Nordin Gallery Catalogue 13, Ebba Bohlin

ArtistEbba BohlinNordin GalleryExhibition No 13 | 2009

EbbaBohlinThe Turning

2 April — 3 May

ArtistEbba Bohlin

Nordin Gallery Exhibition No 13 | 2009

EnglishInformation

SvenskInformation

Design by Anders Nordwww.andersnord.com

AboutNordin Gallery

Nordin Gallery opened in Stockholm in October 2007. The gallery is set up by owner/director Axel Nordin as a project room for young contemporary artists. Our intention is to represent emerging Scandinavian and internationalartists, establishing a programme dedicated to video, photography, performance and installation art.

Welcome to the gallery!

For further information, please contact the gallery at +46(0) 706 934 528 or [email protected].

Opening HoursThursday – Friday 12.00–17.00Saturday – Sunday 12.00–16.00Or by appointment

OmNordin Gallery

Den 11 oktober 2007 öppnade Nordin Gallery på Tulegatan 19. Lokalen som tidigare tillhört konstruktivisten Nils Kölare har under sommaren renoverats varsamt för att behålla något av ateljérummets särart. Nordin Gallery har valt att presentera ett program inriktat på skandinaviskt foto, video, performance och installation. Genom att hålla oss med ett tydligt fokus vill vi försöka fylla ett upplevt tomrum för unga multidisciplinära konstnärer.

Välkommen!

För mer information, var god kontakta galleriet på +46(0) 706 934 528 eller [email protected].

ÖppettiderTorsdag – Fredag 12.00–17.00Lördag – Söndag 12.00–16.00Eller enligt överenskommelse

AboutNordin Gallery

ArtistEbba Bohlin

Artist InformationEbba Bohlin

English

Nordin Gallery proudly presents the first gallery show of Ebba Bohlin: “The Turning”.

Ebba Bohlin has already shown her familiarity with the large-scale format bymeans of the installations ”Petrarch!” and ”Bau-werk”. Underneath a powerful surface looms a vivid relation to literary history, but also to theartists’ and our collective inner experiences. Bohlin creates a philosophical depth in the monu-mentality of the mundane, revealing existential causalities.

In ”The Turning” Ebba Bohlin elaborates upon the daily ma-noeuvres of a ship, implying going into reverse, turning and leaving the dockyard. The exhibition consists of a large‐scale installation, a film and documentary sound.

Ebba Bohlin received her MA from Konstfack in 2008. She has exhibited in Norway and the Czech Republic and is represent-ed in the Valla sculpture Park of Linköping University. During 2009 she holds the Marabou Park P.A.N.K scholarship. In the late spring she will take part in the exhibition ”Rumstering” at Bonniers Konsthall, and propose a commission on behalf of The National Public Art Counsil of Sweden.

Exhibition No 13 Ebba Bohlin b.1976Stockholm, Sweden

Svenska

Nordin Gallery är stolta att presentera Ebba Bohlins första gal-leriutställning Vändningen.

Ebba Bohlin har med sina tidigare verk Petrarca! och Bauwerk visat att hon är hemtam i ett storskaligt format. Under en kraft-full yta ryms en levande relation till både litteraturhistorien och hennes egna och allas våra inre erfarenheter. Bohlin skapar ett filosofiskt djup i det vardagsmonumentala och avslöjar existen-tiella innebörder.

I utställningen Vändningen utgår Ebba Bohlin från ett fartygs dagliga manöver som innebär att backa, vända och lämna hamnområdet. Utställningen består av en storskalig installa-tion, ett videoverk samt dokumentärt ljud.

Ebba Bohlin är utbildad vid Konstfack där hon tog magisterex-amen 2008 och har medverkat i utställningar i Norge och Tjeck-ien och är representerad i skulpturpark Valla vid Lindköpings Universitet. Hon innehar Marabouparkens P.A.N.K stipendium 2009 och är under våren även aktuell med utställningen Rum-stering på Bonniers Konsthall samt med ett skissuppdrag för Statens Konstråd.

4 – 5

Exhibition InventoryThe Turning/ Vändningen

VändningenThe Turning

Video loop Duration 10 min

ManöverManoeuvre

Fotocollage med text/ photo collage with text, 3 editions, 2 ap60 x 60 cm

OöverblickbarUnsurveyable

Installation: gips, trä, spackel etc. Installation: plaster, wood, putty etc.350 x 640 x 120 cm

I vattenlinjen In the Waterline

Video loopDuration 5 min

ArtistEbba BohlinArtistEbba Bohlin


Text Christian Nilsson

The Turning

Not being, or having, everything: on the sublime and the transformations of omnipotence

For many animals, it is a crucial survival-factor to be able to quickly stand on one’s own feet – man, on the other hand, is for a long time a rather helpless creature. The French psycho-analyst Jacques Lacan gives an intimation of the idea when he uses the neologism ”hommelette” to describe the newborn baby’s fuzzy boundaries.

But we are not completely helpless. It is interesting to ob-serve how infants are able to become the centre of attention in a room. Our gaze attaches itself to the eyes of the baby in a way we otherwise know only from the half-hypnotic fixation of the gaze when in love. For man, quickly being able to stand on one’s own feet is not what is most important, but the ability to mobilize help, finding someone to lean on, a nurturing relation.Depending on someone else can be both ecstatically enjoy-able and unbearable. That nurturing historically for the most part have been performed by women has led to a variety of cultural fantasy-formations, in which woman have been pre-sented alternatively as an overwhelming power and as utterly powerless. A famous narrative says that children at a certain point in order to escape from the vertigo of this dependency turns away, kicks off and takes a distance – again not without help from an other. In the orthodox psychoanalytic version of the story, the father appears as a figure of apollonian light and separation, helping the child away from the ambivalent confu-sion of its psyche and the psyche of the mother. One of the most interesting contemporary psychoanalytic thinkers, Jes-sica Benjamin, has noted that such a transfer of dependency from one figure to another does not solve the problem as such: it re-inscribes the problem in gendered terms, and thus per-haps gives it a more rigid form, but it sustains the two organiz-ing poles of overwhelming power and helplessness. In this way, the narrative itself should be read as an expression of the prob-lem it purports to solve: the problem of omnipotent fantasy.Whoever has the experience of nurturing knows that the nar-rative of threatening confusion and overwhelming power only

“A number of years ago I dreamed about a ship. I was next to the insurveyable body in the waterline, a small dinghy beside the huge vessel. The image came back much later, yet it was now remarkable how the subject had changed places. I was no longer next to the ship – but had become the huge body – and felt how it with lightness moved along in the water.” — Ebba Bohlin

captures a single aspect of the relation. Modern empirical re-search on the so-called mother-infant ”dyad” has also shown – frame after frame – what the actual interaction looks like. These struggles and discoveries during the first months, which will eventually allow the child to recognize the other as someone existing in her own right, are covered over by the grand narra-tive of the father as liberating saviour.

From Benjamin’s perspective this omnipotent fantasy is a cul-tural symptom that impairs our ability to form reciprocal rela-tions. She outlines a dark image of the contemporary situation, but also provides room for very concrete hopes: the early inter-action is really there, and is possible to uncover. Finding expres-sions for it might involve going upstream, but is not impossible. An important trait in such a project, stressed by Benjamin, is the symbolic presentation of the mother as an active – but not threatening – subject in interaction with other subjects.

The aim of such an endavour is not an eradication of omnipo-tent fantasy – neither on the individual nor on the cultural level. The aim, Benjamin writes, is to re-conquer it, owning it as a ca-pacity to create a realm of the ideal. If we are able to acknowl-edge our own propensity for adoration and dread, fantasy can become a medium of the self at play. That is where the turning happens: “That space of creative interchange offers consola-tion for the inevitable experience of leaving and losing the other, of not being, or having, everything.”

In aesthetic discourse, the question of omnipotence has been articulated in terms of “the sublime”. The encounter with a magnitude beyond comparison, the absolutely great – Kant’s example is the ocean, an other one would perhaps be the en-counter of the infant with the mother – can produce a feeling of the sublime in us. In Kant’s terminology, the feeling of the sublime is disconnected from any knowledge about the ocean as such, about its enormous width or about how on a planetary scale functions as a basin, producing clouds and so forth. It is not these qualities of the ocean that are sublime, but the view-ing of it as it evokes what Kant calls a “supra-sensible” idea

ArtistEbba Bohlin

about greatness in us. Kant writes that this idea cannot reach a stable determination, it does not produce any knowledge, but it evokes a possibility of thinking in us.

Attempting to make an aesthetic judgement on the absolutely great pushes the faculty of imagination to its limit. The experi-ence of this limit is referred to by Kant as pleasurable – albeit a “negative pleasure”, a feeling of how the faculty of imagination attempts to transgress itself, thus robbing itself of its freedom.

Paradoxically, this experience of inability to forge an image of the absolutely great, according to Kant, leads to a sublime sensation of an ability to be able think even this. Here, Kant is developing a phenomenology of thinking itself: how do we ex-perience our ability to think even that which transcends us? In a text commenting on this passage, Jacques Derrida notes how the kantian subject here becomes “at the same time capable and incapable, capable even of its own incapability, completely capable in its non-coincidence with itself”.

“If we are safe”, Kant further develops his idea, we do not expe-rience a real fear of the absolutely great, but rather “wonder” – the beginning of all philosophical thought. This “wonder” gives us a possibility to “feel the power of our ability, and connect the movement of the mind thus created with its state of rest, in order to in this way make us superior of nature itself, nature within as well as nature outside us”.

It is an old task for theology to explain how the omnipotence of God is to be mitigated with what, looking at the state of the world, appears to be a clear weakness and inability on his part. A classical answer has been that the one who is capable of everything also must have the ability of self-restraint, self-limi-tation – in short: a capability to be incapable. As an answer to the question about evil in the world, this might seem weak. As a reflection on the insisting paradox of omnipotence, it may still hold an important insight.

ReferencesBenjamin, Jessica “The Omnipotent Mother: A Psychoanalytic Study of Fantasy and Reality”, in Like Subjects, Love Objects. New Haven: Yale Univ. Press, 1995.

Derrida, Jacques “Parergon”, in The Truth in Painting. Chicago: Univ. of Chicago Press, 1987.

Kant, Immanuel Critique of Judgement. Oxford: Clarendon, 1980.

Lacan, Jacques The Four Fundamental Concepts of Psychoanalysis. London: Penguin, 1986.

8 – 9


Vändningen

Att inte vara, eller ha, allting: om det sublima och omnipotensens förvandlingar

Människor kläcks inte, de knäcks. Den franske psykoanalytik-ern Jacques Lacan är inne på tanken när han kallar det ny-födda barnet för en ”hommelette”. Kras, säger skalet, och så rinner något ännu ganska formlöst ut.

Det är en överlevnadsfaktor för de flesta djur att snabbt komma på fötter och klara sig själv – människan däremot är under lång tid en ganska hjälplös varelse. Men inte helt hjälplös. Vi vet hur spädbarn förmår fånga uppmärksamheten i ett rum. Blicken fäster i barnets ögon på ett sätt som vi annars bara känner från förälskelsens halvhypnotiska följsamhet. För människan är det inte att komma snabbast på benen som är viktigast, utan att skaffa hjälp, att hitta någon att luta sig mot, en relation som när och bär.

Att vara beroende kan vara både härligt och outhärdligt. Att närandet och bärandet ofta skötts av kvinnor har givit up-phov till allehanda kulturella fantasiformationer, där kvinnan framställs ömsom som övermäktig, ömsom som hjälplös. En berömd berättelse säger att barn vid en viss punkt för att slippa vara utlämnade åt modern vänder sig bort, sparkar till och tar avstånd – återigen med hjälp av någon annan. I den ortodoxa psykoanalytiska versionen av berättelsen framstår fadern som en räddande ljusgestalt som hjälper barnet bort från den am-bivalenta sammanblandningen mellan det egna psyket och modern. En av de intressantaste samtida psykoanalytiska tänkarna, Jessica Benjamin, har påpekat att ett sådant över-flyttande av beroendet från en gestalt till en annan inte löser problemet. Det kodar om det i termer av manligt och kvinnligt, och ger det på så sätt måhända en fastare form, men bibe-håller övermaktens och hjälplöshetens båda poler. På så sätt blir berättelsen själv ett uttryck för det problem den försöker lösa: fantasin om omnipotens.

Den som har erfarenhet av att vara den som när och bär vet att berättelsen om den hotfulla sammanblandningen och över-makten bara fångar en delaspekt av relationen. Den moderna spädbarnsforskningen har också visat – filmruta för filmruta –

“För ett antal år sedan drömde jag om en finlandsfärja; jag var invid den oöverblickbara kroppen, i vattenlinjen, en liten jolle inför det stora skeppet. Bilden återkom långt senare; det anmärkningsvärda var hur subjektet hade bytt plats. Jag var inte längre bredvid utan hade blivit den stora kroppen och kände hur den med lätthet rörde sig i vattnet.” — Ebba Bohlin

hur interaktionen kan gå till i praktiken. Denna den första tidens formande små bataljer och upptäckter, som så småningom tillåter barnet att erkänna den andre som någon som existerar i egen rätt, osynliggörs i den stora berättelsen om fadern som räddaren. Ur Benjamins perspektiv är denna omnipotensfan-tasi ett kulturellt symptom som bidrar till att göra det svårt att få till ömsesidiga relationer.

Benjamin ger en mörk bild av den samtida kulturen, men hennes perspektiv rymmer också ett konkret hopp: interaktionen går ju att få syn på, den finns verkligen där. Att hitta uttryck för den är något som sker motströms, men likväl något möjligt. Ett vik-tigt inslag i en sådan strävan, som Benjamin har betonat, är den symboliska framställningen av modern som ett självstän-digt – men därför inte hotfullt – subjekt i interaktion med andra subjekt. Målet för ett sådant projekt är inte ett fullständigt ut-plånande av omnipotensfantasin – den kan vi knappast göra oss av med, varken i våra individuella liv eller i kulturen. Målet, skriver Benjamin, är att erövra denna fantasi som en del av det egna självet, att vidkänna den som en egen förmåga att skapa en ideal dimension. Om vi förmår tillstå vår egen benägenhet för idealiserande dyrkan och fruktan, kan fantasin bli ett me-dium för det lekande självet. Det är där det vänder:

”Detta rum för kreativt utbyte erbjuder tröst för den oundvikliga erfarenheten av att lämna och förlora den andre, av att inte vara, eller ha, allting.”

I den estetiska diskussionen har frågan om omnipotensen ar-tikulerats bland annat i termer av det ”sublima”. Mötet med det absolut stora – Kants exempel är havet, ett annat vore späd-barnets möte med modern – kan väcka en sublim känsla hos oss. I Kants terminologi är den sublima känslan frikopplad från eventuella kunskaper vi har om havets enorma vidsträckthet eller om hur havet fungerar som en jordklotets vattenreservoar vars utdunstningar ger upphov till moln. Det är inte havet i sig som är sublimt, utan anblicken av det kan väcka en ”översinn-lig” idé om storhet hos oss, som vi projicerar ut på naturen. Kant skriver att denna idé inte kan bestämmas vidare, denleder inte till någon kunskap, men den visar på en tänkandets möjlighet i oss.

Text Christian Nilsson

ArtistEbba Bohlin

Försöket till en estetisk bedömning av det absolut stora spän-ner inbillningskraften till dess gräns. Upplevelsen av denna gräns talar Kant om som en ”negativ” lust: känslan av att in-billningskraften i sitt försök överskrida sig själv berövar sig själv sin frihet. Paradoxalt nog kan upplevelsen av vår oförmåga att skapa en föreställning om det absolut stora leda till en omvänd upplevelse av överlägsenhet, av att kunna tänka även detta. Här bedriver Kant en tänkandets fenomenologi: hur upplever vi tänkandet av det som överskrider oss? I en kommentar lyfter Derrida fram hur subjektet här blir ”på en gång förmöget och oförmöget, förmöget till själva sin oförmåga, helt förmöget i sin ojämlikhet med sig självt”.

Om vi befinner oss i säkerhet, skriver Kant, så upplever vi inte en verklig fruktan inför det absolut stora, utan snarare en förun-dran – all filosofis begynnelse. Förundran rymmer en möjlighet ”att känna vår förmågas makt, och förbinda den därigenom frambragta rörelsen i sinnet med dess vilotillstånd, för att på så sätt göra oss överlägsna naturen, såväl inom oss som utom oss”.

Det är ett gammalt tema för teologin att förklara hur Guds allmakt går att förena med vad som, med blick på världens tillstånd, framstår som hans tydliga svaghet och oförmåga. Ett klassiskt svar har varit att den som förmår allt också har förmågan till självinskränkning, självbehärskning – kort sagt en förmåga till oförmåga. Som ett svar på frågan om världens ondska kan det tyckas svagt. Som en reflektion över omnipo-tensens envist paradoxala former har det kanske ändå något viktigt att säga.

ReferenserBenjamin, Jessica ”Den omnipotenta modern: En psykoanalytisk studie om fantasi och verklighet”, Divan, nr 1–2, 1999.

Derrida, Jacques ”Parergon”, i Tankens arkipelag. Stehag: Symposion, 1992.

Kant, Immanuel Kritik av omdömeskraften. Stockholm: Thales, 2003.

Lacan, Jacques The Four Fundamental Concepts of Psychoanalysis. London: Penguin, 1991.

10 – 11

ArtistEbba Bohlin

12 – 13

ArtistEbba Bohlin

14 – 15


AN: Earlier I was working for Silja Line as a pilot in the archi-pelago. At sea there are certain roles; you have the captain, a helmsman, a pilot and a second helmsman. When you leave the quay the captain steers the vessel out of the basin, turn-ing her around and putting her on course – after that the pilot takes over. At first the vessel is here in the basin of Värtaham-nen. When the commander gives the order to set off, you put away the hawsers and reverse your way out very carefully, then comes the big yaw, simultaneously you continue to reverse and this enables you to set the course. At this stage that the cap-tain gives the control to the pilot who then follows the lane out through the archipelago.

EB: I have noticed that it varies quite a lot where this yaw takes place. How does the captain decide where to yaw?

AN: It depends partly on how the wind is blowing, since the ship has such a vast surface. The boat that I used to work on had 6000 square meters; it’s like a football field, so if the wind is heavy you go out a bit further against it. You have to work constantly with the direction and strength of the wind; you can never do it the same way twice.

EB: How big an area do you need to make the yaw?

AN: There are no dangerous shoals here. Your biggest worry would be falling down to the side if you drive to slowly. You may drift a lot sideways so you need to have some ground speed. On this ship you have two propellers and two rudders. A third propeller pushes the water through a tunnel, so that the ship can move in different directions. In the front you have two more propellers.

EB: Can the ship actually turn around it’s own axis?

AN: Yes, there are situations where you do pretty much just that. But to get the most out of the engines you have to be able to take advantage of the ship’s movement. There are huge volumes of water that get surged around; to just stop and turn would be a waste of energy. You would have to work incredibly hard with the shoulder propellers and the rear rudder. The best way to do it is to work up some speed and by the help of the rudders and little engine power, steer your way around. You want to be able to make a strong turn, practically on a dime, but with some speed in reverse.

EB: It fascinates me that the yaw looks so easy. But how easy is it to perform?

AN: I guess it is not that hard once you have learnt it. For me, driving a buss in Stockholm looks really hard, but then I have driven three thousand passengers through the archipelago. You don’t let just anybody steer the boat, you have to be trained to do it. You start out as second helmsman, and then maybe you become first helmsman. After that you start to drive under the guidance of an experienced captain, getting into it gradu-ally. Every ship has it’s own character, the hull of the boat is shaped differently, the engines vary in strength, the shape of the rudders varies. They have their little quirks, but you learn after a while.

EB: What is the moment like when you make the yaw, do you have to be very concentrated or could you talk to somebody at the same time?

AN: You have to be able to do both at the same time; there could be sudden bursts of winds coming at you, forcing you to take control of the boat. We do talk about other things, but your main focus is on what you are doing at that very moment. You can chat with your colleague but you can’t talk about anything that takes to much energy from you. You have got to be in that moment.

EB: Have you always been working here in Värtahamnen?

AN: I have been working on different boats since then, both tanks and bulk ships. When I was working as a helmsman I worked on cargo boats that shipped paper rolls, we did not have any passengers… The manoeuvring is always the same, but the notion of one’s huge responsibility for all these passen-gers makes it very special. Before it was all about the environ-ment, life on board and your colleges, but on top of that here you have the responsibility for the passengers. If you think the sea is rough, imagine how the passengers will experience it. In those situations I always take into consideration what I can do to make it easier for them.

EB: When I see the boat from the outside I get a feeling of invincibility – it is so huge…

Interview with Anders Nordlund, Deputy Harbour Master, Stockholm PortsBy Ebba Bohlin

Manoeuvre

ArtistEbba Bohlin

AN: Oh no, it is certainly not invincible; you have always got to work with the weather circumstances. When it is really windy you have to decrease the speed, the wind in itself is not that big a problem it is the heavy sea you need to be aware of.

EB: My personal interest in the ferries is all about these huge bodies and how they can move with such ease. However when you are close up with them and experience the vessel, it feels very threatening, and you are left with a feeling of vulnerabil-ity. These are the two perspectives that I am fascinated by. Previously I experienced this vessel as somewhat frightening because of its massiveness, it is hard to understand how it can function being so big. Later my curiosity changed and I be-came more interested in how it is actually possible to manoeu-vre the vessel with such ease. In a way the scale of the vessel decreased.

AN: My experience is that a lot of things are hard to do when you try them the first time, but once you have done it a couple of times you say to yourself that it wasn’t hard at all. It is the same manoeuvring the vessel. It follows quite simple laws, when there is a lot of wind you do one thing and so on, it is not more complicated than life in general, you just need to gather some experience. Manoeuvring a vessel is very straightfor-ward. If you are not on your guard, you will eventually hit a shoal or drift into the quay. You mustn’t postpone matters but indeed take action before it’s too late.

AN: By the way, you were wondering how many degrees the vessel yaws; it goes from 270 degrees to 122.

16 – 17


AN: Ja, jag har ju jobbat på Silja bl a och gått som linjelots i skärgården. Till sjöss har man givna roller, det finns en kapten, en överstyrman, en linjelots och en vaktstyrman. När man går ut från kaj är det oftast kapten som kör och backar ut ur bassängen, svänger runt och lägger upp henne på kurs – sen lämnar han över till linjelotsen. Först ligger färjan här inne i Värt-abassängen. När man är färdig för avgång ger befälhavaren or-der om att köra, då lägger man av trossarna och sedan backar man ut väldigt försiktigt och går ut från kaj. Sedan kommer den stora giren, samtidigt som man fortsätter backa för att sedan skjuta i kurs. I det här läget ungefär lämnar kaptenen över till linjelotsen som sen följer farleden ut genom hela skärgården.

EB: När jag har sett det här har jag märkt att det är ju ganska olika var den här vändningen sker. Hur bestämmer kaptenen det?

AN: Det beror delvis på hur vinden ligger, eftersom fartyget har en så stor vindyta. Färjan som jag var på hade 6000 kvm, det är som en stor fotbollsplan så om det blåser väldigt mycket går man ut lite extra och går nästan mot vinden. Man måste hela tiden jobba med vindens riktning och styrka, så det går aldrig att göra på samma sätt.

EB: Och hur stort område har man på sig för själva vändnin-gen?

AN: Det finns inga farliga grund här i Värtan. Det är nog snarare det att man är rädd för att ramla ner så här om man kör för sakta. Då driver man väldigt mycket i sidled, så det gäller att ha lite styrfart. På de här fartygen har man dels två propellrar, och så har man två roder också. Ytterligare en propeller trycker vattnet genom en tunnel, så att fartyget kan röra sig olika och framme har man två likadana propellrar till.

EB: Så fartyget kan egentligen vända kring sin egen axel?

AN: Ja, det finns lägen när man i stort sett gör det. Men om man ska få ut mest av motorerna gäller det att utnyttja fartygets rörelse. Det är så stora vattenmassor som ska flyttas, så att åka upp, stanna och sedan svänga är energislöseri. Då måste man jobba jättehårt med bogpropellrarna och aktertrusten, så det bästa är om man kan ta fart och med hjälp av rodrena på lite maskinstyrka bara styra sig runt. Man vill ju kunna svänga väl-digt kraftigt, i stort sett på en femöring, fast med lite fart bakåt.

EB: Det som fascinerar mig är ju att vändningen ser väldigt lätt ut. Men är den lätt att genomföra?

AN: Ja, egentligen är det ju inte så svårt om man väl har gjort det. Jag kan ju tycka t ex att köra buss i Stockholm verkar jätte-jobbigt och så har jag ju själv kört tretusen passagerare genom skärgården. Vem som helst går ju inte på och kör, man skolar in sig. Man börjar som andrestyrman och sen med tiden kanske man blir överstyrman. Då får man börja övningsköra under en erfaren kapten, och på så sätt skolar man in sig. Sedan har ju varje fartyg en egen karaktär, olika former på skrovet, olika starka motorer, olika stora roder; då får de sina egenheter, men det lär man sig efter ett tag.

EB: Hur upplever man momentet när man gör den här vänd-ningen, måste man vara väldigt koncentrerad eller kan man stå och prata med någon samtidigt?

AN: Man måste klara av både och; det kan ju komma kastvin-dar, och då måste man snabbt vara med. Visst pratar man om annat, men man har ju ständigt mest fokus på det man sysslar med. Man måste vara i det hela tiden, man kan ha lite smås-nack med en kollega om nåt som inte tar så mycket energi, men man får inte bli arg t ex…

EB: Har du alltid jobbat här i Värtahamnen?

AN: Jag har gått på sjöbefälskolan och sedan har jag jobbat på olika båtar, tankfartyg och bulkfartyg. När jag har jobbat som styrman har jag jobbat på lastfartyg som fraktade pappersrul-lar, så då hade vi ju inga passagerare… Manövreringen och det är ju samma sak, men tanken på att man har ett jättestort ansvar för alla dessa människoliv tillkommer ju. Tidigare har det kanske varit en känsla för miljön, livet ombord och skeppskam-raterna, men här har man dessutom ansvaret för passagerare. Man tänker att om jag tycker det gungar så här mycket, vad ska då inte passagerarna tycka, vad kan jag göra då för att det ska bli lite bättre för dem?

EB:När man ser båtarna utifrån får man en känsla av oövervin-nelighet eftersom de är så stora…

AN: Nä nä, blåser det mycket då tänker man ju på att man måste dra ner farten, om det är kraftig sjögång och så där, vin-den i sig är ju inte så problematisk men det är just den kraftiga sjögången man måste ta hänsyn till.

Intervju med Anders Nordlund, Hamnstyrman i Stockholms HamnarAv Ebba Bohlin

Manöver

ArtistEbba Bohlin

EB:Mitt intresse för färjorna handlar om den här stora krop-pen och hur den rör sig med en sådan lätthet, men om man är i vattenlinjen och upplever fartyget så kan det kännas väl-digt hotfullt, man övermannas av en känsla av att vara väldigt utelämnad. Det är de här två perspektiven jag är intresserad av. Tidigare upplevde jag det här fartyget som någonting lite skrämmande därför att det var så stort och oöverblickbart, man förstår inte hur det kan fungera för att det är så stort. Senare förändrades perspektivet och jag var mer intresserad av hur det går att manövrera fartyget med en sådan lätthet. På något sätt så krympte skalan.

AN: Jag tänker så här att allt man gör kan ju kännas jättesvårt när man gör det första gången, bara efter att ha gjort det några gånger så tänker man att det här var ju inte alls svårt. Så är det ju även med manövreringen av fartyget. Den följer vissa enkla lagar ändå, blåser det så måste man tänka på det och så vidare så att det är ju inte så mycket krångligare än vad livet är i övrigt om man bara får en chans att samla lite erfarenhet. Det är ju väldigt konkret att manövrera ett fartyg, gör man ingenting, då går man på grund, man blåser in i kajen. Man måste hela tiden handla, man kan inte skjuta upp det till senare.

AN: Just det, du undrade ju hur många grader färjan girar, den går från 270 grader till 122, så kan du ju räkna själv.

18 – 19

ArtistEbba Bohlin

20 – 21

ArtistEbba Bohlin

24 – 23

ArtistEbba Bohlin

24 – 25

ArtistEbba Bohlin

26 – 27

Price: 40 SEK

Nordin GalleryTulegatan 19SE–113 53 Stockholm

Tel +46(0)706 934 [email protected]

Opening HoursThursday – Friday 12.00–17.00Saturday – Sunday 12.00–16.00Or by appointment

Nordin Gallery Catalogue 13, Ebba Bohlin

Documents

Transcript of Nordin Gallery Catalogue 13, Ebba Bohlin