Hägnadernas roll för jordbruket och byalaget 1640 - 1900

Örjan Kardell Institutionen för ekonomi

Uppsala

Doctoral thesis Swedish University of Agricultural Sciences

Uppsala 2004

Acta Universitatis Agriculturae Sueciae Agraria 445 ISSN 1401-6249 ISBN 91-576- 6451-X © 2004 Örjan Kardell, Uppsala Tryck: SLU Service/Repro, Uppsala 2004

1

Kap 1. Bakgrund och inledande utgångspunkter Inledning Bakgrund Forskningsläget Definitioner av termer och begrepp

Kap 2. Agrarhistorisk teori och systemtänkande Inledning Jordbruket som ett system

Ämnet agrarhistoria och förändringsteori på övergripande nivå

Ämnet agrarhistoria på mikronivå Arbetets roll på mikronivå Gärdesgårdarnas roll i systemet

Kap 3. Hypotes och frågeställningar

Kap 4. Källmaterial och metod

Om källkritik och arbetsmetod på övergripande nivå

Det etnologiska materialet

Material och metod

2

Källkritik

Kompletterande frågelistmaterial Husesynsprotokoll Beskrivningarna till sockenkartorna Lantbrukslitteraturen från 1700- och 1800-talen Äldre storskaliga lantmäterikartor

Undersökningsområden Källmaterial Urval och mätmetod

Regionala anpassningar till urval och mätmetod Felkällor Arealer Sättet att redovisa hägnader

Redovisningsprincipen för bebyggelse och skalans inverkan på hägnaderna

Laga skiftesinstruktionens inverkan på redovisningen av hägnaderna

Skalans inverkan på de uppmätta hägnaderna

Hägnader vilka stå i en rågång

Vägar och hägnader

Informationsinnehållet i beskrivningarna till kartorna

3

Urvalsprincipens inverkan på de jordnaturer vilka kartorna representerar

Sammanfattning av felkällornas inverkan på de redovisade hägnadslängderna

Kap 5. Att förvalta en produktionsförutsättning under gemensamt ansvar men med individuell underhållsplikt Inledning Bytvång och samhävd

Betets fysiska organisation samt förhållande till hägnadssystemen

Lagstiftningen Det rättshistoriska utgångsläget Svensk lagstiftning Magnus Erikssons landslag Kristoffer av Bayerns landslag Husesynsordningen 1734 års lag och byggningabalkens 5:e kapitel Förändringen kring år 1800 Dödsstöten 1857

Om byordningar och byalag i nordvästra Europa

Något om svenska byordningarnas innehåll och spridning

4

Hägnadslag Hägnadsdelningar

Föreligger behov för gemensamma förvaltningsregler på lokal nivå för andra jordbrukssystem än tegskifte med betande djur?

Inledning Exempel 1: Valencia Exempel 2: Hawaii Exempel 3: Sydostasien Jämförande sammanfattning av exemplen En avslutande reflektion

Kap 6. Gärdesgårdens utbredning kring sekelskiftet 1900

Kap 7. Den morfologiska och funktionella skillnaden mellan hank och vidja

Hank eller vidja Hankens geografiska utbredning Råmaterial till hank samt hanktillverkning Vidja

5

Kap 8. Virke till stör, gärdsel och stöd

Stör

Gärdsel Stöd Konklusion

Kap 9. Gärdesgårdens funktionella och normerande mått

Inledning

Avståndet mellan störparen

Antal vidjor/hankar per störpar

Gärdesgårdens höjd

Var lagens krav på två alnars höjd för lågt satt?

Stöd och valet av lutningslinje Hur många störpar passerar lutningslinjen Stöd

Med vilka intervall sättes stöden i gärdesgården

Gärdesgårdens täthet

Sammanfattning av gärdesgårdens funktionella och normerande mått

6

Kortlagd gärdesgård i Småland

Kap 10. Stängningsarbete

Arbetslagets numerär och arbetsuppgifter Arbetslagets sammansättning

Kvinnligt stängningsarbete

Arbetslagets sammansättning när hank begagnas

Kap 11. Underhållsarbete – Det faller av sig själv som gamla gärdesgårdar

Gärdesgårdens livslängd

Metoder för underhåll

När på året utförs stängning och underhåll

Hur stor del av gärdesgårdarna behövde överstöras eller nystängas

Hur stor var dagsprestationen vid nystängning

Kap 12. Materialåtgång

Åtgångstal för om- och nystängning uttryckt som antal gärdsel per störpar

Hur mycket virke kunde återanvändas

Åtgångstal uttryckt som kubikmeter virke

7

Kap 13. Hägnadslängder enligt de äldre storskaliga lantmäterikartorna

Inledning

Den totala mängden hägnad över tiden Åkerhägnadens utveckling över tiden

Mätklassernas procentuella fördelning över tiden

Den totala längden hägnad per kameralt hemman

En- och laga skiftets inverkan på hägnadslängderna

Hägnadslängden per brukare/ägare i tidsskikten III – IV

Skiftets inverkan på hägnadslängden per brukare/ägare i tidsskikt IV

Hägnadslag

Detaljstudier av resultaten från Seminghundra härad

Inledning

Åkerhägnadens utveckling över tiden mellan identiska byar och samtliga byar

Mätklassernas fördelning i procent av den totala hägnadslängden i identiska byar jämfört med samtliga byar

Hägnadslagens utveckling över tid i identiska byar jämfört med samtliga byar

8

Teoretiskt resonemang kring åkerhägnadens förändring över tid inom Seminghundra med utgångspunkt i geometriska samband

Sammanfattning

Kap 14. Skogstillståndets inverkan på hägnadssättet

Skogsbrist som fenomen Skogstillståndet i undersökningsområdena 1650 – 1700

Nysätra Seminghundra Gudhem Sammanfattning

Skogstillståndet i undersökningsområdena 1700 – 1850 Nysätra Seminghundra Gudhem

Sockenkartebeskrivningarna från Seminghundra och Gudhems härader

Seminghundra Gudhem Sammanfattning

Laga skiftets inverkan på skogstillståndet enligt samtida källor

9

Leder skogsbrist till förändringar av hägnadssättet?

Stenmurar

Stenmurar och plogbruk i sockenkartebeskrivningarna från Småland

Staten, lagen och stenmurar: - ett jämförande exempel av svenska och danska myndigheters möjlighet att via påbud förändra stängselsättet

Kap 15. Sammanfattning och diskussion

Inledning

Kapitelvis sammanfattning av undersökningens delresultat Kapitel 6 Kapitel 7 Kapitel 8 Kapitel 9 Kapitel 10 Kapitel 11 Kapitel 12 Kapitel 13 Kapitel 14 Ökade gärdesgårdarna över tid?

10

Naturgeografin och trädessystemens inverkan på hägnadslängderna

Blev de ökade gärdesgårdarna en belastning med tiden?

Mängden gärdesgårdar och deras virkesbehov 1700 och 1850

Arbetstiden och tiden som stod till förfogande för hägnadsarbete

När och under vilka förutsättningar kan gärdesgårdar anses vara dyra?

Laga skiftets, den förändrade hägnadslagstiftningens och växtföljdsjordbrukets inverkan på hägnaderna

Boskapsstockens sammansättning och dess betydelse för sättet att stänga gärdesgårdar

Hägnader, hinderdon och vallning

Betestryck och vidjor

Gärdesgårdarnas betydelse

Summary

Appendix A Dialekttala benämningar

Appendix B

De individuella serierna av i undersökningen använda husesynsprotokoll

11

Appendix C

Kameralt hemman, mantal och äldre storskaliga lantmäterikartor

Appendix D

Empiriskt underlag för avsnittet Stenmurar och plogbruk enligt sockenkartebeskrivningarna från Småland

Appendix E

Beräkningsunderlag för totala hägnadslängder år 1700 och 1850 på riksnivå

Källor och litteratur

208

lingen sker för att göra råämnet mjukt ochböjligt. Dessutom sägs värmebehandlingenbidra till en ökad motståndskraft mot röta.Trädslaget en föredras framför gran där såär möjligt. Vidare framhålls att råämnen aven kan vridas kring sin egen längdaxel utanföregående värmning.

Hanken tillverkades ofta i förväg utanvare sig fysiskt eller tidsmässigt sambandmed det egentliga stängningsarbetet, delssom vinterarbete inomhus, framför öppnaspisen, och dels gärna som tidigt vårarbetepå utvald plats i skogen, med god tillgång påbränsle. Avsaknaden av rumsligt och tids-mässigt samband med stängningsarbetetgjorde att hanken inte bara tillverkades förhusbehov utan också tillverkades för avsalu.Rent tekniskt var den också helt torr när denfördes ner över störparet. Vidjan, däremot,var färsk och fick torka på plats.

Vidjan tillverkades av små stammar ellerkvistar av en eller gran. I hela Norrland samti landskapen Värmland, Västmanlands skogs-och mellanbygder samt i nordvästra ochnorra Uppland användes kluvna vidjor därutgångsmaterialet nästan undantagslöst be-stod av små granstammar. I övriga landetanvändes okluvna vidjor, där utgångsmate-rialet bestod av gran- och enkvistar samtsmåstammar av det senare trädslaget.

Oavsett utgångsmaterial kvistas råämnenatill vidjor som regel upp på motsvarande sättsom råämnena för hankar. Därefter värmsde blivande vidjorna över eld. Skall vidjananvändas okluven vrids den därefter runt sinlängdaxel ett antal varv till dess att fibrernasläpper varpå den slås runt störparet i ettantal överkorsningar. Kluvna vidjor klyvssom regel efter värmningen och behöverinte vridas kring sin egen längdaxel för attkunna användas. Det är viktigt att den slåsom störparet med sin kluvna sida vänd inmot störparet, analogt med tunn- och lagg-band. Däremot måste den kluvna vidjan vri-das ett halvt varv vid varje överkorsning föratt den kluvna sidan alltid skall komma inåt,figur 26.

En granstam som skall användas till enkluven vidja skall ha en längd på mellan 0,7–

1,2 meter där den står i skogen samt hålla2,5–3 centimeter vid rot. Huvuddelen avhöjduppgifterna ligger i intervallet 1–1,2meter. En grankvist som skall användas tillråämne för en okluven, rund vidja bör ha enlängd av 0,7–1,8 meter, vanligen 1–1,2 me-ter. Vidare skall den vara fingergrov, långoch rak.

Kapitel 8Kapitel 8 behandlar de trädslag som haranvänts till stör, gärdsel och stöd. Runda,vässade samt randbarkade störar av under-tryckt gran har använts till gärdesgårdstöröver hela landet. I de områden i landet därenen antar trädform har detta trädslag, imån av tillgång, föredragits framför gran pågrund av sin bättre rötbeständighet. På Syd-svenska höglandet och på Gotland har enendominerat stort framför undertryckt granför detta ändamål, karta 10. En gärdesgårds-stör skall vara omkring 2,1 meter lång, ± 0,3meter, samt hålla omkring 5 centimeter, ± 2,5centimeter, i sin grövsta ände.

Unga tallar, Pinus sylvestris, förekom somstör i Lappland och Norrbotten i de fall un-dertryckt gran ej kan fås. I Norrland och idelar av Svealand, Dalarna och Uppland,har dessutom kluvna störar från torrfuroranvänts. Detta bruk hade i stort sett upphörtvid den tid som frågelistornas svar represen-terar. I Götaland, huvudsakligen Småland,Östergötland och Gotland, omnämns attstör togs från kärniga och mogna tallar urvilka störarna klövs ut. Bruket anges ha upp-hört i delar av detta område men förekomfortfarande i Jönköpings län, Östergötland,Gotland samt delar av Kalmar län. Grova ek-och grangrenar har också använts.

De trädslag som huvudsakligen kommit ifråga som gärdsel är i nu nämnd dignitets-ordning gran, tall och asp, Populus tremula.Gran omnämns i samtliga frågelistsvar somspecificerat gärdsel med angiven trädart/er.Tall är minst lika vanlig som gran i svarenfrån Lappland, Norr- och Västerbotten. Inordliga Lappland verkar tall till och medha varit vanligare än gran som gärdselvirke.Tall är också lika frekvent förekommande

209

som gran för detta ändamål i svaren frånKalmar län. Asp är däremot mer frekventförekommande än tall i svaren från Värm-land, Dalsland och Uppland.

Rötbeständighet har ej samma betydelseför gärdsel som det har för virke avsett tillstör, då större delen av gärdslet ej har kon-takt med marken då det sitter i gärdesgår-den. Gran och tallgärdsel används kluvnasåväl som okluvna. Okluvna gärdsel skallrandbarkas, vanligen med tre ränder. Asp-gärdsel skall däremot alltid klyvas då detannars tar röta väldigt lätt. Alla typer av gärd-sel läggs i torrt tillstånd i gärdesgården.

I de fall kluvet gärdsel används klövs dessaur stockar med dimensioner som vanligengav 2–4 gärdsel per stock. En stock som gav8 gärdsel var vanligen den grövsta dimen-sion som hanterades. En stock klövs om denvar grövre än 4 tum, 10 centimeter, i grövstaänden och det kluvna gärdslet höll 2–4 tum,5–10 centimeter, i grövsta änden. Ur en stockvars grövsta ände var 4 tum, 10 centimeter,fick man 2 gärdsel. 8 gärdsel erhölls van-ligen ur en stock som var omkring 8 tum, 20centimeter, i grovänden. Den vanligaste läng-den för ett gärdsel på riksnivån anges i sva-ren ligga på 6–8 alnar, 3,6–4,8, meter menbåde längre och kortare längder förekom,särskilt om gärdslet som användes var runt.

Hur stöd såg ut och vilka trädslag somkom till användning diskuteras också utifrånfrågelistornas respektive typteckningar samtupplysningarna i svaren. Stöd av trädslagengran och en av stördimension har använtsvid nystängning, både böjda och raka. ILappland och Västerbotten anges att stöd avbjörk med självvuxen klyka har använts i högutsträckning. Stöd som begagnas vid ny-stängning bands på olika sätt in i gärdesgår-den och togs i samband med att övrigt gärd-selvirke avverkades. Dessa var därför somregel torra när de bands in. Undantag fråndimensionsregeln utgör parvis ställda stödsom sattes parvis mot varandra vid sidan avstörparet, typteckningarna c och 8 i figur 32.Dessa hade samma dimension som gärdsel.Vid underhåll begagnades konsekvent stödsom både var grövre och som aldrig bands in

i själva gärdesgården/störparen. Vidare varhuvudprincipen att stöden togs på plats därså behövdes. Således var de som regel färskasamtidigt som det inte var så noga om barreller lövvirke kom till användning.

Avslutningsvis konstateras att trädslagetgran är intimt förknippat med gärdesgårdar,som utgångsmaterial för hank, vidja, stör,gärdsel och stöd, och att granens naturligasydgräns i landet mycket nära sammanfallermed gärdesgårdens utbredningsområde vidsekelskiftet 1900, jämför karta 11 och karta 7.

Kapitel 9I kapitel 9 ägnas gärdesgårdens funktionel-la och normerande mått uppmärksamhet.Inledningsvis påpekas betydelsen av de ikapitel 7 och 8 framtagna tekniska specifika-tionerna på gärdesgårdens olika bestånds-delar. Dessa får en normerande verkan dågärdesgården stängs. Gärdslets grövsta ändeär det mått som störhålens inbördes avståndmåste anpassas efter. Då det första momen-tet inför nystängning är att störa ut 10–20störpar inses lätt att gärdslen måste varaungefärligen lika grova för att det fortsattastängningsarbetet skall löpa väl. Är gärds-lenas inbördes dimension för olika händerdet annars lätt – då ett alltför grovt gärdselläggs i botten, följt av klenare ovanpå – attstörarnas toppar korsas då andra eller tred-je vidjan slås om och störarna därmed pres-sas hårt mot gärdslet. Samma sak kan händaom störparets störar är sinsemellan alltförolika, vilket i högsta grad försvårar det fort-satta iläggandet av gärdsel. Om hank an-vänds är det ännu viktigare att gärdslensdimensioner överensstämmer någotsånär.Hanken har ju en förutbestämd inre diame-ter och hålls dessutom på plats av den utåt-fjädrande kraften i störarna i det enskildastörparet. Dessa fjädrar utåt då de sätts ner ihål vilka är v-formigt upptagna i förhållandetill gärdesgårdens längdriktning, figur 24 ikapitel 7. För att få över hanken är mantvungen att dra ihop störparet med handen,trä över hanken samt föra ner den till avseddplats på störparet. Därefter släpps störarnaoch hanken låses i sitt läge av störarnas utåt-

210

fjädrande kraft. Därmed krävs att gärdslet ärnågotsånär lika grovt för att störarna skallkunna hålla fast större delen av alla gärdseli ett enskilt störpar mellan sig på ett effektivtsätt.

Därnäst undersöks på vilket avstånd stör-paren sattes från varandra. I huvuddelen avlandet tycks ett störparsavstånd på 11/2 aln,0,9 meter, ha begagnats. Detta var någotkortare än de 2 alnar som lagen angav. Vidnärmare analys visar det sig att majoritetenav de småländska måttuppgifterna anger ettavstånd på 2–3 alnar. Här föreligger ingaskillnader mellan den långlagda och kort-lagda gärdesgårdens områden inom Krono-bergs län.

I de kommentarer som lämnas i anslut-ning till störparsavstånden framgår att omstörparsavståndet kortades något kunde enbrantare lutning erhållas på de gärdsel avstandardlängd som användes och därmeden högre höjd på gärdesgården ernås. Gärds-lets längd, lutningslinjen samt antalet vidjoreller hankar per störpar visade sig ocksåpåverka störparsavståndet.

Därnäst undersöks hur många vidjor/hankar det normalt sattes på det enskildastörparet. En överväldigande majoritet avsvaren anger tre vidjor eller hankar som detnormala. Användes mer än tre stycken påstörparet framgår det ur kommentarerna ifrågelistsvaren att detta skall sättas i sam-band med att en högre höjd på gärdesgår-den önskades, vilket i sin tur hade att göramed vilka djurslag gärdesgården skullestänga inne eller ute. De svar som föreskri-ver att ett lägre antal än tre hankar eller vid-jor användes gör detta med hänvisning tillatt gärdesgården i fråga var av sämre beskaf-fenhet, lägre och glesare, samt var belägeninom den egna fastigheten och inte i en fas-tighetsgräns/rågång mot en granne. Detsenare gäller inte på Gotland där den mestallmänna gärdesgårdstypen tycks ha utgjortsav tvåbandstun.

Motsvarande undersökning av gärdes-gårdens höjd utfördes. Här visade det sig attmajoriteten av gärdesgårdarna stängdes påen höjd som låg på lagens minimikrav på 2

alnar, 1,2 meter, och därutöver. Den valdahöjden berodde dels på vilket djurslag somgärdesgården skulle göra hägn för och delsom hank eller vidja användes. Om hank an-vändes valdes en högre höjd eftersom ennystängd gärdesgård sjunker ihop ganskasnabbt efter första vinterns snö. Hankgär-desgårdar stängdes så att säga med krymp-mån.

De djurslag som tas upp i samband medatt gärdesgårdens höjd diskuteras i frågelist-svaren är get och häst. Av de litteraturhän-visningar jag här gör framgår att de hästarsom gärdesgårdarna runt sekelskiftet 1900skulle göra hägn för var högre och större ände som lagens höjd en gång troligen var an-passade efter. Av både frågelistsvaren samttvå litteraturuppgifter framgår att geten varansedd som en duktig klättrare.

Därnäst undersöks vilken lutningslinjesom var vanligast i frågelistmaterialet. Påriksnivå gick denna genom 5–7 störpar meden tyngdpunkt på 6 störpar. Inom den kort-lagda gärdesgårdens område inom Krono-bergs län synes en lutningslinje som gickmellan 2–4 störpar ha varit normalt, oftast 3störpar. I ett svar från Dalarna, anges att enlutningslinje igenom 12 störpar var det nor-mala, om man inte skulle stänga för getter dåen lutningslinje igenom 5–7 störpar använ-des. Därmed antyds att en brantare lutning avgärdslen eventuellt skulle kunna fungera likabra mot getter som en ökad höjd.

Förekomsten av stöd undersöks sedan urett antal olika aspekter. En inledande pröv-ning görs utifrån frågelistornas direkta kravpå upplysningar om huruvida stöd sattes igärdesgården direkt, i samband med att gär-desgården stängdes, eller om stöd först komtill användning när gärdesgården börjadebli gammal och luta, tabell 19. Ur svarsför-delningen i tabellen framgår inte direktnågot entydigt mönster. Ur kommentarernatill de enskilda svaren framgår däremot atten möjlig väg till förståelsenär att utgå ifrånmarkens beskaffenhet. Jordlagrets tjocklekoch stenighet har betydelse för hur djuptstörarna i störparen kan sättas. Därmedmåste uppgifterna i de enskilda svaren sättas

211

i relation till om de härrör från områdensom ligger ovanför Högsta Kustlinjen ellerej, karta 13. Vidare angavs uppfrysning varaett fenomen att beakta i sammanhanget. Påfinsedimentjordar, mjäla och finmo, sattesstöd konsekvent för att förhindra att helagärdesgårdslängder stjälptes ikull i sambandmed tjällossningen. Detta torde ha varit nogså viktigt i hela Norrlands kustland där od-lingsmarken huvudsakligen består av fin-sediment belägna under Högsta Kustlinjen.Vindexponering tycks också ha varit en av-görande faktor.

De enda två geografiska områden där frå-gelistans grundfråga verkade tillämplig vardels svaren från Värmland och Dalarna, dären överväldigande majoritet av svaren häv-dade att stöd endast sattes när gärdesgårdenbörjade luta. Dels svaren ifrån Uppland vilkaunisont hävdade det motsatta: stöd skullesättas från början.

I tabell 20 prövas om det ur svaren på frå-gelistorna går att förklara vad som avgör hurtätt – med vilka intervall – stöden sattes iförhållande till den lutningslinje som begag-nades i en nystängd gärdesgård. Svaren frånKronobergs län, den kortlagda gärdesgår-dens område, visade att stöd sattes konsek-vent på varje störpar. Svaren ifrån Upplandvisade att man här gärna använde sig av stödvilka sattes på vart 7–8 störpar. I övrigt kun-de inget generellt mönster urskiljas. Tabell-ens fördelning måste således förklaras motbakgrund av samma faktorer som användesför föregående tabell: markens beskaffenhetoch vindexponering.

Ur svaren som ligger till grund för tabell20, identiska med den grupp svar som i ta-bell 19 angav att stöd sattes från början,framgår också huruvida stöden sattes enkla,ett per störpar, eller parvis på ömse sidorstörparet. Parvis satta stöd angavs som bruk-ligt i samtliga svar från Uppland. Värmlandsenda svar, som uttalar sig i frågan, angavockså parvis satta stöd. För landskapenLappland, Ångermanland, Väster- och Öst-ergötland, Gotland och Halland anger sva-ren att båda principerna kom till använd-ning. Gästrikland och Västmanland har ett

svar vardera vilket anger att enkla stöd an-vändes. I smålandslänen, samt svaren ifrånBlekinge, anger samtliga svar som berör frå-gan att enkla stöd användes.

Kapitlets sista mått som kom att undersö-kas var gärdesgårdens täthet. Ur tabell 21kan man möjligen läsa sig till att det van-ligaste antalet gärdsel som passerade genomett och samma störpar, från botten till top-pen, låg i intervallet 7–12 stycken. Troligenskulle intervallet 7–10 vara ett säkrare ut-talande förutsatt att tre vidjor användes påstörparet. Förhållandevis få frågelistsvar harbildat underlag för tabellen. Av kommenta-rerna till svaren framgår att en vidja av granger ett större mellanrum mellan gärdslen änen vidja av ståltråd. Ett nytt djurslag dykerockså upp i och med att tätheten undersöks.Får, men även getter, samt deras lamm ochkillingar kräver att gärdesgården är tät föratt dessa inte skall krypa igenom.

De skillnader som framskymtar i materia-let över vilka faktorer som påverkade gär-desgårdens höjd, den valda lutningslinjensamt dess täthet torde helt relateras till deteller de djurslag som gärdesgården skulleutgöra hägn för. Höjden kunde antingenregleras genom att tillföra ytterligare gärdseloch vidjor på det enskilda störparet medbibehållen lutningslinje eller också kundelutningslinjen varieras men med bibehålletantal vidjor. I detta senare fall kunde stör-parsavståndet också kortas något. Den kort-lagda gärdesgården är ett bra exempel varsbranta lutningslinje ställer gärdslet på hög-kant. Ett kortare gärdsel når därmed högrehöjd än ett gärdsel av motsvarande längdsom är lagt i en flackare lutningslinje.

Tätheten regleras med att i första handett större antal gärdsel kommer till använd-ning per störpar. I detta fall är övrig stäng-ningsteknik underordnad även om hank,vidja och ståltråd bygger olika mycket påhöjden vid en inbördes jämförelse. En ytter-ligare faktor som påverkar tätheten är omgärdslena ilägges ände mot ände i den valdalutningslinjen eller tillåts gå om lott.

Avslutningsvis preciseras den kortlagdagärdesgårdens utbredningsområde inom

212

Kronobergs län i karta 15.418 Här noterasockså att hägnadstypens trädgårdsvariant,med särskilt brant lutande gärdsel, ansågsvara svår att klättra över. I samband meddetta relateras ånyo de djurslag som sätts isamband med olika funktionella faktorer pågärdesgården. Geten framstår som mest pro-blematisk då den både hoppar, klättrar ochkryper. Därnäst följer får och häst. Får ärgenerellt sett kopplade till kommentarer omgärdesgårdens täthet. Hästen har direkt bär-ing på höjden. Kor förekommer inte i sam-band med några av de undersökta egenska-perna då de relateras till situationer som harmed gärdesgårdens kondition att göra. Korbryter sig in, går igenom stängsel, alltså di-rekt mekanisk påverkan.

Kapitel 10Inledningsvis gås stängningsarbetets olikahuvudmoment igenom och hur dessa kanfördelas och varieras utifrån det antal perso-ner som står till buds för att utföra arbetet.Resonemanget illustreras med hjälp av ettlängre citat ifrån ett frågelistsvar.

I tabell 22 utreds arbetslagets samman-sättning utifrån svaren på frågelista M15 ochNm 144, exklusive de svar som uppger atthank begagnas. Vidare delas stängnings-arbetet upp i kategorierna rent stängnings-arbete samt basning av vidjor då svaren gene-rellt anger en statusskillnad mellan att deltai rent stängningsarbete, hög status, och attbasa vidjor, låg status. I det senare fallet ärvidjebasaren inte helt att räkna som full-värdig medlem i arbetslaget trots att basadevidjor är en förutsättning för arbetets ge-nomförande. En första tolkning av tabell 22,utan att enskilda kommentarer till svarenännu har beaktats, är att generellt sett be-stod det normala arbetslaget av tre personerdär två av dessa var sysselsatta med rentstängningsarbete samt en som basade vidjor.Isoleras arbetslagets numerär till att omfattade personer som är sysselsatta med rent stäng-ningsarbete fördelades frekvensen enligt föl-jande: 57 belägg för att rent stängningsarbe-te utfördes av en person, 69 belägg för attdetta arbete som regel utfördes av två perso-

ner samt 27 belägg för att tre personer del-tog.

Efter en diger genomgång av kommenta-rerna till svaren erhålls en högre upplösning.Samtliga svar förutsätter att de personer somär sysselsatta med rent stängningsarbete ärvuxna män. Vidjebasaren beskrivs som hjälp-reda, passopp och personifieras av en pojke/barn/kvinna i nu nämnd rangordning. Kvin-nans ålder kan variera. Hon är antingen enung kvinna, piga, eller också en äldre kvinna.

Gränsöverskridande undantag görs i defall där basaren även har ansvaret för att vridaom fotvidjan: Svealand och Götaland. I mittnorrländska material, från dessa frågelistor,finns bara två uppgifter om att en kvinnasvedde band: Jämtland och Gästrikland. Ombarn anses som könsneutrala skulle därmedkunna hävdas att det kvinnliga inslaget i alltstängningsarbete var minimalt i Norrland.

Ytterligare en parameter som påverkadearbetslagets numerär var om störarna hadeblivit utsatta i förväg på hösten. Ett svar frånvardera Medelpad och Jönköpings län om-talar detta samtidigt som de redogör för ar-betslagets storlek. I annat sammanhang rela-terar två svar från Värmland att man kundestöra ut på hösten. Ytterligare belägg frånLappland, Norrbotten, Västerbotten ochJämtland finns redovisade i tabell 25 i kapi-tel 11.

I de fall där vidjor inte basades innan devreds om var det vanligt att pojken/barnet/kvinnan hade ansvaret att kontinuerligt för-se stängaren (en man) med vidjor samt släpafram gärdsel och stör. I Värmland, menframförallt i Dalarna och Gästrikland, vardet ovanligt att vidjor basades. I de två sist-nämnda landskapen tycks arbetslaget enligtkommentarerna uteslutande kunna bestå avvuxna män.

I tabell 23 undersöks de hittills vunnaresultaten med svaren på frågelista M 146 –Arbetsfördelningen inom lanthushållet. Frå-ga 4 i denna lista berör explicit kvinnligtdeltagande i stängningsarbete. Bilden av ettminimalt kvinnligt deltagande i norrländsktstängningsarbete luckras upp i väsentliggrad. Av svaren på M 146 framgår att alla

213

arbetsuppgifter inom stängningsarbetet är(köns)kodade: man, kvinna, pojke, flickaoch barn. Det som jag i tabell 22 kallat rentstängningsarbete är att betrakta som manligtkodat arbete. Allt arbete som beskrivs i kom-mentarerna som att passa opp, fruntimmers-göra etc. kan ha kvinnlig kod.

I fjorton av svaren på frågelista M 146framgår mer eller mindre tydligt att det be-rodde på hushållets arbetskraftssammansätt-ning huruvida kvinnor deltog i rent stäng-ningsarbete eller ej. Grundregeln var atthushållet alltid försökte följa kodningen förolika sysslors utförande. Fanns då ingenman tillgänglig fick en kvinna ta mannensplats. Likaså om det gällde ett arbetsmomentsom det ansågs att ett barn normalt sett skul-le utföra. Att basa vidjor var huvudsakligenen uppgift som en pojke skulle utföra. Fannsingen pojke att tillgå fick en flicka i motsva-rande ålder utföra detta. Fanns det inte nå-gon flicka heller gick uppgiften vidare till enkvinna och då gärna någon annan än hus-modern: en piga eller en äldre kvinna.

I tolv svar anges att kvinnor har utfört ochdeltagit i allt stängningsarbete; både i rentstängningsarbete samt basning av vidjor. Sva-ren kommer från Jämtland, Ångermanland,Dalarna, Västmanland, Östergötland, Små-land och Gotland. Lika många svar, tolv styck-en, anger att det var ovanligt, eller att detaldrig förekom, att kvinnor deltog i stäng-ningsarbete överhuvudtaget.

Av kommentarerna till tabell 22 framgåratt vidjebasning mycket väl var en arbets-uppgift som kunde utföras av kvinnor. Ur desvar som ligger till grund för tabell 23:s Ja-kolumn, arbetsmoment vilka ingår i rentstängningsarbete, kan ytterligare en rad ar-beten som ansågs lämpliga för kvinnor vas-kas fram. Tolv svar anger att det var vanligtatt kvinnor fick släpa fram gärdsel och störtill stängningsplatsen. Sex svar anger attkvinnor kunde få i uppgift att slå om vidjorsamt ytterligare två där det anges att kvinnorkunde få klyva dessa. Ett svar anger vidare attdet var vanligt att kvinnor fick samla vidjorute i skogen och bära fram dessa till stäng-ningsplatsen.

Åtta av svaren beskriver kvinnligt delta-gande i första hand som att de passar uppeller agerar hantlangare till arbetslaget iövrigt. Förutom att hålla detta förmodademanliga arbetslag med vidjor, stör och gärd-sel var det också vanligt att kvinnor fick iuppgift att sortera det gamla gärdesgårdsvir-ket – från den gamla gärdesgården som skul-le ersättas med en ny – i högar med dugligtoch odugligt virke.

Kapitlet avslutas med att undersöka huru-vida arbetslagets sammansättning förändra-des om hank användes vid stängningen. För-vånande nog uppvisades ingen större skillnadi dessa svar jämfört med om vidja hade an-vänts. Tre svar anger att stängningsarbetet isin helhet utfördes av en person. Ytterligaretre svar anger att stängandet utfördes av trepersoner. Resterande nio svar anger att mansom regel var två personer. Av svaren fram-går också att var man två personer fick enstöra ut och den andre sköta det egentligastängandet. Var man tre ansvarade man förett störpar var; helt i linje med de arbetsdel-ningsprinciper som gällde för arbetslag somstängde med vidja. Således tycks hanken inteha medfört någon skillnad i arbetets organi-sation, trots att vidjebasningen försvann somdelmoment. Arbetet fördelades precis somför kategorin rent stängningsarbete. Här tordehushållets arbetskraftstillgång ha varit av-görande. Ett eventuellt samband mellan red-skapet gärdesgårdskrok, figur 42, och stängningmed hankar påvisas i detta sammanhang.En ensam person vilken skulle trä över han-kar över ett störpar torde ha varit hjälpt avett redskap vilket höll dessa sammanpres-sade medan hanken fördes ner över stör-arna.

Kapitel 11Detta kapitel ägnas åt analys av underhålls-arbete. I tabell 24 görs en inledande upp-ställning över gärdesgårdens förmodade livs-längd enligt frågelistsvaren. Möjligen skulleen livslängd på omkring 20 år kunna stipu-leras utifrån svarsfördelningen på riksnivå.Efter genomgång av kommentarerna till sva-ren skönjs dock en mer nyanserad bild. Av

214

kommentarerna framgår att gärdesgårdenpå intet vis är att räkna som en underhållsfrihägnadstyp. När en nystängd gärdesgårdstått i ca 10 år har ett antal störar ruttnat avi markytan och ett antal vidjor släppt. Där-med kräver gärdesgården årlig tillsyn mellansitt 10 till 20 levnadsår. Vid omkring 20 årsålder är den i så pass dåligt skick att relativtkraftiga underhållsmetoder måste tillgripas.På så vis kan den äga bestånd ytterligare 5–10 år. Vid uppnådda 30 år är den i så passdåligt skick att vidare underhåll är menings-löst. Den måste rivas ner och stängas om pånytt. I denna kronologi har även andra fak-torer, som jordart och graden av exponeringför väder och vind, betydelse.

Alla underhållsmetoder begränsas av svå-righeten att byta ut virke eller vidjor/hank ien gärdesgård utan att fördenskull behövariva ner den. Själva konstruktionssättet görju detta svårt eller rent av omöjligt. Under-hållsmetoderna som presenteras i frågelist-materialet utesluter i stort sett därför ingreppi grundkonstruktionen. De är däremot an-passade för att så snabbt och enkelt sommöjligt vidmakthålla höjd, stabilitet ochtäthet på gärdesgården. Nytt material på-och tillförs grundkonstruktionen men dettabinds nästan aldrig fast. Stöd binds helleraldrig fast. Däremot sätts de ofta i spänn motett avruttnat störpar. Först i och med att kraf-tigt underhåll tillgrips vid omkring 20 årsålder binds material fast – väl att märka –inte i grundkonstruktionen.

Inget underhållsarbete eller metod ärheller avsedd att försätta den gamla gärdes-gården i skick som ny. Huvudsaken är attden gör hägn under betessäsongen. Årligtunderhåll går därför ut på att sticka i kortarebitar gärdsel i hål som uppkommit i gärdes-gården i och med att vidjor eller hankar ska-dats eller släppt. Större hål botas med attrisiga gran- eller enbuskar antingen läggs påeller sticks in på det skadade stället. En bit-vis ihopsjunken gärdesgård återställs ocksågenom att på motsvarande sätt påföra gran-och enbuskar. Ibland kan man ovanpå dessalägga längre slanor som binds fast med enlövvidja eller hank i grundkonstruktionens

befintliga störpar. Dessa metoder omtalassom att man risar på, ruskar på eller lägger pågärdesgården. Till detta kommer att sätta ditstöd på ställen där gärdesgården lutar.

Vid 20 års ålder tillgrips som regel någonvariant av överstörning. Metoden är frekventförekommande i hela landet och innebärvanligen att nya kraftiga störar sätts på ömsesidor av de avruttnade störparen. De nyastörparen fästs ihop med företrädesvis engran- eller enhank eller mer sällsynt envidja. Ovanpå denna läggs gärdsel horison-tellt. Gick en överstörad gärdesgård igenomskogsmark eller gränsade mot skog kundeytterligare underhåll bestå i att man fälldehela vuxna träd längs med eller rent av pågärdesgården. I norra Sverige kallas detta atthugga på hagen.

Genom att först jämföra tidpunkterna förvårbruk och hägnadsunderhåll i svaren frånfrågelistorna M 15, Nm 144 samt frågelistaM 150 Arbetsåret i tabell 25 och sedan ut-nyttja de svar på frågelista M 150 som sattevårbruket i tidsmässigt förhållande till betes-släppet, tabell 26, kunde följande mönsterurskiljas: Hägnadsunderhåll förlades i tidendels före och dels efter vårbruket. Likasåkunde betessläpp ske både före, efter ochunder vårbruket. Skedde betessläpp vidareefter vårbrukets avslutande – vilket var van-ligast – sammanfaller detta i tiden med häg-nadsunderhåll. Ur svaren kunde utrönas attdet fanns distinkta skillnader mellan detunderhåll som skedde före vårbruket ochdet som kom efter. Allt underhållsarbetesom skedde före vårbruket var inriktat attsätta gärdesgårdarna i hjälpligt stånd i tid förbetessläppet. Grindar och led sattes ocksåut. Detta arbete gick relativt snabbt, en dageller två. De sträckor av gärdesgården vilkavar i så dåligt skick att de borde stängas om– nystängas – risades på nödtorftigt. Nystäng-ning av dessa sträckor skedde i periodenmellan vårbrukets slut och slåtterns påbör-jande. Nystängning tog 1–2 veckor i anspråkexklusive nödvändigt förberedelsearbetesom virkesanskaffning samt iordningställan-de av detta till färdiga störar och gärdsel.Med undantag av de områden där vallning,

215

utstörning på hösten eller en anpassning tilleldfara förekommer sker nystängning i enmiljö där det finns betande djur.

Husesynsprotokollen från de fem militie-hemmanen inom Seminghundra häradgjorde det möjligt att med rimlig säkerhetfastställa hur stor andel av hägnadsbeståndetsom behövde överstöras och nystängas varjeår; 21% respektive 14%. I det senare falletbehövde 318 famnar nystängas årligen, straxöver 570 meter.

Dagsprestationen vid nystängning under-söktes i detta sammanhang. En genomgångav de 63 svar, som innehöll upplysningar omdagsprestationen, visade att en vuxen karlpresterade 45–50 meter gärdesgård om da-gen förutsatt att vederbörande var biträdd aven vidjebasare. Ser man till de prestations-normer som anges för kortlagd gärdesgårdpekar de på en eventuellt högre prestation,strax under 60 meter. Vidare uppgav ett svaratt det gick en halv gång till så snabbt attstänga med hank än mot om en vidja använ-des. Ytterligare ett svar angav samma förhål-lande om järntråd användes istället för vid-ja. Sätts den normala dagsprestationen till50 meter och jämförs med de 570 meternystängning som krävdes i Seminghundrablir resultatet att detta torde ha klarats på11–12 dagsverken.

Kapitel 12Detta kapitel ägnas frågor om materialåt-gång. Då ingen av huvudfrågelistorna, M 15eller Nm 144, innehåller någon explicit frå-ga om vare sig hur virkesåtgången beräkna-des eller hur stor andel av det gamla virketsom kunde återanvändas, är det endast någ-ra få procent av svaren som berör detta. Avundersökningen framgår att det inte varnågon större skillnad på hur detta beräk-nades mellan en långlagd och en kortlagdgärdesgård. Vid jämförbar höjd och täthettorde tre gärdsel per störpar vara en rimligsiffra förutsatt att allt virke togs nytt. Resul-tatet styrker också mitt tidigare antagandeom att det tekniskt sett inte är några störreskillnader mellan lång- och kortlagd gärdes-gård; samma material, av lika dimension och

samma antal vidjor används. Den störstaskillnaden mellan kort- respektive långlagdgärdesgård ligger i det faktum att gärdslenaslängd varierar. Vidare om fler än ett gärdselför kortlagd och fler än två gärdsel för enlånglagd gärdesgård används för att fylla lut-ningslinjen. I det senare fallet tror jag att ettåtgångstal på fyra gärdsel per störpar tordevara tillämpligt för en långlagd gärdesgård.Väl att märka har detta ingen som helst inver-kan på den volym virke som åtgår på en visssträcka. Vid jämförbar höjd är det endast gär-desgårdens täthet som ger utslag på volymen.Genomgången pekar vidare på att en högandel av det gamla virket från en gärdesgårdsom skall stängas om går att återanvända;runt 2/3 av gärdslen och en stör per störpar.

Tabell 28 består av en uppställning avvolymuppgifter hämtade ur skogs- och lant-brukslitteratur från perioden 1874–1923. Urdenna kunde följande slutsatser dras: Detåtgick strax under 5 kubikmeter virke per100 meter gärdesgård för att uppföra engärdesgård motsvarande de som beskrivs ifrågelistsvaren. En siffra på över 5,5 kubik-meter per 100 meter torde däremot vararepresentativ för en gärdesgård stängd medåtminstone 12 gärdsel igenom ett störpar. 6kubikmeter virke per 100 meter torde kun-na närma sig den volym som krävdes för entät gärdesgård stängd med hankar.

Kapitel 13I detta kapitel redogörs för uppmätningarnaav hägnadslängder i kartmaterialet från detre undersökningsområdena. De totala häg-nadsmängderna i samtliga undersöknings-områden ökar över tiden. (Se vidare nedan).Sätts mätklassen åkerhägnad i förhållande tillden inhägnade åkerarealen – för respektiveundersökningsområde – blir bilden någotannorlunda vid en jämförelse över tiden. INysätra ökar åkerhägnaden mellan tidsskiktII och III, 893 meter till 1024 meter, menminskar för tidsskikt IV, 240 meter hägnadper hektar åker. Denna minskning kan tillstörsta delen förklaras med den agrara revo-lutionens genombrott. Cirkulationsjordensinförande får stor effekt när kvoten åkerhäg-

216

nad per hektar åker framräknas.I Seminghundra ökar åkerhägnaden mel-

lan tidsskikt I och II, från 161 meter till 188meter per hektar åker. I tidsskikt III är den-na åter i nivå med tidsskikt I, 162 meter jäm-fört med 161 meter. I tidsskikt IV har densjunkit ytterligare: 129 meter.

I Gudhem är nivån i stort konstant övertiden. Kvoten åkerhägnad per areal åkerförändras inte. Dock ligger tidsskikt I lägreän resterande tidsskikt; 71 meter jämförtmed 98, 100 och 101 meter vilket är ett re-sultat av skillnaden i redovisningssätt förhägnad belägen inne på bytomten mellankartor i tidsskikten I och II.

Jämförs mätklassen åkerhägnad i procentav den totala hägnadslängden över tid –inom och mellan undersökningsområdena– befinns dennas andel vara förvånansvärtkonstant över tiden. Generellt ligger denrunt 50–60%. Detta tolkar jag som att gär-desgårdens grundläggande funktion – attskydda åkerns gröda mot betande djur – be-står över tiden.

Förekomsten av hägnadslag – den frivil-liga överenskommelsen mellan två byar attinte stänga gärdesgård i rågången mellanbyarnas inägomark – anser jag först främststyrs av de natur- och kulturgeografiska för-utsättningarna. Hägnadslag förekommer ialla tre undersökningsområdena. Att häg-nadslag inte är mer frekvent förekommandei Nysätra beror helt enkelt på att byarnasinägomark inte fysiskt gränsar till varandra.Dock kan de samhälleliga normerna spelain. Jag tror att de har gjort det vad gällerSeminghundra med avseende på den effektsom säteribildningen får. Hägnaden får härfunktion som statusmarkör vilket till en delskulle förklara minskningen i förekomst-frekvens av hägnadslag mellan tidsskikt I–IIi Seminghundra, 87% till 67%. I Gudhem ärförekomstfrekvens konstant över tid för tids-skikten I–III. Alla byar är involverade i häg-nadslag.

Ser man till de i teorin inbesparadesträckorna av hägnad minskar de i tidsskiktIII för både Seminghundra och Gudhem. ISeminghundra minskar de från 552 meter

till 442 meter i tidsskikt III. Hägnadslagen iSeminghundras ängsmarker står för denstörsta delen av bortfallet, från 425 meter itidsskikt I till 260 meter i tidsskikt III. Att såär fallet vill jag hänföra till en över tid till-tagande foderbrist.

Det som är mest slående i jämförelse mel-lan Gudhem och Seminghundra är dock denstora skillnaden i längden av den inbespara-de gärdesgården som samarbetet orsakar. IGudhem är de 5–6 gånger så långa som i Se-minghundra; 3173, 3351 och 2100 meter iGudhem jämfört med 552, 570 och 420 me-ter i Seminghundra tidsskikt I–III. På grundav begränsningarna i kartmaterialet för tids-skikt IV har dessa uteslutits ur resonemanget.

Frågan om enskiftet och laga skiftets in-verkan på hägnadsmängderna har jag för-sökt besvara genom att jämföra den hägnadsom jag faktiskt mätt upp i kartor från tids-skikt IV med motsvarande sträcka av skiftes-linjer och skifteslinjer i rågång. Jag har vidarenärmat mig frågan ur en underhållsaspekt.Medför skiftet att det blir mer eller mindrehägnad att underhålla när väl skiftet är ge-nomfört? Fördelat per brukare/ägare är detmest plausibla resultatet att byar i Seming-hundra hade allt att vinna på att skifte ge-nomfördes, 3524 meter före skiftet jämförtmed 2788 meter i tabell 35s kolumn 1 samt1256 meter i kolumn 2.

Nysätra skulle troligen också tjäna pådetta; 2514 meter före skiftet jämfört med748 meter efter skiftet. Mest förvånande äratt Gudhem ur denna aspekt inte skulle tjänanågot alls; 1405 meter före skiftet jämförtmed 1885 respektive 1264 meter efter skiftet.Här hamnar man på samma ungefärliganivå före som efter skiftet. (Se vidare nedan.)

Kapitel 14I kapitel 14 undersöks om skogstillståndethar någon inverkan på hägnadssättet. Un-dersökningen koncentreras huvudsakligentill de tre undersökningsområden där serierav äldre storskaliga lantmäterikartor genom-gåtts: Nysätra, Seminghundra samt Gud-hem. Uppgifter ifrån kartorna, sockenkarte-beskrivningarna samt husesynsprotokollen

217

från Seminghundra sammanförs i kronolo-giska utvecklingsscheman för varje område.

För perioden 1650–1700 uppvisar varkenNysätras byar eller Seminghundras någonegentlig skogsbrist. I Seminghundra är situ-ationen dock något mer diversifierad. Tro-ligen råder det en viss lokal brist på timmermedan häradet i sin helhet torde ha ved ochgärdsel till husbehov med några få undan-tag. Brist definieras i detta sammanhangsom att antingen ett, flera eller alla nyttig-heterna/sortimenten brännved, gärdsel ellertimmer saknas inom byns rågångar. Gud-hem måste däremot räkna in en lokal bristpå ved, gärdsel och timmer till husbehovsom en produktionsförutsättning i självhus-hållet. På en areal av 6924 hektar saknade30% procent av denna alla tre sortiment ochnär därmed att betrakta som skoglös enligtlantmätarens definition. 70% av arealen hadeved till husbehov. 35% av arealen hade gärd-sel till husbehov. Torestorp, den enda bysom angavs ha gott om skog av alla tre sorti-ment, representerar endast 8,5% av arealen.Byarna Brunnhem, Högstena och Segerstadmåste få allt sitt virke utsynat på kronopar-ken Billingen eller också köpa det i Vartoftahärad, dit Högstenaborna hade mer än 11/2mil.

För perioden 1700–1850 torde ingen bristpå skog vara att befara för Nysätra sockensom helhet. Möjligen kan det ha blivit ontom vissa sortiment där byarna låg tätt. Anläg-gandet av Robertsfors bruk 1756 torde hainneburit att skogen började nyttjas även förkolning utöver husbehov. En vattendrivengrov- och enbladig såg för husbehov finnsbelagd inom socknen i början av 1800-talet.Tjära, pottaska och salpeter har tillverkatsför avsalu vid sidan av träkol. Tjärtillverk-ningen för avsalu började redan under 1700-talet medan pottaska och salpeter hör 1800-talet till.

Husesynsprotokollen från Seminghundragör det möjligt att följa utvecklingen i detaljför de fem militiehemmanen. Inget av dessahar timmer när perioden inleds. Endast ettav hemmanen har ved och gärdsel hela pe-rioden ut. Omkring 1750 rapporteras fyra av

fem hemman vara helt skoglösa samtidigtsom de fyra – enligt protokollen från sammatid – hade 8939 famnar eller strax över 1,6mil trägärdesgårdar att underhålla. Allt vir-ke fås genom köp eller utsyning. Inget avdessa fyra boställen har heller någon skog100 år senare samtidigt som de enligt proto-kollen alla fortfarande hade trägärdesgår-dar. Hemmanen har haft mellan 1/2–2 miltill häradsallmänningen samt upp till 3 miltill de platser där de kunnat köpa virke.

För Gudhems del tycks situationen förvär-ras under motsvarande period. Från slutetav 1700-talet fram till 1822 totalfredadesstörre eller mindre delar av kronoparkenBillingen från utsyningar. Från slutet avperioden återfinns för första gången sten-murar insprängda, som kortare eller längresträckor, mellan utritade trägärdesgårdar påtvå laga skifteskartor.

Bilden av en tilltagande skogsbrist i fram-för allt Gudhem, men även Seminghundra,jämförs med den bild av skogstillståndet somsockenkartebeskrivningarna ger, två frånGudhem och fem för Seminghundra. I Gud-hems två socknar råder en svår skogsbrist.Trots detta anger lantmätaren att gärdesgår-dar av trä är den vanligaste hägnaden. Sten-murar förkommer sporadiskt. I Seming-hundra har tre av fem socknar skogsbrist.För alla fem socknar anges att trägärdesgår-dar är det vanliga stängselsättet. Endast frånde två socknar, vilka inte anges ha skogsbrist,omnämns att stenmurar förekommer spar-samt och då framme vid tomterna.

Därnäst höjs blicken till riksplanet genomatt granska vad överdirektören för Lant-mäteriet, Ludvig B Falkman, har att säga omskogstillståndet i sin 1852 utkomna skrift”Om Swenska skogarnas nuwarande till-stånd och deras inflytande på landets fram-tid”. I skriften utpekas skiftesverket ochstängselskyldigheten som en av de stora or-sakerna till skogarnas tillbakagång. Framförallt pekas tillämpningen av skiftestadgans13:e kapitel och 7:e paragraf ut som särskiltbetydelsefull i sammanhanget.

Ur citaten av landshövdingarnas femårs-berättelser i Falkmans skrift framgår att

218

skogsbrist råder i södra och mellersta Sverigesslättbygder. Trots detta uppges trägärdesgår-dar vara det dominerande stängselsättet. Enkontroll i sex sockenkartebeskrivningar frånÖstergötlands slättbygder och i tretton ditofrån Skaraborgs län styrks denna bild. Trä-gärdesgårdar är den dominerande hägnads-metoden trots att det stora flertalet av sock-narna är skoglösa. Virke fås genom köp ochutsyning. Dock framskymtar framförallt jord-vallar (gropavallar) som något som de bäggegamla västgötalänens slättbor har börjat be-gagna. Detta framgår ur både sockenkarte-beskrivningarna och av landshövdingen iÄlvsborgs län, som Falkman citerar. Sten-murar uppges förekomma men är ej så van-liga. Intressant nog är det just frågelistsvarenifrån Västergötland och Dalsland som om-talar att gropavallar har använts. Vidare an-ger frågelistsvaren från Västergötland att detfanns en marknad för hank på slättbygdensamtidigt som band av långhalm, råghalm,har kommit till användning. Jordvallar ochhalmband tolkar jag som utslag av en svåroch långvarig skogsbrist.

Efter att ha redogjort för skillnaden mel-lan enkel och dubbel stenmur går jag igenomvad tjugofyra sockenkartebeskrivningar frånSmåland har att säga om stängselsätt och ivilka sammanhang dubbel stenmur anläggs,appendix D och figur 55. Dubbel stenmurkan entydigt kopplas samman med stenröj-ning av gammal åkermark och nyodling därde som regel återfinns i kanten runt dessaytor. Hägnadsfunktionen är sekundär i för-hållande till stenröjningen som primärt be-fordrar anläggandet av stenmurar. Såledeshar anläggandet av dubbel stenmur ingetmed skogstillståndet att göra. Däremot harenkla stenmurar ett tydligt samband medskogsbrist.

Ökade gärdesgårdarna övertiden?Undersökningens grundläggande hypotesär att hägnaderna ökade över tiden som en

logisk konsekvens av befolkningsökningsom i sin tur leder till ökad uppodling. Denav hypotesen givna huvudfrågeställningenblir då att med rimlig säkerhet försöka fast-ställa hur mycket gärdesgårdar det fanns vidundersökningsperiodens början respektiveslut samt att ange – förutsatt att hägnadernaökade – hur stor ökningen var.

Enligt uppmätningarna av de äldre stor-skaliga lantmäterikartorna ökade den totalamängden hägnad över tiden i alla tre under-sökningsområdena. Från tidsskikt II–IV öka-de den totala mängden hägnad per hektarav den totala arealen i Nysätra från 12 meterper hektar till 26 meter per hektar; en för-dubbling. Hägnaderna i Seminghundra öka-de också under motsvarande period från 51meter per hektar till 67 meter per hektar, enökning på 30%. I Gudhem, slutligen, för-dubblas hägnaderna och ökade de från 26meter per hektar till 49 meter per hektar.

Denna trend beläggs också i husesynspro-tokollen från de fem militiehemmanen iSeminghundra. Adderas den totala längdengärdesgård från det första året i respektiveprotokollserie (appendix B) erhålls tillsam-mans 8498 famnar. Dessa har ökat till 16421famnar om motsvarande addition görs av degärdesgårdslängder som uppges vid respek-tive series slutår, vilket i det närmaste är enfördubbling. Ser vi till de hemman som harde i år räknat längsta protokollsserierna,Norrby, Velamby och Krogsta, har dessa treökat sina gärdesgårdar från tillsammans4603 famnar till 11210 famnar. Deras häg-nadsinnehav har nästan ökat 21/2 gång un-der en period på ca 130 år, från 1720-taletsmitt fram till 1800-talets mitt.

Då de äldre storskaliga lantmäterikartor-na och husesynsprotokollen utgör två av var-andra oberoende källmaterial – där de sena-re är resultatet av faktiska uppmätningar avunderhållspliktiga gärdesgårdslängder – an-ser jag att undersökningens hypotes om öka-de hägnader över tid är positivt bekräftad.

219

Naturgeografin ochträdessystemens inverkanpå hägnadslängdernaI kartmaterialet, samt de siffervärden somdetta avkastat, går det vidare att se skillnadermellan undersökningsområdenas sätt attdisponera sina hägnader vilket avspeglas isiffervärdena. Skillnaderna i respektive un-dersökningsområdes startvärde bedömer jagvara en kombination av dels naturgeografiskaförutsättningar och dels skilda trädessystem.Naturgeografin och odlingssubstratets för-delning inom den enskilda byns område av-gör byns möjligheter att utnyttja geometriskafördelar när de etablerar hägnadssystemen idet att en sammanhållen cirkulär inägomarks-hägnad stänger kring största möjliga arealmed minsta möjliga längd gärdesgård. Sam-ma faktorer styr också möjligheterna församarbete över bygränserna i form av häg-nadslag.

Trädessystemet är däremot avgörande förhur mycket mark som behöver brytas tillåker vilket i sig får konsekvenser för hurmycket hägnad som åtgår. Två- och tresädemåste dels utnyttja mer åkermark än ensädeoch måste dessutom avdela åkergärdenafrån varandra eftersom trädesgärdet/na ut-nyttjas till bete. Här kan byarna dock sparain hägnader genom hägnadslag vilket fram-träder mycket tydligt för speciellt Gudhemsbyar men även i Seminghundra. Mätklassenåkerhägnad höll sig tämligen konstant övertiden och utgjorde 50–60% av den totalahägnaden för varje tidsskikt varför jag anserdet rimligt att påstå att gärdesgårdarna förstoch främst är knutna till inägomarken vilkade skyddar mot betande djur. Denna pro-centsats skulle troligen vara högre då hägna-der vilka stänger kring åker och samtidigtstår i en rågång har förts till mätklassen häg-nad i rågång i mitt material. Mätklassen åker-hägnad inkluderar även en del ängsmark –ibland avsevärda arealer – vilken ligger be-lägen inom samma hägnad som stängerkring åkern.

Ur materialet går det inte att fastställa vadsom har haft störst inverkan på hägnaderna,

naturgeografi eller trädessystem. Båda fakto-rerna har betydelse samtidigt som de faktisktavspeglas i tre olika odlingssystem där bådeåkerbrukets andel av den totala ekonominoch kvoten mellan inägor och utmark skiljersig åt.

Effekterna av nyodling, byarnas inre ex-pansion, varierar över tiden. I ett inledandeskede bryts ny åker – inte sällan ur förutvaran-de ängsmarker – under tidspress. Arbetetmed nyodling måste ju helt eller delvis an-passas till de tidsramar som jordbruksåret iövrigt sätter, varför endast mindre arealerkan nyodlas varje år. Detta resulterar somregel i små inhägnade arealer vilka tillfälligt-vis drar upp hägnadsmängderna. Med tidenkan åkrarna gradvis göras större till ytan ochdå uppstår också ett för hägnadsåtgångenmer gynnsamt geometriskt förhållande.

Blev de ökade gärdesgårdarnaen belastning med tiden?För att på ett meningsfullt sätt kunna disku-tera den i kapitel 3 ställda frågan om huru-vida gärdesgårdarna ökade i så pass hög ut-sträckning att de blev en belastning och där-med tvingade fram en övergång till andrametoder att åtskilja betande djur från växan-de gröda (vallning och tjudring) eller attnya hägnadstyper togs i bruk (stenmuraroch gropavallar) – och samtidigt ge dignitetåt anförda argument – är det nödvändigt attförst och främst fastställa mängden gärdes-gårdar på riksnivå samt hur mycket virke deinnehöll. Denna virkesmängd får sedan bil-da bakgrund åt den efterföljande diskussio-nen om det går att urskilja någon enskildfaktor – tid, arbete och virke – som eventuelltkan vara bestämmande för om gärdesgår-darna kunde ha blivit belastande för det en-skilda hushållet.

Mängden gärdesgårdar och deras virkes-behov vid sekelskiftet 1700 och 1850På grundval av de resultat som framkommiti undersökningen är det möjligt att approxi-mativt göra en beräkning av hägnadsläng-derna på riksnivå. Grundförutsättningen för

220

en sådan beräkning är gärdesgårdens tek-niskt normerande mått. Undersökningensdelresultat visar att det inte är någon skillnadi valet av dimensioner på det virke som komtill användning vid gärdesgårdstängning. Så-ledes drar en kort- respektive långlagd gär-desgård lika mycket virke vid jämförbar höjdoch täthet. Variationen i höjd och täthet tor-de ha varit mycket liten fram till tiden före1850 då det för första gången blir tillåtet attgenom avtal ändra sådana detaljer.

Årtiondena kring 1800-talets mitt sam-manfaller någotsånär väl i tiden med mätvär-dena i kartor i tidsskikt IV ifrån undersök-ningsområdena Nysätra, Seminghundra ochGudhem. Mätvärdena för tidsskikt II – år-tiondena kring sekelskiftet 1700 – har enmycket god tidsmässig samstämmighet un-dersökningsområdena emellan.

Därmed skulle det vara möjligt att göra enrikstäckande beräkning för hur många kilo-meter hankgärdesgård det fanns på riksnivåvid dessa två tidpunkter. Med hjälp av Spor-rong 1997 och Jansson 1998 samt areal-uppgifter ifrån Sveriges nationalatlas har jagfördelat länens arealer i fyra grupper pågrundval av trädessystem och kulturgeogra-fiska förutsättningar.419 För de områden avlandet som i stort saknade agrar bebyggelse –främst delar av Norrlandslänen men ävenDalarna och Värmlands län – har jag mins-kat dessa områdens arealer. Likaså har jaguteslutit Öland och Göteborg och Bohus länhelt. Blekinge, Halland samt Skånes län in-går dock med delar av sina arealer. Heladetta siffermaterial finns redovisat i appen-dix E.

Grupperna består dels av tre områden avlandet där jag anser att det är rimligt attanvända mätvärdena från mina tre under-sökningsområden Nysätra, Seminghundraoch Gudhem och dels en fjärde grupp, Öv-riga, där jag använder mig av ett medelvärdefrån de tre föregående grupperna. Vilka länoch länsdelar som ingår i vilken grupp finnslikaledes redovisat i appendix E.

Vid sekelskiftet 1700, tidsskikt II, är detrimligt att räkna med att det fanns omkring550 000 km hankgärdesgårdar på riksnivå.

Motsvarande siffra för 1800-talets mitt, tids-skikt IV, lyder på 1 000 000 km hankgärdes-gårdar. Dessa siffror rymmer naturligtvis enrad osäkerheter men ger ändå en rimliguppfattning om skala och nivå.

Omräknat i kubikmeter – 100 meterhankgärdesgård drar 6 kubikmeter virke –betyder det att tidsskikt IIs gärdesgårdarinnehöll 33 miljoner kubikmeter virke ochtidsskikt IVs 60 miljoner kubikmeter.420

Med ledning av att i medeltal 14% av häg-naderna behövde stängas om i husesynspro-tokollen från de fem militiehemmanen iSeminghundra och med antagandet att detendast gick att återanvända hälften av virketvid omstängning – eftersom det rörde sigom täta hankgärdesgårdar vilka på grund avsin täthet borde vara mer känsliga för rötaän de jämförelsevis glesare gärdesgårdarsom förekommer i frågelistmaterialet – åt-gick det årligen 2,3 miljoner kubikmetergärdesgårdsvirke kring sekelskiftet 1700 och4,2 miljoner kubikmeter vid 1800-talets mittför att hålla hägnadssystemen i stånd.

Under femårsperioden 1851–55 angerGunnar Arpi i sitt arbete den årliga förbruk-ningen i medeltal av husbehovsvirke till 15,8miljoner m3fub.421 Omräknat till kubikmeterpå bark blir detta 18,6 miljoner kubikmeter.I runda tal innebär detta att gärdesgårdsvir-ket stod för ca 20% av det årliga husbehovs-virket på riksnivå. Beroende på klimat ochnaturgeografiska förutsättningar torde bränn-ved ha utgjort uppskattningsvis 65–75% avhusbehovsvirket. Förbrukningen av kon-struktionsvirke i form av byggnadstimmertorde ha varit en minimal post förutom un-der expansionsfaser.422

Under perioden 1951–55 beräknas hus-behovsvirket till 11,8 miljoner kubikmeterårligen och utgjorde då fortfarande en knappfjärdedel av Sveriges totala virkesförbruk-ning. Kulmen, 23,1 miljoner kubikmeter,nåddes under femårsperioden 1896–1900.423

Dessa siffror pekar på den stora betydelsesom husbehovsvirket hade långt fram i tidensamtidigt som de avspeglar den troliga prio-ritetsordningen i skogsanvändningen inomfamiljejordbruket vid sidan av betet. Där-

221

med går det inte heller att ensidigt betraktaskogen i termer av en avsalugröda före år1950, även om efterfrågan på timmer, trä-kol, tjära och pottaska samt en tilltagandevirkesbrist lokalt och regionalt åstadkommitförutsättningar för handel med skogspro-dukter under århundraden dessförinnan.

Arbetstiden och tiden som står tillförfogande för hägnadsarbetetI kapitel 2 diskuteras jordbruket som ett sys-tem. Familjejordbrukets kombinerade akti-viteter är anpassade till detta system. Syste-met består av de specifika krav jordbruksåretsätter på produktionen som familjejordbru-ket måste anpassa sin tids- och arbetsresursefter. Vegetationsperiodens längd är denenskilda faktor vilken ytterst tvingar hushål-let att utföra jordbearbetning, sådd, slåtteroch skörd i en viss bestämd ordning i förhål-lande till varandra och ofta under tidspress.Alla andra aktiviteter måste anpassas till den-na arbetsordning. Åkerbrukets krav går all-tid före boskapsskötselns i detta avseendeoavsett den odlade arealens storlek eller re-lativa betydelse i hushållets ekonomi. IréneFlygare beskriver perioden ”från vårbrukettill trösksäsongens slut som en enda långarbetstopp med inslag av extra intensivamoment”.424 Hushållets arbetsorganisation –både den produktiva och den reproduktivasfären – blir under denna period helt anpas-sad efter de krav som åkerbruket explicitställer på den tillgängliga arbetskraftsresur-sen inom hushållet. Hushållet söker underdessa förhållanden att kapa arbetstoppargenom att i görligaste mån förlägga andranödvändiga arbeten eller delar av dessa till

övriga tider på året då åkerbrukets explicitakrav lämnar tid över. ”Byk, bakning, vävningförlades tidsmässigt så att de inte inverkadepå sådd, slåtter och skörd.”425 Diagrammet ifigur 56 illustrerar väl den ojämna arbets-tidsfördelningen inom jordbruket.

Även arbetet med att stänga och under-hålla gärdesgårdar av trä, kapitel 11, harvisat sig vara anpassat efter jordbruksåretshuvudsysslor och förlagt till tiden dels förevårbruket, grindar, led samt snabb översynoch tillfällig reparation och dels till tidenmellan vårbrukets avslutande och slåtternsbörjan (veckorna kring midsommar) då om-och nystängning företogs. Om- och nystäng-ning kräver omfattande förberedelser ochplanering då allt material, vidjorna undan-tagna, måste finnas på plats och vara färdigaatt använda om den korta tid som står tillbuds skall räcka. Likaså måste gärdsel, menframförallt störar, ha torkat innan de an-vänds. (Om störarna är färska vid utstörningkommer vidjorna att glida ner när störarnatorkar och där med krymper sin volym något,kapitel 7.) Gärdsel skall klyvas eller randbar-kas. Störar skall randbarkas och vässas. Alltnödvändigt virke skall dessutom avverkasoch köras hem från skogen i erforderligmängd.

För att utnyttja sin arbetskraftsresurs maxi-malt i ett tidsmässigt pressat läge sökte där-för familjejordbrukets hushåll att i görligas-te mån förlägga allt förberedelsearbete tillde tider på året då åkerbruket ställde få elleringa krav på arbetskraften. När djuren tagitsin för vintern, månadsskiftet oktober–novem-ber, kunde som förberedelse inför nästkom-mande års hägnadsarbete utstörning ske på

Figur 56. Arbetsåtgångenunder årets månader vidett antal jordbruksegen-domar i mellersta Sverigeår 1921. Reducerade man-timmar per hektar. (Index1/12 år = 100). Källa:SOU 1932:14, s. 41. EfterSjöberg 1996, s. 104.

222

de sträckor av hägnaden som skulle stängasom; vanligen i Norrland där våren är relativtkort. Under vintern, huvudsakligen i sam-band med att årsveden avverkades, tog manockså rätt på lämpligt stängselvirke. Stäng-selvirket kördes som regel hem till vedback-en på sista vinterföret varefter klyvning,barkning och störvässning skedde samtidigtsom årsveden sågades upp och klövs: mars/april månad. Sedan fick det ligga och torkatills stängningen skulle påbörjas. Skulle dockstängning äga rum långt från gårdscentrumkunde virket färdigställas i skogen samt lig-ga kvar och torka till dess att det kördes tillstängningsplatsen i tidsmässig anslutning tillstängningen. Hankar kunde tillverkas somvinterarbete inomhus, eller under våreninnan marken hade torkat upp på lämpligplats i skogen, kapitel 7.

I kapitel 11 har jag endast redovisat dags-prestationen för stängningsarbete, 50 meterdag och man, sådan den framträder i fråge-listsvaren. Detta har jag gjort medvetet dåJanken Myrdal redan tidigare har publiceratarbetstidsåtgången för ovan beskrivna del-moment av förberedelsearbetet. Han harhär jämfört utsagorna i frågelistmaterialmed tryckta betingsläror från 1700- och1800-talen. I slutet av 1800-talet har det åt-gått ca 4,75–5,73 dagsverken att uppföra 100meter gärdesgård. Av dessa utgör 2 dagsver-ken stängningsarbete. Övriga moment togsåledes 2,75–3,73 dagsverken i anspråk. Idetta är ett tredjedels kördagsverke inräk-nat. Beräkningen förutsätter vidare att 25%gammalt virke återanvänds.426 Således behövsnästan 1,5–2 gånger så lång arbetstid avsät-tas till förberedelsearbeten som för självastängningsarbetet. Gunnar Lodin, som gavmig en nödig inblick i att stänga gärdesgård,räknar erfarenhetsmässigt med att han har3–4 dagars arbete i skogen och på vedback-en för varje dags stängningsarbete. I hanskalkyl ingår inte något återanvändande avgammalt virke. Den belastas dessutom av detfaktum att Gunnar inte kan samordna sinstör- och gärdselfångst med ett årligt vedhyg-ge och han får således lägga mycket tid påatt gå och leta ut enskilda träd.

Av ovanstående skiss framgår hur hushål-let rent organisatoriskt löser och anpassarden disponibla arbetskraftsresursen vis à vishägnadsarbetet årtiondena kring sekelskif-tet 1900. Förberedelsearbetet förläggs ochsamordnas till de tider på året och de arbe-ten som kan utföras då åkerbrukets krav påarbetskraftsresursen är minimal. Således ärdet trots att hägnadslängderna ökade övertid inte rimligt att på riksnivå hävda att dentid hushållet fick lägga ner på hägnadsarbe-te – förberedelse och stängning – blev såbetungande att det förhållandet i sig gjordeatt gärdesgården måste ersättas av någonannan typ av hägnad eller något annat sättatt skilja betande djur från växande grödor.Blotta existensen av frågelistesvaren visar juatt så inte var fallet.

När och under vilka förutsättningarkan gärdesgårdar anses vara dyra?Om vi nu förutsätter att familjejordbruketvar flexibelt nog att kunna lösa hägnadsun-derhåll och nystängning av de under 1800-talet ökade gärdesgårdarna kan det då varanågon annan faktor som gör att hushålletöverger gärdesgårdar av trä?

Carl-Johan Gadd, 2000, och Mats Morell,2001, anger båda i sina arbeten att hägnadervar dyra, utan att för den skull diskutera vaddet var som ställde sig dyrt ur hushållets syn-vinkel: virke, arbete eller löner?427 (Egent-ligen rör det sig om att fastställa när ordetdyrt får en pekuniär betydelse för enskildahushåll i familjejordbruket mot bakgrund avhur dessa hushåll disponerar sin arbetskrafts-resurs – arbetskraftsfördelning – i ett jord-bruk där tillgången på arbetskraft är den be-gränsande faktorn under odlingssäsongen).

Enligt mitt förmenande måste man innanfrågan kan besvaras väga in ytterligare minsten aspekt. Främst i vilken utsträckning fa-miljejordbruket inom ramen för självhushål-let satte ett lägsta avkastningskrav i pengarför varje arbetad timme? Att de således skullehantera sin arbetstid i enlighet med klassiskekonomisk teori – att arbeta med störstamöjliga profit som mål. Mycket talar för attså inte var fallet. Av Flygares undersökning

223

framgår att hushållen vid sekelskiftet 1900,trots en ganska högt kommersialiserad pro-duktion, fortfarande tillät sig en mycket högsjälvförsörjningsgrad.428 Hon skriver att:

”en sådan satsning bör ha inneburit mindreav kontanta utlägg. Det ansågs tydligen merrimligt att avlöna pigor och drängar för attbråka lin eller plocka gäss för hushålletssubsistens, istället för att köpa motsvarandevaror.”429

Den ryske agronom-ekonomen AlexanderChayanov menade att de av honom, årtion-dena före första världskriget – i hans egensamtid – empiriskt undersökta ryska familje-jordbruken, överhuvudtaget inte räknadenedlagd arbetstid i pengar. Arbete sågs somen av produktionsförutsättningarna vilkenkunde ökas eller minskas allt efter behovoch önskningar utan hänsyn till ersättning-en per arbetad timme. Arbete var för bond-familjerna i Chayanovs undersökningaromöjligt att hantera som en egen storhetvilken kunde brytas ner och betraktas skiltfrån resultatet av arbetet. Ett helt års arbeteav hela hushållet var inbakat och samtidigtoskiljaktigt i familjernas medvetanden frånårsproduktionen. Summan av årsarbetetoch årsproduktionen utgjorde tillsammansen egen storhet vilken Chayanov beteckna-de som the family labor product. Denna vägs isin tur mot ett av familjen uppsatt konsum-tionskrav vilket i grunden var baserat på sub-sistens; reproduktion av konsumtionsen-heten, hushållet, vilken också samtidigt varliktydig med produktionsenheten.430

Ett sådant ekonomiskt tänkande torde rim-ligen leda till ett beteende där hushållet –inför en situation där hushållet kan välja mel-lan att antingen betala kontant för en önskadvara/tjänst eller att ”betala” genom eget arbe-te – i första hand kommer att välja eget arbe-te så länge som den egna arbetskraftsresursenräcker till för detta. Hushållets medlemmarmåste ju ändå ha mat, kläder och bostad oav-sett om de arbetar eller ej. Sett ur det perspek-tivet spelar det ju ingen roll hur hög eller lågersättning man får för arbetet.

Om vi nu återgår till frågan om vad someventuellt kan vara ”dyrt” med hägnader ur

familjejordbrukets perspektiv – arbete, virkeeller kontanta utlägg för lön – torde vi kun-na utesluta hushållets eget arbete ur fråge-ställningen. Virkesförsörjningen kan vara ettproblem lokalt och regionalt, kapitel 14,medan kontanta utlägg för lön blir en faktoratt räkna med först mot 1800-talets slut.Svårigheter med virkesförsörjningen bordesannolikt kunna diskuteras ur ett par, tretänkbara perspektiv: a, avståndet till den ortdär virke finns att tillgå; b, utsyningarnas re-gelbundenhet; c, den förändrade adminis-trationen av allmänningarna efter 1824 vil-ken stipulerar trakthyggesbruk och att detavverkade virket därefter skall säljas på auk-tion.431

Ur husesynsprotokollen ifrån Seming-hundra framgick att det uthålligt gått att åkaupp till 3 mil enkel väg för att anskaffa virke.Av materialet går det ej att fastställa ett längs-ta avstånd som – om det överskrids – medföratt hushållet ändrar sin strategi med avseen-de på hägnaderna. En långvarig fridlysningav en häradsallmänning eller kronopark i eni övrigt skoglös region kan troligen få sam-ma effekt; avståndet till den ort där virkealternativt kan köpas blir för långt ur trans-portsynpunkt. Dessa två orsaker torde kunnaleda till att gärdesgårdar överges för andrahägnadstyper eller att vallning/tjudring avdjur tillgrips som alternativa metoder.

Att bli tvungen att köpa erforderligt virkepå auktion kan möjligen bli oöverstigligt förhushållet och också därmed medföra attorganisationen av betesgången förändras.Här torde sannolikt hushållets motvilja motkontanta utlägg ha relevans i hushållets be-dömning av vad gärdselvirke får kosta.

Vallning och tjudring ställer krav på hus-hållets arbetskraftsresurs då någon medlempå heltid måste följa djuren. (Tjudrade djurmåste ständigt flyttas i takt med att de äterrent inom radien för tjuderlinan.) Läggerman därtill laga skifte och 1857 års hägnads-förordning medför det rimligen att hushål-len i en by kan få det svårare att ordna ge-mensam vallgång. Det enskilda hushålletkan därmed tvingas till att ansvara själva förde egna djurens betesgång. I en sådan si-

224

tuation torde hushållet i första hand låtanågon ur det egna hushållet sköta sysslaneller eventuellt till och med anställa någonatt utföra sysslan, förutsatt att denne personär nöjd med mat, husrum och kläder somhuvudsaklig lön. Det är först när den kon-tanta andelen av lönen stiger som hushålleteventuellt uppfattar att vallning och tjudringblir dyrbart. På så sätt tolkas frågelistemate-rial från Bohuslän. Här ersattes vallhjonmed hägnader efter 1890. I detta torde dengryende industrialiseringen av landet, efter1870, bidragit till ökande krav på kontant er-sättning då det började finnas möjligheteratt få lönearbete utanför jordbruket.432

Den prisjämförelse mellan gärdesgårdoch trådstängsel vilken Morell presenterarmed avseende på 1940-talet är helt adekvat.433

Vid denna tid hade skogen rent generelltfått ett värde som råvara för massaindustrin.Arpi beräknar Sveriges årliga totala virkes-förbrukning i medeltal, under perioden1946–50, till 42,9 miljoner kubikmeter rund-virke, fub. Husbehovsvirke och brännvedstod för 15,4 miljoner kubikmeter och massa-ved för 12,8 miljoner. Motsvarande uppställ-ning för perioden 1876–80, den första pe-riod som massaveden finns med i, lyder på30,6 miljoner kubikmeter i årlig total virkes-förbrukning. Husbehovsvirke och brännvedräknas till 17,3 miljoner och massaved till 0,1miljoner kubikmeter. Under perioden 1951–55 överstiger för första gången massavedsför-brukningen husbehovsförbrukningen.434 Där-med, och först då, hade gärdselvirket i denegna skogen – generellt sett – plötsligt fått ettpris och en alternativ avsättning och kundeinte lika enkelt ses som något som endast”kostade” arbetet inom familjejordbruket.

Således tror jag att familjejordbruketsbevekelsegrunder för att hålla kvar vid sinagärdesgårdar har förändrats över tiden. Vir-kesbrist – i första hand beroende av trans-portsvårigheter – har troligen varit avgöran-de för anläggandet av enkla stenmurar ochgropavallar före 1800-talets mitt men inte itiden därefter. Här torde faktorer som lagaskifte samt en förändrad möjlighet att avtalabort hägnader haft betydelse samtidigt som

transporter blev billigare. Lönerna steg i taktmed landets gryende industrialisering ochemigration. Lönekostnader torde däremotinte ha haft relevans förrän under 1800-talets sista decennier då det kontanta inslageti lönen steg.

Laga skiftets, den förändrade hägnads-lagstiftningens och växtföljdsjordbruketsinverkan på hägnaderna.Vad fick då laga skiftet för resultat i kom-bination med ändringarna i hägnadslagstift-ningen? Förändringen av hägnadslagstift-ningen, 23 oktober, 1850, innebar blandannat att det blir möjligt att avtala bort häg-nad på utmarken. 21 december, 1857, för-enklas lagstiftningen ytterligare. I dennasenare förordning åläggs djurägaren att”medelst hägnad eller vallning eller på an-nat sätt, om dem hålla sådan vård, att de ickeolovligen inkomma på annans ägor” sam-tidigt som förordningen inskärper att detskall vara hägnat i rågångar, ”stängsel skall iägoskillnad sättas”: paragraf 1 respektive 12.I paragraf 19 förenklas och formaliserasdessutom de 1850 införda reglerna att avtalabort hägnader på utmarken inom byalag ochskifteslag.

Laga skifte innebär en total omarronde-ring av all mark i den by som skiftas. I stortsett all mark får nu en klart definierad äga-re. Därmed försvinner i stort sett principenatt nyttja resurser gemensamt till husbehov.Därtill kommer sättet att definiera den jordsom faller på den enskildes lott i skifteslaget.Storskiftesförordningen innehöll ju en möj-lighet att kompensera sämre jord genomökad areal. Detta synsätt behålls i laga skiftes-stadgan men här införs också möjligheten förlantmätaren att räkna in sådan jord som vidskiftesförrättningen bedöms gå att odla upptill åker till inrösningsjorden. Således ingår enframtida stipulerad markanvändning i stad-gans beräkningsgrund. Med denna i bakhu-vudet fördelas sedan hela byns mark mellandelägarna och utflyttning av vissa hemmansker. Med nödvändighet kommer därför lagaskiftet att leda till nyodling som till en del inteär betingad av en ökande befolkning.

225

Skifteslinjerna mellan de genom skiftetuppkomna fastigheterna är att betrakta som”nya” rågångar vilka strikt omfattas av para-graf 12 i stängselförordningen 21 december,1857; ”stängsel skall i ägoskillnad sättas”. I enoskiftad by utgörs ägoskillnaden av denrågång som går mot angränsande byar.

I kapitel 13 har jag försökt att jämföralaga skiftets inverkan på hägnadsbeståndetgenom att mäta upp de nya skifteslinjerna ochaddera dessa till skifteslinjer i rågång, dengamla rågång vilken utgjorde byns gräns motangränsande byar. Den totala summan harsedan dividerats med antalet brukare/ägareoch två medelvärden framräknats. Ett max-värde som bygger på att det kommer attstängas gärdesgård i samtliga uppmätta nyarågångar och ett minimivärde där jag medledning av inrösningsjordens andel av dentotala markarealen sänker denna maxsiffragenom att multiplicera maxvärdet med pro-centsatsen. Detta för att erhålla ett jämför-bart minimivärde. Därmed menar jag att jaghar ett mått på den gärdesgård som kommeratt beröra inrösningsjorden. Märk väl attbåda dessa mått är teoretiska då kartmate-rialet i sig inte ger någon möjlighet att kont-rollera hur mycket gärdesgård som i verklig-heten stängdes eller hur mycket mark somverkligen kom att nyodlas.

Jämförs så den totala längden gärdesgårdper brukar/ägare före skiftet, tidsskikt IV,med dessa två värden, max och min, fick skif-tet olika betydelse inom de tre undersöknings-områdena. Jämförs maxvärdet med situatio-nen innan skiftet skulle Nysätras brukare ökasina gärdesgårdar med strax över 60%. I Se-minghundra skulle det däremot bli 20% min-dre hägnad att stänga och underhålla per bru-kare/ägare. I Gudhem skulle hägnadernaöka 30%. Om minimivärdet tillämpas skulleNysätras gärdesgårdar minska till en tredjedelefter skiftet jämfört med innan skiftet. Även iSeminghundra skulle brukarna minska sitthägnadsinnehav till en tredjedel. I Gudhemskulle hägnaderna minska med 10%. San-ningen torde ligga någonstans där emellan.

Hur det verkligen blev går ej att faststäl-la. Ovan anförda beräkning berör inte de

hägnader som kom att stängas i sambandmed att ägorna inom en enskild fastighethägnades med utgångspunkt för den fort-satta produktionen. Det har inte heller va-rit möjligt att, inom undersökningens ram,kontrollera i vilken utsträckning hägnaderpå utmarken avtalades bort mellan skiftes-lagets delägare i respektive undersöknings-område. Troligen finns det sannolika skälatt anta att hägnaderna ökade generellt setti landet under 1800-talets senare del, i varjefall för södra och mellersta Sveriges skogs-och mellanbygder.

Åkerbruket var fortfarande i allt väsentligtberoende av kreatursgödsel för att kunnabedrivas uthålligt. Skiftet i sig kan omöjligenha ändrat på detta förhållande. Den enskil-de markägaren/brukaren var fortsatt tvung-en att samordna åkerbruk och boskapsskötseloch hade att fysiskt organisera sin fastighetefter detta. Mönstret av betesgång på in- ochutägor sedan tiden före skiftet var nu tvung-et att ordnas enskilt inom fastigheten. Rå-gång på inägomark mellan två fastighetertorde ha hägnats i mycket hög utsträckningdå någon möjlighet att avtala bort hägnad idessa lägen inte medgavs i 1857 års förord-ning. Därmed torde också i princip alla häg-nadslag upphöra. Vid 1800-talets mitt vardet fortfarande ovanligt att växtföljdsjord-bruk hade införts eller att vall odlades sär-skilt, vilket torde leda till att det stora fler-talet av de laga skiften som genomfördesföre 1850–60 inte i någon väsentlig gradändrade rådande trädessystem. 435 Såledestorde inägorna på den enskilda fastighetenbli inrättade på samma vis som byn varit in-nan. Ett två- eller tresäde behövde organise-ras i miniatyr på fastighetens inägor; en två-eller tredelning av åkerarealen med hjälp avi första hand gärdesgårdar där trädesgärdetfortfarande fungerade som en väsentlig del avfastighetens betesresurs.

Oavsett om hägnader avtalades bort i rå-gångar mellan nya fastigheter av skifteslagetsmedlemmar på utmarken eller ej, torde denenskilde haft behov av att stänga mellan sko-gen och åkern, förutsatt att skifteslotterna lågi fysiskt samband med varandra. Säkerligen

226

stängdes det mellan inägor och utmark omett fortsatt gemensamt utmarksbete kom attbedrivas. Avtalades inte stängsel bort på ut-markens rågångar torde skiftet ha inneburitatt behovet av beteshagar i väsentlig gradökades inom fastigheten.

När så småningom växtföljdsjordbruk,där vall ingår som del i växtföljden, är all-mänt spritt och vedertaget har vi nått till1800-talets två sista decennier, eventuellt sis-ta decennium. Detta innebär att delar avhöet som behövs som vinterfoder kommeratt odlas på åkermark. De sämsta delarna avutmarken behöver inte längre tas i anspråkför bete eftersom delar av ängsmarken nukan omföras till beteshagar. Den grundläg-gande näringsämnesmässiga kopplingenmellan åkerbruk och boskapsskötsel liggerfortfarande kvar oförändrad. De delar avåkern som måste trädas används också fort-satt som bete samtidigt som vår- och efter-bete förekommer.

Under 1880-talet slås större delen av denvästeuropeiska spannmålsodlingen ut av bil-lig spannmål från Ryssland, USA och Kana-da vilken med hjälp av ångkraft kan fraktaspå köl och järnväg till Västeuropa. I Sverigefår därmed boskapsskötseln en större bety-delse och en mejerinäring börjar så sakteligaspira, även i områden som av hävd haft enspannmålsinriktad produktion.436 Därmedhar vi plötsligt också hamnat i den tid somfrågelistmaterialet är väl ägnat att belysa.

Från min egen genomläsning av svarenpå frågelista Nm 144 har jag två svar vilkaanger att i samband med växtföljdsjordbru-kets inrättande delades inägorna i likvärdigabitar efter växtföljdens antal år.437 Lotternaskildes åt med hjälp av permanenta gärdes-gårdar. Ett av svaren, från Nora socken, Vålahärad och Uppland, anger att:

”efter de ”laga skiftena” på 1860-talet in-delade bönderna vanligen sin åkerareal i 7st. skiften, som merändels var för sig omgär-dades med vanliga gärdesgårdar, då trädes-skiftet lätt kunde användas till bete för fårenoch simplare hägnader icke stoppade fördem. Fåren höllo också trädan ren frånogräs. Utom detta kunde genom hägnadenvilket skifte som helst betas när man ville.”438

Det andra svaret från Värmland, Fryksdalshärad och Västra Emterviks socken, beskri-ver – i ett avsnitt i frågelistan som anslutertill frågorna om stenmurar – hur ett hem-man, Myrhult, har nyodlat och indelat ny-odlingen i 5 skiften med stengärdesgårdaremellan.439

Genom Olle Lundkvists uppsatsarbetehar jag fått ta del av två svar på frågelista Nm155 Växtföljden i jordbruket.440 Ett av svarenskriver att en 7-årig växtföljd kom att tilläm-pas efter skiftets genomförande. Växtföljdenorganiserades ”genom åkerarealens indel-ning i 7 skiften genom gärdesgårdar”.441 Detandra svaret på Nm 155 är mer oklart i det-ta avseende. Framförallt framgår inte omfastigheten är skiftad eller ej. Svaret relaterardock att fåren gick på trädesbete där varjedjurägare hade sin lott vilken hägnades medträdeslyckegärdsgård.442

De två uppländska svaren torde utan pro-blem kunna jämföras med den bild av häg-nadsorganisationen som Flygare presenterarför undersökningsområdet Fjärdhundra isin avhandling. Hennes resultat bygger påanalys av folkminnesmaterial i syfte att för-söka bestämma arbetsorganisationen inomfamiljejordbruket i tiden kring sekelskiftet1900; vem inom hushållet som utförde vilkaarbetsuppgifter. Hon skriver att:

”i Mälardalen vallades djuren när de betadepå trädor eller på skördade åkrar. Korna val-lades av pigorna om hösten så att djureninte förirrade sig in i oskördade gärden. Ef-ter skörden fick korna beta på sädeshalvanmedan får, kalvar och svin betade på trädes-halvan. Däremot förefaller djuren inte havallats på betesbackar eller i skogsbeten utandessa bör ha varit hägnade. Både pojkar ochflickor samt gamla gubbar uppges som vall-hjon.”443

I förstone kan uppgifterna tyckas motstridi-ga men de behöver nödvändigtvis inte varadet. Flygare är inriktad på att utreda vilkaarbetsuppgifter som anförtroddes hushålletsolika medlemmar med avseende på kön ochålder. Således det som jag har kallat kodningi kapitel 10 ovan. Det vallningsarbete somFlygare beskriver äger endast rum på inägor-na vilket är av största vikt för mitt resone-

227

mang. Flygare anför inga positiva belägg föratt så skedde på utmarksbetena. Trädeshalvaoch sädeshalva i citatet ovan torde ha varitåtskilda av en gärdesgård. Endast korna val-lades i sädeshalvan om hösten så att de inteförirrade sig in i oskördade gärden: beskrivning-en verkar gälla ett efterbete på ett sädesgärdei ett tvåsädessystem. Här kan betet påbörjaspå redan avmejade delar av sädeshalvan för-utsatt att djuren vaktas. Vallningen torde haupphört i samband med att hela gärdet blevavmejat och sädeskärvarna blivit inkörda pålogen. Betesgången på trädan, trädeshalvan,har på