska partiet (SAP) erbjöd de mest kreativa och kraftfulla lösningarna på de problem som skapades av kapitalism och demokrati, och belönades därmed med chansen att omforma de politiska och ekonomiska förhållandena under åren som följde. Mycket av förkla-ringen till det var SAP:s förmåga att övertyga valmanskåren att bara det kunde övervinna landets splittring och skapa ett nytt samhälle i den stora medborgarmajoritetens intresse, istället för att gynna särskilda grupper.

”Hela folkets parti”

Från tidigt i sin historia hade det svenska SAP varit ett flexibelt och odog-matiskt parti (Berman 2006). Det uppskattade inte marxism som en ”veten-

10

skaplig” dogm som krävde lydnad, utan för dess betoning på behovet att förändra samhället och löfte om en bättre, mer rättvis framtid.

SAP:s tidiga ledare insåg att ett framgångsrikt socialdemokratiskt parti var ett som kunde anpassa sin taktik till en särskild tid och dess omständlig-heter. Till exempel insåg man behovet att nå utanför partiets naturliga bas av arbetare och försökte vinna stöd av andra sociala grupper som delade åtminstone några av dess mål. En del har faktiskt argumenterat för att SAP uppfattade sig som ”ett folkets part”, inte bara ett arbetarparti, redan från dess tillkomst. Per Albin Hansson, partiets ledare under mellankrigstiden, noterade att den första socialdemokratiska tidningen i Sverige hade hetat Folkviljan, att det första partiorganet hette Folkbladet, och att de mötes-platser partiet hade inrättat hade namn som Folkets Hus och Folkets Park (Hansson 1929, Trädgård 1993). Redan år 1890 hade Axel Danielsson, en tidig ledargestalt i partiet, argumenterat för att SAP måste ”komma i närmare kontakt med folket, i synnerhet med människor som ännu inte känner sig revolutionära, men som vill förbättra sin politiska situation … Vi måste bli ett folkets parti.” Hjalmar Branting, partiets förste och mest långvarige ledare, var en annan tidig förespråkare för en bred syn på klass-kampen, och argumenterade för att den skulle ”föras på ett sätt som inte stänger dörren för en utvidgad solidaritet bland andra [än arbetare]. Målet … är att genom kampen nå en solidaritet som … sträcker sig över hela nationen och genom detta … inbegriper alla människor” (citat ur Alsterdal & Sandel 1970). Som en följd av dessa uppfattningar riktades SAP:s valmani-fest vid sekelskiftet inte bara till proletariatet utan till ”Sveriges arbetande folk” eller till ”all frisinnade medborgare i stad och på land” (Håkansson 1959, Hansson 1929).

Under 1900-talets första år fortsatte framträdande företrädare för partiet att successivt omforma SAP:s förhållande och politik till andra sektorer av det svenska samhället, i synnerhet bönderna. Relationerna mellan bönder och arbetare var ansträngda i Sverige liksom i det mesta av Europa, men många framträdande personer inom SAP började argumentera för att även om småjordbruken var dömda att försvinna på lång sikt, så var det politiskt oklokt (och moraliskt förkastligt) att hoppas på eller verka för sektorns kollaps. SAP:s kongress år 1908 beslutade följaktligen att ägna mer resurser till agitation på landsbygden, och tre år senare försökte en arbetsgrupp i partiet stärka partiets attraktionskraft för småbönder och lantarbetare genom en rad förslag på de social-, finans- och utbildningspolitiska områ-dena. Arbetsgruppen underströk otryggheten som gällde för både arbetare och bönder och konstaterade att såväl små som större bönder och lant-arbetare tillsammans med industriarbetarna hörde till de exploaterade klasserna (Björlin 1974).

Vid första världskrigets utbrott befann sig det svenska SAP därmed i en mycket annorlunda position jämfört med de flesta av deras motsvarigheter i resten av Europa. Partiet hade redan format valallianser med liberaler och medelklassgrupper och gjort ansträngningar att nå ut till småbönder, med

11

följande förändringar av dess plattform och väljarattraktion. Dessa drag hade positionerat det bättre än andra europeiska socialistpartier att möta de utmaningar som skulle komma under följande tumulta år.

Socialdemokrati

Efter övergången till demokrati i Sverige stod det klart för SAP att som det största partiet men utan egen majoritet i ett demokratiskt system (den situation som dess flesta motsvarigheter i Västeuropa befann sig i) hade det två reella valmöjligheter om det ville undvika maktlöshet: Antingen överge uppslutningen bakom demokratin ta revoltens väg till makten – den kom-munistiska ansatsen – eller finna ett sätt att samla en majoritet för sitt program så att det kan vinna makt genom val: den socialdemokratiska an-satsen. Många socialistpartier var under mellankrigstiden oförmögna att ta steget fullt ut åt det ena eller andra hållet; det svenska å andra sidan valde bestämt det senare. Under 1920-talet intensifierade partiet sina insatser för att nå ut till grupper utanför industriproletariatet. Genom att omfamna begrepp som ”folk” och ”nation” som den radikala högern framgångsrikt exploaterade på andra håll kunde SAP axla manteln av nationell enhet och social solidaritet under det kaotiska tidiga 1930-talet.

Nyckelfigur för detta socialdemokratiska vägval under mellankrigstiden var Per Albin Hansson, som blev partiledare år 1928. Hans främsta bidrag var att forma SAP:s vision om den socialistiska framtiden till folkhemmet. Hans mest kända förklaring av begreppet gavs i ett tal han höll år 1928:

Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, om-tanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medbor-garhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekono-miska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbaka-satta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visser-ligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur.

Även om idén om Sverige som folkhemmet blev fast förknippat med

Hansson och SAP så hade det sitt ursprung till höger. Det var i själva verket centralt för den kritik av det moderna, kapitalistiska, liberala samhälle som fascistiska och nationalsocialistiska rörelser byggde på i andra delar av Europa (Berman 2006). Den första kända politiska användningen av ”folk-

12

hemmet” var år 1909 i ett tal av Alfred Petersson i Påboda, en ledande gestalt i den svenska bonderörelsen. ”Vårt samhälle,” frågade Petersson, ”vad är det annat än ett människohem, ett folkhem? Det ska ge arbete och förnödenheter för bönder såväl som för arbetare [och tillhandhålla] fram-tidshopp. Att kämpa för att uppnå dessa mål är inte att bygga luftslott utan att tillfredställa de mest grundläggande mänskliga behov” (citat ur Lager-gren 1999; Trädgårdh 1990).

Idén togs därefter upp av tidens mest inflytelserike svenske nationalist, Rudolf Kjellén. Likt sina motsvarigheter på andra håll i Europa strävade Kjellén efter att återskapa en nationell solidaritet och sammanhållning som hade gått förlorad i det moderna samhället. Han var en synnerligen skarp kritiker av liberalism på grund av dess fokus på individens intressen snarare än nationens som helhet. Men han var inte enbart reaktionär, han kriti-serade också gammalmodig konservatism och förordade skapelsen av en ny rörelse för att främja den nationella samling han höll för nödvändig för att uppnå nationell storhet och expansion (Wärenstam 1970). Som han en gång uttryckte det: ”I vårt land upplever många den sociala klyftan mellan dem själva och de mäktiga som mer betydelsefull än klyftan mellan [svenskar] och andra. Att komma till rätta med denna abnormitet är allas vår uppgift” (citat Åsard 1996). För att uppnå detta mål förordade Kjellén en förening av nationalism med en ny typ av socialism, en som främjade ”statens makt istället för individens rättigheter; en solidaritet som inte begränsas till särskilda individer eller klasser utan omfattar hela folket; samhörighetens företräde framför frihet. [Dagens socialister] begränsar dessa idéer till arbe-tarklassen … Låt oss utsträcka dessa idéer till hela folket – föreställ nationell socialism i stället för klassocialism!”.

Inte förvånande såg Kjellén SAP som ett kritiskt hinder för sina måls genomförande, då det representerade ett kraftfullt alternativ till den libera-lism och gammalmodiga konservatism han hoppades avlösa. Det var faktiskt i en debatt med Branting år 1912 (till synes om den förändrade inter-nationella situationen men med den verkliga avsikten att ifrågasätta SAP:s trohet till nationen) som Kjellén presenterade sin vision för det svenska samhället som folkhemmet. Han använde begreppet för att frammana bilden av en stark och solidarisk nation i kontrast till det splittrade samhälle han menade var den logiska konsekvensen av de inom socialismen då förhärsk-ande inriktningarna:

Det Sverige vi längtar efter och strävar för – ett Sverige som vinner stor-het … av att klasserna underordnar sig helheten, lyckliga i den allmänna lojaliteten till det land som har fostrat oss … detta Sverige har ännu inte anlänt. Och det kommer inte innan de falska profeterna har avslöjats och besegrats. En sak är klar: bara på sin egen grundval kan Sverige förvandlas till det lyckliga folkhem det är menat som (citat Åsard 1996).

Under mellankrigstiden tog den svenska nationalistiska rörelsen upp Kjelléns anklagelser mot den socialistiska rörelsen för att verka för sam-hällelig splittring och motarbeta nationella intressen. När de upptäckte att

13

det fanns en resonansbotten för sådana angrepp – och var pragmatiska nog att tillskansa sig en god idé när de hörde den – bestämde sig SAP:s ledare för att stjäla nationalisternas tordön. Hansson var fast besluten att bekämpa varje anklagelse om att SAP var antinationellt eller på något sätt illojalt mot nationen, och i det tidiga 1920-talet grep han efter folkhemsidén som ett utmärkt sätt att omgestalta bilden av partiet och dess ideal. År 1921 sade han: ”Vi har ofta blivit kallade opatriotiska. Men jag säger: det finns inget mer patriotiskt parti [än SAP] därför att den mest patriotiska handlingen är att skapa ett land där alla känner sig hemma” (citat Hallberg & Jonsson 1993). Hansson argumenterade för att det inte krävdes mer för att över-flygla högern och forma en majoritet än att fortsätta på den sedan länge inslagna vägen. År 1928 uppmanade Hansson sina partivänner att inse:

Vi är redan fast förankrade i olika grupper av det arbetande folket i stad och på land. Vi strävar nu efter att utvidga partiet ytterligare, att göra det till ett verkligt och stort folkets parti, vilket med stöd av en majoritet av folket kan förverkliga drömmen om … folkhemmet. Förutsättningen för en dylik samling är en politik som beaktar behoven hos olika grupper och utan fördomar prövar olika vägar att tillgodose rättmätiga krav varifrån de än må komma (SAP 1928).

När den stora depressionen drabbade Sverige var SAP redan beväpnat

med idén om folkhemmet och förbundet till en strategi som betonade par-tiets strävan att verka inte bara för arbetarnas bästa, utan för alla ”svaga”, ”undertrycka” och ”folket” i allmänhet. Det hade även strävat efter att inklu-dera små och mellanstora bönders intressen, vilka gav fascistiska och nationalsocialistiska rörelser ett avgörande stöd i andra delar av Europa. Till detta lanserade SAP en innovativ protokeynesiansk strategi som särskiljde sig inte bara från vad de politiska motståndarna i Sverige erbjöd utan också från andra socialistiska partier i Europa. Partikongressen år 1932 enades om politiska riktlinjer som kombinerade detta nya protokeynesianska eko-nomiska program med en tydlig ”hela folkets parti”-ansats. Det avslutas med följande ord:

I det nuvarande läget fattar socialdemokratin såsom sin främsta uppgift att i sin politik med all energi arbeta för en snar och effektiv hjälp åt de medborgargrupper som blivit oförvållat lidande av den ekonomiska kri-sens följder … [Partiet] vill icke understödja och hjälpa den ena arbetan-de klassen på den andras bekostnad. [Det] skiljer icke i sitt framstegs-arbete mellan industriarbetarklassen och jordbrukarklassen eller mellan handens och hjärnans arbetare … [Det] utgår ifrån, att samhället … har ovillkorlig skyldighet att i främsta rummet säkerställa deras försörjning, som befinna sig under det hårdaste trycket, vilken grupp de än tillhöra. Endast en sådan politik, som tar sikte på hela det arbetande folkets bästa, är folkpolitik, i det ordets egentliga innebörd … Vi kalla till samling kring

14

en politik, som utan hänsyn till grupp- efter klassintressen vill på alla områden hävda och utbygga demokratin till betryggande av allmänt väl.

Det visade sig att strategin var framgångsrik: SAP fick sitt dittills högsta

röstetal, 41,7 procent.

Valtaktik och partipolitik

Då det inte fullt ut klarade att vinna en majoritet behövde emellertid SAP fortfarande åtminstone en allierad för att bilda regering och genomföra sitt program. Partiet riktade sin uppmärksamhet till bönderna, vilka likt sina motsvarigheter på andra håll i Europa hade lidit av en agrikulturell kris sedan slutet av 1920-talet. Hansson tog på sig själv att ingripa med ett försök att övertyga bönderna att SAP kunde erbjuda dem mer än övriga borgerliga partier (som ägnade intensiva möda åt att själv försöka få ihop en majoritet). I maj år 1934 lönade sig detta och de två partierna blev överens om den berömda kohandeln, där SAP accepterade protektioniska insatser för vissa jordbruksprodukter i utbyte mot att bönderna hjälpte dem till makten.

Bildandet av en SAP-ledd regering och det samtidiga igångsättandet av ”krispolitiken” inledde en ny era i svensk politik. Som fallet var också med den liknande politik som de tyska nationalsocialisterna (NSDAP) införde vid ungefär samma tid, är det sannolikt att SAP:s program för att stimulera ekonomin bara accelererade ett ekonomiskt uppsving orsakat av internationella trender bortom regeringens kontroll (Clark 1939, Jonung 1981, Montgomery 1938). Ändå var faktum att återhämtningen sammanföll med uppstigandet och aktivismen av en ny regim politiskt guld. Som Gunnar Myrdal (1945) senare skulle påpeka: ”Även om man nog kan säga att vi vid den tiden hade en otroligt god tur, så bör man ändå tillskriva oss en särdeles skicklighet i att dra fördel av denna goda tur”.

Medan decenniet fortskred skördade SAP framgångarna för dess krispolitik och sådde för nya. Politiskt arbetade man för att konsolidera sin ställning som ”hela folkets parti” och underströk såväl sin avsikt att främja ”allmännyttan” som sin status som den som bäst kunde tjäna det svenska samhället i dess helhet. Man argumenterade också för att Sveriges goda er-farenheter när det gällde att komma ur depressionen visade att staten kunde spela en positiv roll för ekonomin, och att dess inflytande borde utvidgas i syfte att säkerställa välfärden för alla svenska medborgare. SAP förde valrörelse år 1936 under parollen ”Vi besegrade krisen”, trumpetande sina tidigare framgångar och lovade att det skulle fortsätta att använda den politiska makten för att tämja och styra det kapitalistiska systemet för hela samhällets bästa. I åren som följde fortsatte SAP att rikta appell till ”folket”, till samhällelig solidaritet och det gemensamma goda, identifierande sig som

15

den svenska nationens försvarare – en ansats som i en tid av oreda och des-orientering visade sig mer attraktiv än de ortodoxa marxisternas splittrande klasskampsperspektiv eller de klassiska liberalernas individualism. Som Ernst Wigforss, en nyckelfigur i SAP vid den tiden, uttryckte det:

Man hör så mycket talas om den sammanhållning som nu präglar det svenska folket … Man ska inte försumma att notera att detta står i samband med att den ekonomiska situationen för de breda massorna har förbättrats. Det står också i förbindelse med det övergripande politiska program vi har drivit de senaste åren i syfte att skapa arbetstillfällen, förbättra bostadsstandarden och lätta bördorna för samhällets olyckliga. Det är inte minst dessa insatser som har lagt grundvalen till den natio-nella solidaritet vi nu är så stolta för (citat Molin 1974).

Hansson deklarerade samtidigt att SAP:s ideal var:

Ett samhälle av fria och jämlika individer i demokratiskt samarbete, där allmänna nyttigheter används för att ge alla trygghet och välfärd. Vi socialdemorater accepterar inte en samhällsordning där politiska, kultu-rella och ekonomiska privilegier är ett sätt för de få att hålla folkets massor i beroende … Sverige tillhör oss alla, det har resurser för alla och allt bör göras för det bästa [för helheten]. Det har alltid varit utgångs-punkten för vårt arbete. Vi behöver bara fortsätta längs denna väg.

Efter det andra världskriget fortsatte SAP (som förblev i regeringsställ-

ning nästan oavbrutet i decennier) att dramatisk omforma relationerna mellan staten, marknaden och samhället i Sverige. I korthet inriktades den efterkrigstida svenska staten på att främja tillväxt, skydda samhället från marknaden och främja social solidaritet (Korpi 1978). De två kanske mest karaktäristiska medlen för SAP att nå dessa mål var Rehn-Meidnermodellen och välfärdsstaten.

Rehn-Meidnermodellen kännetecknades av ett centraliserat system för löneförhandling som satte löner på vad som uppfattades som en ”rättvis” nivå (vilket i praktiken betydde att säkra ”lika lön för likvärdigt arbete”, kontinuerliga lönehöjningar samt låglönesatsningar för att minska ojämlik-het). Lönerna blev därmed ”för höga” för en del företag (de som var mindre effektiva och konkurrenskraftiga) och ”för låga” för andra (de högeffektiva och konkurrenskraftiga). Företag i den första kategorin ställdes inför valet att antingen bli bättre eller slå igen, medan de i den andra kategorin ökade sin lönsamhet (då lönerna de betalde var lägre än vad de annars skulle haft råd med). För att kompensera arbetare som förlorade sina jobb förband sig staten att sörja för omställning genom utbildning. Systemet syftade till att åstadkomma ett antal till synes motsägelsefulla resultat samtidigt: främja näringslivets effektivitet och produktivitet på samma gång som lönestruk-

16

turen blev mer jämlik och samhällssolidariteten stärktes, dvs. en känsla av gemensamma intressen bland olika socioekonomiska grupper.

Den svenska välfärdsstaten utformades med liknande mål i åtanke. Jämförd med sina motsvarigheter i övriga Europa var den större och mer generös, kännetecknad av det uttalade målet att främja både dekommo-difiering och samhällssolidaritet. Som en av dess mest klarsynta observa-törer har noterat: den svenska välfärdsstaten ”både etablerade universell solidaritet och marginaliserade marknaden som den främsta arenan för för-delning och bestämning av människors livschanser (Esping-Andersen 1985). Den åstadkom detta med en rad program och förmåner som fick de flesta andra välfärdsstater att se ut som dvärgar och genom att ”socialisera” (i betydelsen överföra till den offentliga sektorn) ett brett spektrum av tjänster och resurser (som sjukvård, utbildning och barnomsorg) som i många andra länder åtminstone delvis förblev domäner för marknaden, familjen eller ideella organisationer. Partiet använde medvetet välfärds-politiken inte bara för att utvidga sitt väljarstöd utan också för att utveckla en känsla av gemensamt intresse över klassgränser. Som en bedömare har noterat: ”den centrala missionen [för den svenska välfärdsstaten] är att öka solidariteten mellan medborgarna genom att skapa en plattform för natio-nell samling” (Lagergren 1999).

Till exempel fick insikten om den växande betydelsen av löntagare i tjän-stemannayrken under efterkrigstiden SAP att uttryckligen utforma politiken för att attrahera också dem och knyta deras intressen till arbetarnas. Det var särskilt tydligt i striden om den allmänna tjänstepensionen i slutet av 1950-talet när SAP ”underströk arbetarnas och tjänstemännens gemensamma intressen [för sådana pensioner] och att kampen för dem var av största betydelse för alla löntagare” (Svensson 1994). Följande den strategi det hade omfattat under mellankrigstiden riktade partiet sina appeller inte bara till arbetarna utan till svenska folket i allmänhet. Det drog därmed fördel av sin ledarroll under kriget och åberopade med tydlig stämma sitt enga-gemang för samhällssolidaritet och det nationella intresset. Det fanns ingen konflikt mellan dessa positioner och socialdemokrati, hävdade partiet, därför att riktigt uppfattad socialdemokrati handlade om att främja det kollektiva intresset snarare än en enskild grupps eller klass. SAP:s appeller var mättade med referenser till ”solidaritet”, ”samarbete” och ”gemen-samhet”. Det var fallet särskilt i diskussionerna om planer på en utvidgad välfärdsstat, vilka presenterades som en del av SAP:s strategi för att skapa ”det starka samhället” och skydda allmänheten för den moderna kapitalis-mens otryggheter och osäkerheter. Som Tage Erlander (1956), statsminister mellan 1946 och 1969, uttryckte det växte SAP:s välfärdspolitik fram ur insikten att ”trygghet är ett för stort problem för individen att lösa med bara sina egna krafter … Det moderna samhällets problem kräver ett ökat mått av samarbete, samverkan och solidaritet”.

17

Sammanfattningsvis strävade SAP efter att förändra det svenska samhäl-let och dess politiska ekonomi under mellan- och efterkrigstiden. Partiet inrättade en uppsättning av normer och institutioner som främjade sam-hällssolidaritet, samarbete och sammanhang, och skapade därmed en stark känsla för allmänintresset. Partiet upprepade ständigt vikten av dessa värden och institutionaliserade dem i den svenska välfärdsstaten och for-made på så sätt starka och långlivade incitament för social samverkan och konstruktionen av gemensamma intressen. SAP gjorde detta inte bara för att dessa värden är värdefulla i sig, utan också för att det insåg att sådana värden var nödvändiga för att bevara dess politiska majoritet såväl som stödet för välfärdsstaten och annan politik det förde.

SAP:s framgång med att fostra folket till en stark känsla för allmän-intresset framgår av det faktum att denna känsla förblir stark, även när par-tiet i dag inte har makten. Trots massiva politiska, demografiska och ekono-miska förändringar under senare decennier erkänner och accepterar en bred majoritet av svenskarna de grundläggande socialdemokratiska idéerna om betydelsen av samhällssolidaritet, sammanhållning och samarbete. Kort sagt, allmänintressets utbredning i Leif Lewins Sverige måste sålunda, åt-minstone till en del, ses som en skapelse av ett skickligt och handlingskraf-tigt socialdemokratiskt parti.

*

Trots att denna essä har fokuserat på den starka känslan av allmänintresse i Sverige är dess argument mer allmänna. I Self Interest and Public Interest in Western Societies fann Leif Lewin att känsla av allmänintresse är mycket mer spridd i Västvärlden än vad många andra forskare har antagit. Han argumen-terade också för att det är känsla av allmänintresse som har fått dessa sam-hällen att fungera så väl; att förflytta sig, som han uttryckte det, ”från natura-stadiet till välfärdsstaten” (Lewin 1991). Ändå vet vi att det är en relativt ovanlig övergång – västliga samhällen har åstadkommit den först i den senare delen av 1900-talet och många samhällen har ännu inte kommit dit. Så frågan Lewins klassiker naturligt reser är: var kommer en känsla av all-mänintresse från? Hur utvecklar samhällen normer och institutioner som sätter dess medborgare i kraft att handla i samarbete och kollektivt?

Under de senaste decennierna har oräkneliga forskare fokuserat på sådana frågor, och understrukit ett brett spektrum av variabler som är manifestationer eller olika versioner av vad Lewin kallade allmänintresse, t.ex. tillit, samhällssolidaritet, beredvillighet att betala skatt och acceptera att styras av lag, m.m. (Putnam et al. 1994; Rothstein 2011, 2005, 1998; Fukuyama 2011; Diamond 1999). Säkerligen är det så att något så djup-gående och komplext som utvecklingen av allmänintresse (eller någon annan av dessa variabler) inte kan reduceras till en enskild orsak. Ändå

18

fokuserar en del av de mest seglivade förklaringar varför en del och inte andra samhällen har dessa värden på fenomen som det finns mycket lite empiriskt stöd för (t.ex. kulturella traditioner eller samhällelig fragmen-tering), eller så fokuserar de på strukturella variabler på makronivå (t.ex. ekonomisk utvecklingsnivå eller långlivade historiska arv) som inte så enkelt kan förändras eller manipuleras av politiska aktörer. Men som Sverige visar är det bevisligen möjligt för politiska aktörer att ha inflytande över något så djupgående som utbredningen av allmänintresse i ett samhälle. Sveriges etos för allmänintresse (som det uttrycks i tillit, samhällssolidaritet, beredvillighet att betala skatt osv.) är till en del en politisk skapelse – den främjades och institutionaliserades av en mäktig politisk aktör, SAP, som var fast besluten att omdana sitt land och dess politiska ekonomi.

Det är sant att Sverige är ett extremt exempel – landet visar höga mät-värden också för annat än det vi diskuterar här, SAP var på många sätt ett särpräglat parti med en ideologisk profil och ett antal politiska initiativ som satte det i stånd att nå större framgångar än antagligen något annat parti i den moderna, demokratiska historien. Men det faktum att partiet så i grunden påverkade Sveriges politiska utveckling gör det klart att det låter sig göras.

Fallet Sverige visar också något annat. Public choice-skolan, som Lewin testade mot litteraturen, framhåller att inte bara väljare och byråkrater styrs av egenintresse, det gäller även politiker. Detta är gängse teman i västlig politik, men Sverige testade dem inte mot litteraturen utan mot ett helt lands realiteter. I litteraturen är kanske det starkaste rönet mot public choice-skolan som Lewin kom upp med att väljare är sociotropiska, dvs. de strävar efter det allmänna goda (om än möjligen för sitt eget bästa). I Sverige är emellertid inte detta faktum en universell sanning att ställa mot det motsatta public choice anspråket. Istället är det, åtminstone till en del, ett historiskt resultat av nyare svenska institutioner.

Å andra sidan stärker data från Sverige om byråkrater och särskilt poli-tiker Lewins tes avsevärt, och kan vara av bredare tillämplighet. SAP:s politiker uppvisade ett beteende som kan dömas som egennyttigt: de utformade SAP:s politik, inbegripet sådant som stärkte byråkrater och attraherade breda stråk av väljare, på ett sätt som appellerade till en rad olika väljargruppers egenintresse, även om de retoriskt och begrepps-mässigt kultiverade allmännyttan. Ändå är det tydligt att väljas och åter-väljas inte var ett mål i sig för dessa politiker. Det var ett medel för att nå ett rättvist samhälle. I ljus av detta är det banalt att hålla det för politiken karaktäristiska manövrerandet och fiskandet efter röster som en bekräftelse på att politiker är egennyttiga. En del politiker visar detta beteende därför att de är intresserade av makt för dess egen skull eller för att njuta de förmåner som följer av ett mandat, men andra som är lika intresserade av att väljas och återväljas och därmed få och behålla makt – är det för att de kan använda den för att främja allmännyttan. Enkla observationer av

19

beteende leder oss inte långt när det gäller att hitta ett svar på Lewins fortfarande viktiga fråga. Man måste gräva djupare i motiven för de som engagerar sig i politiken än vad kvantitativa metoder ibland tillåter.

20

Referenser

Almond, Gabriel & Sidney Verba. 1989. The Civic Culture. New York: Sage Publishers.

Alsterdal, Alvar & Ove Sandel, eds. 1970. Hjalmar Branting: Socialism och Demokrati. Stockholm: Prisma.

Anderson, Benedict. 2006. Imagined Communities. New York: Verso.

Åsard, Eric. 1996. Makten, Medierna och Myterna. Stockholm: Carlssons.

Bäckström, Knut. 1963. Arbetarrörelsen i Sverige, vol. 2. Stockholm: Arbetarkultur.

Banfield, Edward. 1967. The Moral Basis of a Backward Society. New York: Free Press.

Berkling, Anna-Lisa, ed. 1982. Från Fram till Folkhemmet: Per Albin Hansson som Tidningsman och Talare. Stockholm: Metodica.

Berman, Sheri. 1998. The Social Democratic Moment: Ideas and Politics in the Making of Interwar Europe. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Berman, Sheri. 2006. The Primacy of Politics: Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century. New York: Cambridge University Press.

Berman, Sheri. Forthcoming. ‘‘Ideational Theorizing in Political Science.’’ Governance.

Björlin, Lars. 1974. ‘‘Jordfrågan i Svensk Arbetarrörelse, 1890-1920.’’ Arbetarrörelsens Årsbok.

Chandra, Kanchan. 2007. Why Ethnic Parties Succeed: Patronage and Ethnic Head Counts in India. New York: Cambridge University Press.

Clark, Edgar H. 1939. ‘‘Swedish Unemployment Policy.’’ Ph.D. diss., Harvard University.

Conner, Walker. 1991. ‘‘From Tribe to Nation?’’ History of European Ideas 13(1-2): 5-18.

Dahl, Robert. 1972. Polyarchy. New Haven: Yale University Press.

Danielsson, Axel. 1972. Om revolutionen i Sverige. Stockholm: Arbetarkultur.

Diamond, Larry. 1999. Developing Democracy: Toward Consolidation. Baltimore, Md.: Johns Hopkins University Press.

Erlander, Tage. 1956. ‘‘1956 SAP Kongressprotokoll.’’ I Från Palm till Palme: Den Svenska Socialdemokratins Program. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Esping-Andersen, Gøsta. 1985. Politics Against Markets. Princeton: Princeton University Press.

21

Fearon, James & David Laitin. 2003. ‘‘Ethnicity, Insurgency, and Civil War.’’ American Political Science Review 97(1): 75-90.

Fukuyama, Frank. 2011. The Origins of Political Order: From Prehuman Times to the French Revolution. New York: Farrar, Straus and Giroux.

Habyarimana, James, Macartan Humphreys, Daniel Posner & Jeremy Weinstein. 2009. Coethnicity: Diversity and the Dilemmas of Collective Action. New York: Russell Sage.

Håkansson, Sven-Olof red. 1959. Svenska Valprogram: 1902-1952. Göteborg: Göteborgs Universitet, Statsvetenskapliga Institution.

Hall, Peter. 1993. ‘‘Policy Paradigms, Social Learning, and the State.’’ Comparative Politics 25(3) (April): 275-96.

Hallberg, Mikkael & Tomas Jonsson. 1993. ‘‘Allmänanda och Självtukt’’: Per Albin Hanssons ideologiska förändring och folkhemretorikens framväxt. Uppsala: Avdelningen för Retorik.

Hansson, Per Albin. 1929. ‘‘Folk och Klass.’’ Tiden.

Hansson, Per Albin. 1944. Socialdemokratiska idéer och framtidsutsikter. Stockholm: Frihets förlag.

Holmberg, Per. 1963. Arbete och Löner i Sverige. Stockholm: Rabén och Sjögren.

Horowitz, Donald. 1987. Ethnic Groups in Conflict. Berkeley: University of California Press.

Jonung, Lars. 1981. ‘‘The Depression in Sweden and the United States.’’ I The Great Depression Revisited, red. Karl Brunner. Boston: Martins Nijhoff.

Kedourie, Elie. 1981. Islam in the Modern World. New York: Holt Rinehart & Winston.

Korpi, Walter. 1978. The Working Class in Welfare Capitalism: Work, Union, and Politics in Sweden. London: Routledge & Kegan Paul.

Lagergren, Frederika. 1999. På Andra Sidan Välfärdsstaten. Stockholm: Stehag.

Laitin, David. 1998. Identity in Formation. Ithaca, N.Y.: Cornell University Press.

Lewin, Leif. 1991. Self-Interest and Public Interest in Western Politics, Oxford: Oxford University Press.

Lijphart, Arend. 1977. Democracy in Plural Societies. New Haven: Yale University Press.

Molin, Karl. 1974. Försvaret, Folkhemmet och Demokratin: Socialdemokratisk Riksdagspolitik, 1939-1945. Stockholm: Allmänna Förlaget.

Montgomery, Arthur. 1938. How Sweden Overcame the Depression. Stockholm: Bonniers.

Myrdal, Gunnar. 1945. ‘‘Tiden och Partiet.’’ Tiden 1.

Ostrom, Elinor. 1990. Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Collective Action. New York: Cambridge University Press.

Putnam, Robert, Robert Leonardi & Rafealla Nanetti. 1994. Making Democracy Work. Princeton: Princeton University Press.

Rothstein, Bo. 1998. Just Institutions Matter: The Moral and Political Logic of the Universal Welfare State. New York: Cambridge University Press.

22

Rothstein, Bo. 2005. Social Traps and the Problem of Trust. Chicago: University of Chicago Press.

Rothstein, Bo. 2011. The Quality of Government: Corruption, Social Trust, and Inequality in International Perspective. Chicago: University of Chicago Press.

Schumpeter, Joseph. 1942. Capitalism, Socialism and Democracy. London: Allen & Unwin.

Scott, Franklin. 1977. Sweden: The Nation’s History. Minneapolis: University of Minnesota Press.

Socialdemokratiska Arbetarpartiet. 1928. Protokoll från Sveriges Socialdemokratiska Arbetarpartis Trettonde Kongress i Stockholm, June 3-9. Stockholm: Tiden.

Socialdemokratiska Arbetarpartiet. 1932. Protokoll Från Sveriges Socialdemokratiska Arbetarpartis Fjortonde Kongress i Stockholm, March 18-23. Stockholm: Tiden.

Svensson, Torsten. 1994. ‘‘Socialdemokratins Dominans.’’ Doktorsavhandl., University of Uppsala.

Trägårdh, Lars. 1990. ‘‘Varieties of Volkish Ideologies: Sweden and Germany, 1848-1933.’’ I Language and the Construction of Class Identities, red. Bo Stråth, Göteborg: Göteborg University Press.

Trägårdh, Lars Christian. 1993. ‘‘The Concept of the People and the Construction of Popular Culture in Germany and Sweden, 1848-1933.’’ Doktorsavhandl., University of California, Berkeley.

Wärenstam, Eric. 1970. Fascism och Nazismen i Sverige. Stockholm: Almqvist & Wicksell.

Weber, Eugen. 1976. Peasants into Frenchmen: The Modernization of Rural France, 1870- 1914. Palo Alto, Calif.: Stanford University Press.

23

24

Sheri Berman är professor i statsvetenskap vid Columbia University i New York. I

Socialdemokratin och skapelsen av allmänintresset diskuterar hon vad det var som gjorde

svensk socialdemokrati så framgångsrik under 1900-talet och hur politiskt inrättade normer

och institutioner kan göra människor till solidariska samhällsmedborgare.

Ansvarig utgivare: Ann-Sofie Hermansson www.tankeverksamheten.se

redaktion@tankeverksamheten.se

ISBN 978-91-87077-32-6