Provläs: Tusen och ett liv på akuten

BAPTISTE BEAULIEU

tusen och ett liv på akuten

Tusen och ett livpå akuten

Baptiste Beaulieu

Översättning av Maria Bodner Gröön

r o m a n

BAPTISTE BEAULIEU, TUSEN OCH ETT LIV PÅ AKUTEN

Originalets titel: Alors voilà – les 1001 vies des UrgencesCopyright © Librairie Arthème Fayard, 2013Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag

This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelsemed Literary Agency Wandel Cruse, Paris.

Översättning: Maria Bodner GröönOmslag: Magnus PeterssonOmslagsbild: © Image Source / Getty ImagesFörfattarporträtt: © Jean-Marc Gourdon / FayardSättning: Ateljén Arne ÖströmTypsnitt: Minion ProTryck: Nørhaven, Danmark 2014Första upplagan, första tryckningenISBN 978-91-87648-18-2

Sekwa förlag ABPryssgränd 3 A118 20 Stockholmwww.sekwa.se

Förord

Läkarundersökningarna och anekdoterna som be -skrivs i den här berättelsen är autentiska: de har ägt rum ochäger rum dagligen på våra sjukhus. Av uppenbara skäl harjag ändrat på namn (som det föll mig in), ålder (som en rik-tig gentleman har jag gjort männen äldre och kvinnornayngre) och kön (alla de kvinnor som är gravida och/ellerföder barn i boken är i själva verket män!).

Mina allra värsta tabbar har jag tillskrivit mina kolleger …Även om historien berättas i första person är den inte

min egen, jag har inspirerats av erfarenheter från ett antalvänner, vårdpersonal OCH patienter som jag krupit underskinnet på och vars känslor jag försökt förmedla.

De sjukvårdsbiträden, läkare, sjuksköterskor och AT-läkare som här presenteras finns i verkligheten, jag har haftden oändliga förmånen att arbeta sida vid sida med dem.

”Du försvinner i natten,en mall av ditt jag,din like utan att tänka (…)Inga kläder, inget har du:Bara kroppen, och den är du.”

Fernando Pessoa, Initiation

”Himlen ropade, jorden svarade.(…)Varför förlänger du lidandet, Gilgamesh?När gudarna skapade mänskligheten,stiftade de döden till människornas öde.”

Anonym, Gilgamesheposet

”Om du till en fest bjuder in folksom alla har samma blodgruppmen inte berättar det för demkommer de att prata om något annat.”

Jean-Claude Van Damme

Till A: jag fortsätter digTill mina föräldrar som fanns vid min sida under den hårda

vinternTill dem som ligger ner och till dem som hjälper dem upp

DAG 1

All along the watchtowerB o b Dy l a n

Klockan sju i en korridor på akuten

Jag avskyr att börja dagen med ett självmordsförsök. Fru Dido hade svalt 14 tabletter ur en burk, 9 ur en andra,

8 ur en tredje.Hon vaknade två dagar senare, medvetslös av drogerna.

Hennes syster örfilade henne och ringde efter ambulans.De första labbproverna bekräftar vår bedömning: hon

kommer att överleva. Med en helt förstörd lever och mot sinvilja, men hon kommer att överleva.

Hon sitter och gråter i sitt bås och stirrar på den vita väggen.Jag vet inte vad hon ser, men blicken är fixerad lika stadigtsom ett nytt kardborrband.

Jag kommer in.– Jag misslyckades, säger hon som hälsningsfras.Jag förklarar att hon har lyckats eftersom hon lever.– Ni förstår inte.

13

– Det stämmer, jag förstår inte, men jag kan berätta enhistoria för er.

Fortfarande helt slut efter festen kvällen innan tar jag enstol och lutar mig mot britsen som mot bardisken på enbistro som skulle kunna heta ”Kafé Maxentius, sista chan-sens kafé”.

Jag berättar Historien, den Stora och Vackra, den som jagdrar varje gång min läkarbana korsar en självmordskandidats.

”Jag gjorde praktik hos en allmänläkare, doktor Octopus Quijote. En förfärlig varelse, ni skulle ha avskytt honom. Vitog in herr Lasarus, en funktionshindrad patient. Hans rull -stol är för stor för att ta sig igenom ingången, han kommerin på mottagningen via utgången. En rutinundersökning, viklär av honom. Hans vänstra arm sitter fast i bröstkorgen,huden har klistrat ihop. Båda benen är bakåtböjda längs lårenmed hjälp av byglar, han har dem vikta i en förfärlig ställning.Hela hans kropp är ett slagfält förvrängt av ärr. Överallt synsspår efter brännskador av tredje graden. Vad är det för bildjag får? Ett ljus som har brunnit och smält. Elden har inte sparat någonting, särskilt inte veken: hans ansikte rinner neråt,hans högra kind ser ut som en stearindroppe. Trots detta lerhan stort med det som ska likna munnen. Han talar om sinaframtidsplaner, om resor han nyss gjort och om sin gravidasambo. Hon väntar deras första barn. Han blir ivrig vid tankenpå att köpa blå eller rosa målarfärg. Han skulle föredra en burkmed rosa färg, men en liten pojke skulle också vara ett mirakel.

BAPTISTE BEAULIEU

14

Jag ser på den här mannen, märkt av eld. Jag ser hurlevande, entusiastisk och lycklig han är. Jag förstår inte. Detär något jag inte får grepp om. Han lämnar mottagningen.Den gode doktor Octopus Quijote vänder sig mot mig.

– Gissa hur han gjorde det där!Det där, en informell litotes som benämning på omvand-

lingen av en frisk kropp till en lavaström.– För fyra år sedan hällde han bensin i framsätet på bilen

och körde rakt mot en vägg. Han ville dö.”

Fru Dido lyssnar på min berättelse.– När jag träffade den där mannen var han lycklig. Jag säger inte mer. Jag lyfter armbågen från bardisken och

betalar inte för mig. Jag drar tillbaka stolen och lämnar ”KaféMaxentius, sista chansens kafé” och lämnar en servitris medstora ledsna ögon åt sitt öde.

Jag har inte mycket att komma med här i livet, men jaghar berättelser. Jag träffar människor som är sängliggandeoch som sitter i rullstol, varelser som sätter min mänsklighetpå prov. Jag är ingen egoist – jag delar deras tankar medandra patienter. Jag väver samman dem till mänskliga öden.

Strax före klockan åtta, i hissen

Jag skuttar upp på femte våningen för att besöka patientensom ligger på rum 7.

TUSEN O CH ET T LIV PÅ AKU TEN

15

Jag drar i mina skrynkliga kläder. När jag är på sjukhusetbrukar jag under läkarrocken ha på mig röd skjorta som enkanadensisk skogshuggare. På näsan sitter svartbågade glas-ögon. Jag låter min blonda mustasch frodas och tvekar inteatt tala med djup röst. Det ingjuter förtroende hos patienterna.

Redan känslan av att man behandlas av en riktig läkareutgör femtio procent av läkeprocessen. Vårdpersonalens placebo effekt. Jag försöker vara lite listig och är inte heltsäker i min roll, så jag spelar på placeboeffekten och försökerinför patienterna framstå som en ”ung framtida gammal pro-fessor i medicin”.

Det är min anfallsplan för att kompensera min ringaålder: farfarsskjortor, svarta plastglasögon, en röst somUncle Ben och halmfärgat skägg (en stilig man som får migatt likna ett kattdjur som dumpit ner från månen). Ta ettlejon, dra på det en rödgrönrutig jacka och styr ut det meden liten rumpa som steppar runt i korridoren på mjuka tassar.Lägg till lite rosacea under hårväxten – min mor är skotska,det har lämnat spår efter sig. Huden kan inte ljuga.

Dessutom är alla mina historier sanna.

Klockan åtta, där uppe, framför rum 7

Sjukvårdsbiträdet kommer fram till mig och säger att honkänner igen patientens gråaktiga hy.

– Det är döden som kommer, och den kommer snart.

BAPTISTE BEAULIEU

16

Hon har fel, avgör jag.– Du är för ung, svarar hon.Sjukvårdsbiträdet heter Fabienne. Hon lägger stenar runt

halsen på patienterna. Aventurin för att bota hudåkommor,brasilianska agater för den som är förstoppad. Hon tror pådet – och ibland gör patienterna det också.

Fabienne ser mig ofta gå in och ut i rum 7.I går hade hon med sig en topas till mig:– Mot nedstämdhet.– Det är inga problem på den punkten.Hon vet hur fäst jag har blivit vid den här patienten. Hon

stryker mig energiskt över axeln, det är hennes sätt att tröstadem hon tycker om.

– Nu, nej. Men döden är på väg och sedan får du inte sehenne mer.

Fabienne kommer av fava, det latinska ordet för ”böna”. Detpassar henne bra: att se henne är lika roligt som att få denlilla plastbönan i mandelkakan på trettondagen och kännahur den stöter emot skeden.

Jag går in på rum 7, Fabienne går in till herr Theodor föratt massera hans ändtarm. Femton minuter varje morgon ochfemton minuter varje kväll masserar hon hans ändtarm. Hongör det på sin fritid. Hon kommer tidigare och stannar efterarbetstid. Ingen har bett henne om det, men hon gör det.

Herr Theodor lider av Potts syndrom (därutöver har denlille lurifaxen haft det goda omdömet att lägga till en multi-


17

resistent stafylokock). Han måste ligga ABSOLUT stilla undernio månader, annars kommer ryggraden att knäckas som entandpetare. Då säger det KRACK och sedan kommer han ald-rig att kunna använda benen igen.

Fabienne masserar honom på magen, medurs som mangör på bebisar, mjukt och tålmodigt.

Att ligga till sängs så länge näst intill omöjliggör normaltarmtömning. Det skulle gå att använda laxermedel, meninte: tack vare massagen som Fabienne är så frikostig medkan herr Theodor tömma tarmen på naturlig väg.

Theodor är ett namn av grekiskt ursprung. Det betyder”gudagåva”. Med ett sådant namn var det ofrånkomligt atthan skulle träffa på Fabienne – hon är en gåva från Alla Säng-liggandes Lilla Husgud till herr Theodor.

När han presenterade henne för sin familj sa han skrat-tande:

– Här är hon, kvinnan som jag har pratat om. Vet ni vad?Jag har aldrig älskat en kvinna SÅ högt, som har gett mig SÅmycket skit!

Fabienne rodnade, hon är inte van vid komplimanger.Men de är välförtjänta. Minst en kvart varje morgon ochkväll.

Fabienne är fyrtio år gammal. Hon är sjukvårdsbiträdeoch har jobbat inom palliativ vård i tusentals år. När en mid-dagsgäst börjar kritisera den offentliga sektorn berättar jaggärna om Fabienne. Hon är ett bra skäl för att betala skatt.

BAPTISTE BEAULIEU

18

Uppkopplad med 100 000 volt uppfattar hon bara männi-skors goda sidor. Jag ser det som ett diskret och oemotstånd-ligt mod. Hon ger sig i kast med livet, med sjukdomar ochdöd, alltid med samma schvung. När hon skjuter vagnenframför sig i korridoren har hon ett vårtsvin och en surikatefter sig som sjunger Hakuna Matata.

– Har jag berättat för dig om när jag hade hand om enmiljardär?

Ja, men jag älskar historier, särskilt den här, så jag låtsas:– Nej, aldrig.– Min miljardär hette Emilie.Emilie hade tillbringat fyrtiofem år på institution. Hon

var ingenting enligt vårt aktuella systems synsätt. Hon till-förde inget kapital, hon skapade inga tillgångar, bidrog intetill någon BNP-ökning. Syrebrist vid födseln. Hon var fyrtio-fem år gammal, fyrtiofem års liv som inte var någonting alls.

Emilie dräglade. Man fick byta blöjor på henne. Honkunde ett par ord. Satte man henne framför teven begrephon inte hur folk kunde byta plats så snabbt bakom fönstret.

Vid den tiden hade Fabienne en hemlighet: hon var gra-vid i nionde veckan. Ingen visste om det. Hon var vidskepligoch inväntade tremånadersgränsen.

En dag ramlade Emilie i duschen. ”Jag böjde mig ner föratt lyfta upp henne. Hon griper tag i mina höfter, sätter öratintill och ropar med ett strålande leende: Fabi, du har enbebis i magen!”

Sjukvårdsbiträdet slår fast:


19

– Jag vet inte vad ordet ”rikedom” betyder.Men hon är säker på att hon har vårdat en miljardär. Jag skriver ner historien i min anteckningsbok för att inte

glömma bort den.

Strax före klockan nio, där uppe

Ett litet rum. Nummer 7. Patienten på rummet är ensam.Hennes familj består av en son, fortfarande mellan två flyg,mellan två flygplatser.

Bredvid sängen, på ett nattduksbord, står en klocka somhörs ticka. ”Jag vill veta hur mycket klockan är”, säger hon.Men urtavlan är vänd mot fönstret.

Där finns en ram med två fotografier. Ett på en ung pojkei vit rock. På det andra håller patienten om ett mörkhårigtbarn med snäckhalsband på en strand. Två höga torn skym-tar i bakgrunden.

Det är samma pojke, som barn och sedan som tonåring.Påsen med dropp hänger där, giftet rör sig genom plast -

slangen. Den vrider sig hit och dit, ser ut att bita sig själv isvansen innan den kastar sig in i den tjocka lilafärgade åderni hennes vänsterarm.

Väggarna är gulfärgade, inte blygrå som de på akuten.Här är det mjukt och gyllene. Tur det.

BAPTISTE BEAULIEU

20

När jag kommer in på rummet är patienten ursinnig:– Det är flera dagar sedan snön smälte bort helt och hål-

let! Livet är absurt. Vägarna ligger bara här samtidigt somThomas sitter fast.

– Var är han?– Jag vet inte! Hela tiden på resa världen över i ett flyg-

plan. Sist jag hörde från honom var han i Reykjavik på vägtill New York.

Hon knyter händerna så hårt att knogarna vitnar. Längstut på armarna har hon som två hårda vinstockar.

– Han gör praktik på ett isländskt sjukhus, det största ilandet. Förlossningsavdelningen. Island – vilket påhitt! Detgår utmärkt att föda barn här också!

Hon pekar på teven och kastar fjärrkontrollen på sängen.– En vulkan med ett obegripligt namn har vaknat till liv.

Den spottar ut så mycket rök att planen inte kan lyfta. Löjligt.Jag ser på henne där hon ligger och skäller. Hon är en bit

över femtio, med mycket ljust gröna ögon, uppnäsa och gene-röst tilltagen mun, lika bred som en 16 tums teve. Det gårinte att gissa vilken färg hon har på håret, hon har ingetlängre. Det var rött innan det föll av, därför har jag döpthenne till ”eldfågelkvinnan”. Hon vägrar att bära peruk.

– Hur länge kommer flygen att vara inställda?– Så länge vulkanen spottar rök får inget plan lyfta. Hon är skräckslagen och försöker inte dölja det. Om hen-

nes son inte är där … Om hon inte får se honom innan …– Brukar det vara länge, ett vulkanutbrott? tillägger hon.


21

Jag är inte vulkanologen Haroun Tazieff utan AT-läkare. Jagförbereder mig inför ett långdistanslopp:• Korridor 1: Vulkanen får utbrott.• Korridor 2: Döden piskar på sin springare.• Korridor 3: AT-läkaren dansar med vulkanen och Döden.

Han har tåga, stetoskop och historier. Det finns ingen sul-tan, ingen Sheherazade heller, bara döden, en AT-läkareoch en patient som väntar på sin son. Ekvationen är lätt att lösa. Jag får prata tills planen lyfter,

tills sonen kommer. Patienten kommer att lyssna till mig. Sålänge hon lyssnar är hon vid liv.

Min tåga kommer att räcka distansen ut. Det är bara att berätta.Så länge det behövs för att kratern ska torka och de för-

bjudna förbindelserna på land och i luften ska fungera igen. Berätta, berätta.Förlänga hennes liv med berättelser om andras.Livet för dem som ligger ner och för dem som hjälper

dem upp.

Klockan tio, bås 4, där nere

Jag gick ner för att ta emot den unge Rafael, femton år, medfåraktig blick, drägel i mungiporna och en lång slemmig gall-sträng som rann ända ner till höger sko. Huvudet vingladeän till höger, än till vänster. Polisen hade hittat honom på

BAPTISTE BEAULIEU

22

gatan och tagit hit honom. Rafael är arg på hela världen ochhela världen skiter i det. Även hans föräldrar: ”Vi är på job-bet, han får nyktra till, vi har fått nog av hans dumheter.”

Alla känner till den här slogan i kampanjen mot ratt -onykterhet: ”Har du sett dig själv när du dricker?”

Tro mig, det finns ingenting så patetiskt löjligt som enaspackad tonåring.

– DU, DIG gillar jag. DU, du är schyst, inte som Kevin ochfru Pi, matteläraren … Jag gillar dig SKITMYCKET …

– Visst. Kräks så känns det bättre.Så klappar man dem på axeln och hoppas att det ska gå

fort.

Då kommer hövding Pocahontas. Varför detta smeknamn? Därför att hon är sioux. Fruk-

tansvärt listig.Det är en liten mörkhårig kvinna med hård och kantig

kropp. Hon är bergsklättrare och ständigt brun av solenuppe på toppen. Hon älskar bergen, där finns döden ochutmaningarna. Hennes kropp har blivit lika hård som stenenhon klättrar på. Armbågar och knän är kantiga som en oslipad diamant. Hon är en kvinna som ger sig i kast meddet som är henne övermäktigt, alltid med eftertanke ochintelligens, hon lämnar inget åt slumpen, särskilt inte patien-ternas liv.

Bilolycka, hjärtinfarkt, stroke, skottsår, knivskador, ingetstår emot henne. Hövding Pocahontas är en liten bitig


23

kvinna som ser Döden i vitögat och verkar vilja säga: ”Jaghar pluggat i tolv år, din subba.”

Hövding Pocahontas vidtar förebyggande åtgärder. Honvet att dagens fulla tonåringar kan bli morgondagens offer ien bilolycka. Men det är lätt ordnat! När de är som killen i bås4, lealösa och ynkliga, pratar hon med dem i ett par minuter.

– Hördu, grabben, var har du mobilen?– Öh … I … fickan … Uäääh! DU, jag gillar dig.Hövding Pocahontas tar mobilen och filmar varje liten

detalj. Den stirrande blicken, dräglet, gallsträngen, det vag-gande huvudet. Sedan lägger hon tillbaka mobilen i grab-bens ficka.

När han eller hon väl har nyktrat till kommer han ellerhon att få en ordentlig uppläxning genom mobilen, mer slag-kraftig än vilken moralkaka som helst.

Nyttan av smartphones i ett andra förebyggande skede.Många ungdomar har överlevt tack vare hövding Poca-

hontas. Även de som Döden hade tänkt ta med sig senare,längs vägen hem efter ett klubbesök.

Jag har hakat upp mig på en sak, en klassisk fråga som ingenav mina chefer slipper undan:

– Varför blev du läkare?Syftet med frågan är i princip att få reda på hur och varför

Människan blev doktor.Hövding Pocahontas tittar på mig med sina kloka gröna

ögon, djupa som brunnar.

BAPTISTE BEAULIEU

24

Det var för länge sedan, när hon ännu inte var hövdingPocahontas utan bara en finnig tonårstjej i den åldern dåman undrar vad Martin tycker om ens nya t-shirt och ritarrosa hjärtan på almanackan som tillhör ”bästisen för helalivet”.

Den blivande powhatanhövdingen står gömd bakom enpapperskorg och drar ett bloss på sin första cigarett.

Plötsligt brakar en bil in i en lastbil framför henne. Förstljudet, och sedan allt det andra. Hövdingen pratar inte omdet andra. Kvinnan i bilen, det hon har sett av kvinnan i bilen.Ambulansen tog lång tid på sig, alltför lång tid. Cigarettenblev till aska på marken.

Ibland kan ett helt livs kamp vara förankrad i en endakänsla, ett precist ögonblick då en tonårsflicka drabbas avbottenlös förtvivlan på grund av sin egen maktlöshet.


25

ISBN: 978-91-87648-18-2

”Det finns ingen sultan, ingen Sheherazade heller, bara döden, en AT-läkare och en patient som väntar på sin son. Ekvationen är lätt att lösa. Jag får prata tills planen lyfter, tills sonen kommer. Patienten kommer att lyssna till mig. Så länge hon lyssnar är hon vid liv.”

En svårt sjuk kvinna är inlagd på avdelningen där bokens huvud-person arbetar som AT-läkare. Behandlingen tär på henne, men genom att berätta dråpliga och galna historier från vardagen på sjukhuset försöker läkaren ge henne kraft att orka.

BAP TISTE BEAULIEU tusen och ett liv på akuten

© J

EA

N-M

AR

C G

OU

RD

ON

/FA

YA

RD Baptiste Beaulieu (pseudonym), född 1985,

startade bloggen Alors voilà i hopp om att minska klyftan mellan vårdtagare och vårdgivare. Med utgångspunkt i sina inlägg har han skrivit debut-romanen Tusen och ett liv på akuten. Boken är utgiven i ett tiotal länder.

Översättning från franska: Maria Bodner Gröön

”Läs den. [...] Du kommer att skratta. [...] Och du kommer självklart att gråta. Och sedan hålla tummarna för att det är en människa som Beaulieu som tar hand om dig nästa gång du söker vård.” LE POINT

Provläs: Tusen och ett liv på akuten

Documents

Transcript of Provläs: Tusen och ett liv på akuten