JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet

Fördelning av rättegångskostnader

enligt rättegångsbalken 18 kap. 5 § st. 2 – När kärandens rättsskydd ställs på sin spets

Nathalie Amrén

Examensarbete i processrätt, 30 hp

Examinator: Henrik Edelstam

Stockholm, Höstterminen 2017

2

Abstract

The thesis is about the allocation of litigation costs in civil procedure in chapter 18, section 5

of the Swedish Code of Legal Procedure. The regulation has a significant impact on several

procedural questions but have rarely been systematized in legal practice or legal theory since

their adaption. The regulation stipulates that when a case is being dismissed because a party

has withdrawn an action or fail to appear in court, this party shall be liable to indemnify his

adversary’s legal costs, unless special circumstances causes the liability to be settled differently.

It is hard to make any general conclusions on how special circumstances has been assessed in

court practice, however some universal principles have been perceived. The court practice is

partially sprawling and the general court makes decisions from circumstances in the individual

cases. This leads to discouragement for a party to understand what circumstances that classifies

as special circumstances. Therefore, it can be difficult for a party to foresee the litigation costs

of the legal process, resulting in a decreasing predictability. This could lead to a party being

deterred to litigate and therefore is obstructed from claiming its rights. When the plaintiff’s

claim has been satisfied or otherwise meaningless, the plaintiff is in principle forced to

withdraw his action. When the claim is satisfied there is no reason to continue with the process

because a maintaining will cause the plaintiff to lose the case. The plaintiff is forced into an act

which, according to the general rule, imposes as a liability for the costs of the proceedings. This

risk may deter the plaintiff from suing and processing a counterparty who has a bad economy.

A more nuanced adjudication process, taking into account the complexity of the problems the

plaintiff is facing, can be a step in restoring the legal protection. Furthermore, consideration

must be given to what it means to be regarded as losing party according to this regulation and

if it’s compatible with the legal protection set up by the legislative history. If the general courts

more detailed could motivate their assessment of the allocation of litigation cost in their

judgements, it could lead to increased predictability. Furthermore, it may be an assignment for

the supreme court to settle a case like this, concerning revocation in order to help structure and

provide guidance.

3

Sammanfattning

Uppsatsen behandlar fördelningen av rättegångskostnader enligt rättegångsbalken 18:5.

Bestämmelsen har ett betydande inflytande på processuella frågor men har trots allt inte

uppmärksammats särskilt sedan dess införande. Bestämmelsen fastställer att då ett mål avskrivs

på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit ska denne ersätta motparten hans

rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten

bestäms på annat sätt.

Det är svårt att dra några generella slutsatser om hur särskilda omständigheter har tolkats i

praxis, däremot har några generella principer kunnat utrönas. Praxisen är delvis spretig och

domstolarna beslutar ofta om rättegångskostnader utifrån omständigheter i det särskilda fallet.

Det leder till en svårighet för part att på förhand förstå vad som kan utgöra särskilda

omständigheter. Vidare kan det vara svårt för part att överblicka rättegångskostnaden för

processen, vilket medför att förutsebarheten minskar. Det kan i sin tur leda till att en part

avhåller sig från att processa och därmed hindras från att utkräva sin rätt. När kärandens anspråk

fullgjorts eller på annat sätt blivit meningslöst, får det till följd att käranden i princip tvingas

återkalla sin talan. Då anspråket fullgjorts finns ingen anledning att fortsätta processen eftersom

ett vidhållande av talan kommer leda till att käranden förlorar målet. Här tvingas käranden till

ett agerande som enligt huvudregeln medför att denne åläggs ett ersättningsansvar för

rättegångskostnaderna. Detta kan avskräcka käranden från att stämma motpart för att utkräva

sin rätt.

En mer nyanserad tillämpning där domstolen tar hänsyn till problematiken käranden ställs inför

vid en återkallelse kan vara ett steg i att återskapa rättsskyddet. Vidare måste hänsyn tas till vad

det innebär att anses vara tappande part enligt bestämmelsen och hur det är förenligt med

rättsskyddet som förarbetena uppställt. Att domstolarna därtill mer utförligt redovisar sin

bedömning av fördelningen av rättegångskostnader kan leda till en ökad förutsebarhet. Det kan

vidare vara en uppgift för Högsta domstolen att pröva ett mål som rör just situationen vid

återkallelse för att hjälpa till att strukturera och ge vägledning.

4

Innehållsförteckning

Abstract ..................................................................................................................................... 2

Sammanfattning ....................................................................................................................... 3 Innehållsförteckning ................................................................................................................ 4

Förkortningar ........................................................................................................................... 6 1 Inledning ........................................................................................................................... 7

1.1 Problemformulering ................................................................................................ 7 1.2 Syfte och frågeställningar ........................................................................................ 8 1.3 Metod och material .................................................................................................. 9 1.4 Avgränsningar ........................................................................................................ 11 1.5 Disposition .............................................................................................................. 12

2 Rättegångskostnadsinstitutets utveckling .................................................................... 13 2.1 Grunden för ersättningsskyldighet ...................................................................... 13

2.1.1 Straffteorin ........................................................................................................... 13 2.1.2 Skadeståndsteorin ................................................................................................ 14 2.1.3 Kausalitetsteorin .................................................................................................. 14

2.2 Upptakten till RB-reformen och rättsskyddsteorin ............................................ 15 2.3 Rättegångskostnadsbegreppet i nutid .................................................................. 17 2.4 Parts yrkande om kostnadsersättning ................................................................. 18

3 Rättegångskostnaders funktion och ändamål ............................................................. 20 3.1 Inledning ................................................................................................................. 20 3.2 Innebörden av RB 18:5 .......................................................................................... 21 3.3 Lagstiftarens syfte med RB 18:5 ........................................................................... 23 3.4 Riskfördelningen avseende rättegångskostnader ............................................... 25

4 Fördelning av rättegångskostnader i praxis ................................................................ 27 4.1 Inledning ................................................................................................................. 27 4.2 Särskilda omständigheter ...................................................................................... 28

4.2.1 Bakgrund .............................................................................................................. 28 4.2.2 RH 1997:125 ........................................................................................................ 29 4.2.3 AD 1984 nr 129 ................................................................................................... 29 4.2.4 NJA 1980 s. 53 ..................................................................................................... 30 4.2.5 NJA 1983 s. 576 ................................................................................................... 30 4.2.6 NJA 2010 s. 725 ................................................................................................... 31 4.2.7 RH 1989:113 ........................................................................................................ 32

4.3 När särskilda omständigheter inte föreligger ...................................................... 32 4.3.1 RH 1986:172 ........................................................................................................ 32 4.3.2 NJA 1981 s. 437 ................................................................................................... 33 4.3.3 NJA 1978 s. 473 ................................................................................................... 33 4.3.4 NJA 2007 s. 906 ................................................................................................... 34 4.3.5 NJA 1976 s. 360 ................................................................................................... 34

4.4 Kan antas att käranden får bifall ......................................................................... 35 4.4.1 Bakgrund .............................................................................................................. 35 4.4.2 NJA 1979 s. 769 ................................................................................................... 35 4.4.3 NJA 1988 s. 86 ..................................................................................................... 36 4.4.4 NJA 1996 s. 395 ................................................................................................... 36

5

4.4.5 När utgången i målet inte kan prövas .................................................................. 37 4.5 Konkursfallet .......................................................................................................... 38

4.5.1 RH 2:84 ................................................................................................................ 39 4.5.2 NJA 2000 s. 144 ................................................................................................... 40

5 Analys .............................................................................................................................. 41 5.1 Nuvarande funktion ............................................................................................... 41 5.2 Domstolarnas tillvägagångssätt ............................................................................ 43 5.3 Konkursfallet .......................................................................................................... 47 5.4 Inverkan på parternas processföring ................................................................... 49 5.5 Överensstämmer tillämpningen med dess ändamål? ......................................... 50

6 Avslutande diskussion ................................................................................................... 52 6.1 Är en förändring av huvudregeln motiverad? .................................................... 52

Källförteckning ...................................................................................................................... 54 Litteratur ............................................................................................................................ 54

Artiklar ............................................................................................................................. 55 Elektroniskt material ........................................................................................................ 55

Offentligt tryck ................................................................................................................... 55 Förarbeten ........................................................................................................................ 55

Propositioner ................................................................................................................ 55 Utredningar och betänkanden ...................................................................................... 56

Nytt juridiskt arkiv, avdelning II ..................................................................................... 56 Rättsfall ............................................................................................................................... 56

Högsta domstolen ............................................................................................................. 56 Hovrätterna ...................................................................................................................... 57 Svensk Juristtidning ......................................................................................................... 57 Arbetsdomstolen .............................................................................................................. 57

Författningar ...................................................................................................................... 57

6

Förkortningar

ARN Allmänna reklamationsnämnden HD Högsta domstolen NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition RB Rättegångsbalken RH Rättsfall från hovrätterna SFS Svensk författningssamling SOU Statens Offentliga Utredningar SvJT Svensk juristtidning ÄRB Äldre rättegångsbalk

7

1 Inledning

1.1 Problemformulering

I många tvistemål är rättegångskostnaderna mycket omfattande, varför det är viktigt att veta

vad en rättsprocess slutgiltiga kostnad kan uppgå till och vilken part som slutligen ska bära de

olika kostnaderna. På grund av rättegångskostnadernas storlek kan det inverka på hur parterna

väljer att föra sin process, både innan och under en rättegång. Trots omfattande effekter har

rättegångskostnader fått tämligen lite uppmärksamhet i doktrin och praxis. Praxisen på området

är delvis spretig och domstolens bedömningar utgår vanligtvis från omständigheter i det

enskilda fallet. Vidare behandlas ofta rättegångskostnader summariskt i domen, vilket ofta

resulterar i knapphändiga motiveringar från domstolen. När varken bestämmelsen eller praxis

ger vägledning om vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter är det svårt för parterna

att på förhand överblicka kostnaderna av en rättsprocess. Mot bakgrund av en oklar praxis är

det av intresse att undersöka om det finns en enhetlig metod eller gemensamma nämnare för

domstolarnas tillvägagångsätt avseende fördelningen av rättegångskostnaderna.

I nuläget finns det en risk att käranden hamnar i en besvärlig situation. Enligt huvudregeln i

rättegångsbalken (1942:740) 18:5 st. 2 [cit. RB] ska en part, vars mål avskrives på grund av att

part återkallat sin talan eller uteblivit, ersätta sin motparts rättegångskostnader. Ett undantag

från regeln är om det föreligger särskilda omständigheter som föranleder att

ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Vilka särskilda omständigheter som ska

ligga till grund för undantaget om ersättningsskyldigheten är inte helt klart. Käranden kan

återkalla sin talan vid påföljd att behöva stå sin motparts rättegångskostnader, eftersom

käranden är att anse som tappande part vid en återkallelse. Det finns dock undantag där

käranden kan undgå ersättningsskyldighet. Det har ansetts utgöra särskilda omständigheter då

svaranden fullgjort anspråket, exempelvis genom betalning. Men om fullgörandet istället beror

på utomståendes agerande eller av en slump är det inte lika säkert att undantagsbestämmelsen

i RB 18:5 st. 2 aktualiseras.

Ett tydligt exempel på denna problematik är då en motpart går i konkurs under processens gång.

Här möjliggörs inte ett undantag från ersättningsskyldigheten enligt huvudregeln i RB 18:5

st. 2. När motparten försätts i konkurs under en pågående rättegång kan konkursboet enligt

konkurslagen (1987:672) 3:9 ges en möjlighet att träda in i målet. Om förvaltaren inte väljer att

8

göra det, av anledningen att det troligtvis inte är lönsamt att försvara de tillgångar som

processen berör, ingår inte tillgångarna i konkursboet. Käranden kan välja att fortsätta processa

mot konkursbolaget men möjligheterna att i praktiken få sina rättegångskostnader ersatta är

begränsade. Detta gäller oavsett om motparten är konkursboet eller konkursbolaget, då

motparten antagligen inte har några pengar eftersom bolaget är på obestånd. Det är viktigt att

motverka att den som har rätt i sak inte hindras från att vända sig till domstol för att utkräva sin

rätt, av rädsla eller fruktan för rättegångskostnaderna.

Avslutningsvis kommer ett hypotetiskt händelseförlopp beskrivas för att underlätta för läsaren

och som behandlas mer ingående i analysen. En inte allt för otänkbar situation är följande. A

stämmer B och en rättsprocess uppstår. Plötsligt går B i konkurs under processens gång. Vidare

väljer konkursförvaltaren inte att träda in i målet för B och där kvarstår A med sin talan och

yrkar ersättning för både kapitalbelopp och sina rättegångskostnader. A inser att om denne

väljer att fortsätta processa och eventuellt vinner framgång med sin talan, finns små möjligheter

att få kapitalbelopp och rättegångskostnader ersatta på grund av motpartens rådande

ekonomiska situation. Väljer istället A att återkalla sin talan, är denna enligt huvudregeln i RB

18:5 st. 2 att anses som tappande part i processen och ska följaktligen ersätta B:s

rättegångskostnader om det inte föreligger särskilda omständigheter.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att undersöka vad som utgör särskilda omständigheter enligt RB

18:5 st. 2 samt utreda om och hur rättsläget påverkar parterna.

För att uppnå syftet kommer i huvudsak följande frågeställningar att behandlas.

(i) Vilka omständigheter ska enligt förarbetena utgöra särskilda omständigheter enligt

RB 18:5 st. 2?

(ii) Hur har RB 18:5 st. 2 tolkats i praxis?

(iii) Kan nuvarande reglering inverka på parternas processföring?

(iv) Kan en förändring av huvudregeln i RB 18:5 st. 2 anses vara motiverat mot

bakgrund av att undvika meningslösa processer?

9

1.3 Metod och material

En stor del av uppsatsen består av att redogöra för gällande rätt avseende

rättegångskostnadsfrågor. Metoden som huvudsakligen använts är traditionell rättsdogmatisk

metod. Enligt metoden används de allmänt accepterade rättskällorna som ryms inom

rättskälleläran för att fastställa gällande rätt.1 Rättskällorna utgörs av lag, förarbete, praxis samt

doktrin.2 För att uppsatsen inte endast ska utgöra ett deskriptivt arbete kommer analysen och

slutdiskussionen ha inslag av en kritisk rättsdogmatisk metod för att analysera, kritisera och

ifrågasätta rätten. I denna del kommer uppsatsen även omfatta ändamålsargument för att dra

slutsatser om innehållet i gällande rätt och visa att rättsläget är otillfredsställande. Genom

ändamålsargument faller man tillbaka på vad lagstiftaren vill uppnå med bestämmelsen. Även

den juridiska metoden har använts för att kunna urskilja vilka faktorer som är relevanta samt

kunna avgränsa relevant fakta.3 En avvägning genom hela uppsatsarbetet avseende materialets

relevans huruvida det bidrar med kunskap till uppsatsens forskningsfrågor.

Rättskällorna är enligt den rättsdogmatiska metoden rangordnade enligt följande; lagar,

förarbeten, praxis och doktrin.4 Således ska svar främst sökas i författningstext, om sådan finns.

Däremot kan en oklar eller föråldrad bestämmelse ge upphov till viss tolkningsproblematik.

Mot bakgrund av att bestämmelsen i RB 18:5 st. 2 inte anger några exempel på vad som kan

anses utgöra särskilda omständigheter har uppsatsen inte kunnat stanna vid bara en genomgång

av lagtext utan tvingats gå vidare i rättskällorna. Då uppsatsen i stor utsträckning avser att

utreda hur RB 18:5 st. 2 har tolkats i praxis spelar således praxisen en stor roll. Vidare är

förarbetena betydelsefulla då lagtexten är kortfattad och koncis och kan då kompletteras av

motiven bakom bestämmelsen. På så vis kan lagstiftarens syfte med regleringen underlätta

förståelsen för bestämmelsen. Det bör framhållas att en stor del av förarbetena behandlar själva

reformen av rättegångsbalken medan ett fåtal förarbeten behandlar ingående

rättegångskostnadsfördelningen och vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter.

1 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 3 uppl., Författaren och Nordstedts Juridik AB, Stockholm, 2015, s.39 f [cit. Sandgren]. 2 Korling, Fredric och Zamboni, Mauro, (red.) Juridisk metodlära, Studentlitteratur AB, Lund, 2013, s. 21 [cit. Korling m.fl., 2013]. 3 Sandgren, s. 41. 4 Bernitz, Ulf, Heuman, Lars, Leijonhufvud, Madeleine, Seipel, Peter, Warnling-Nerep, Wiweka & Vogel, Hans-Heinrick, Finna rätt: juristens källmaterial och arbetsmetoder, 13 uppl., Nordstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 31 f [cit. Bernitz m.fl.].

10

Praxisen på området kommer sedan analyseras med utgångspunkt i huruvida domstolarnas

bedömningar är i linje med motiven som framgår av förarbetena. När Högsta domstolen [cit.

HD] tolkar en bestämmelse i lagen blir det en del av gällande rätt på området för hur lagtolkning

ska ske.5 Mot bakgrund av det har fokus vid urvalet av rättsfall i första hand legat på rättsfall

av prejudicerande karaktär. Däremot har även underrättsavgöranden behandlats för att ge en

mångsidig bild eftersom inte alla mål ges prövningstillstånd till HD. För att förhindra ett

godtyckligt urval, har rättsfall valts utifrån vilka omständigheter som legat till grund för

domstolens bedömning. Dels mål där omständigheterna liknar varandra men som utmynnat i

olika bedömningar, dels mål där omständigheterna varit olika men som gett upphov till en

liknande bedömning. Detta för att visa på den delvis spretiga problematiken som finns hos

domstolarna avseende fördelningen av rättegångskostnaderna. Referaten ska inte betraktas som

rättsfallskoncentrat i traditionell mening utan är mer knapphändiga. Det som beaktas är

omständigheter som är relevanta för fördelningen av rättegångskostnaderna och således inte

nödvändigtvis alla omständigheter som upptagits i målet.

När en rättsfråga är svårbegriplig får doktrinen en stor inverkan. Trots sparsam information

finns det på området ett antal verk som är centrala i denna framställning. Ett centralt verk är

Ekelöf m.fl., Rättegång III. Verket är väsentligt för beskrivningen av fördelningen av

rättegångskostnader samt för förståelsen för principer som ligger till grund för bestämmelsen

och 18 kap RB i dess helhet. Äldre verk som har använts är Wildte, Sigurd, Om kostnader i

civil rättegång och deras gäldande och Jacobsson, Ulla, Parts kostnad i civilprocess;

Idéhistorisk utredning och synpunkter på kostnadsreglernas funktion för att belysa

rättegångskostnadsinstitutets utveckling och få kunskap om de dåvarande rådande

processrättsliga principer samt rättegångskostnadsinstitutets utveckling.

Utöver traditionella rättskällor har även annat material använts för att framhålla de ståndpunkter

som finns inom området och som kan vara relevanta för uppsatsen men som också kan komma

att berika analysen. Det material som använts utgörs av artiklar från Juridisk Tidskrift samt

Svensk Juristtidning. Det föreligger även skäl att belysa den terminologi som använts i

uppsatsen för att undvika missuppfattningar. Det rör användningen av uttrycken huvudregel

och undantag. Uttrycket huvudregel kan avse huvudregeln i RB 18:1, men i uppsatsen och mot

bakgrund av RB 18:5 kommer uttrycket avse då part återkallar sin talan och är

5 Bernitz m.fl., s. 133.

11

ersättningsskyldig enligt RB 18:5 st. 2. Vidare förekommer ett undantag i RB 18:5 st. 2 som

benämns undantag i uppsatsen och avser situationer då särskilda omständigheter föreligger som

föranleder att ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Det ovan anförda förhindrar

inte att uttrycken även används i andra sammanhang, men då följer ett klargörande om det.

Uppsatsen omfattar även begreppet konkursfallet, som avser situationen då kärandens motpart

går i konkurs under processen gång.

1.4 Avgränsningar

Uppsatsen behandlar enbart rättegångskostnader i dispositiva tvistemål och således inte

fördelningen av rättegångskostnader i indispositiva tvistemål eller brottmål. Regleringen

avseende fördelningen av rättegångskostnader skiljer sig avsevärt mellan tvistemål och

brottmål varför brottmål lämnas därhän. Inte heller kommer tvistemål om mindre värden att

behandlas då reglerna föranleder att andra bestämmelser blir tillämpliga. Uppsatsen kommer

inte heller att behandla den summariska processen eller processen i skiljeförfarande. Mot

bakgrund av att det centrala i uppsatsen är bedömningen av rättegångskostnader enligt RB 18:5

kommer inte särskilda handläggningsfrågor i överrätt att behandlas.

Fokus kommer huvudsakligen vara på hur rättegångskostnader fördelas enligt bestämmelsen i

RB 18:5, dock behandlas även andra bestämmelser i 18 kap RB översiktligt för att läsaren ska

få ett bättre sammanhang och förståelse. Ytterligare en begränsning är att uppsatsen inte

ingående kommer bearbeta aspekterna av förlikning i RB 18:5 st. 3 eller parts utevaro enligt

RB 18:5 st. 2.

Reglerna om rättsskyddsförsäkring eller rättshjälp kommer inte belysas eftersom de innehåller

en annan aspekt på fördelningen av rättegångskostnader. Samma regler är tillämpliga men det

är en fråga om enskild part kan få ersättning från försäkringsbolag respektive staten vilket inte

är aktuellt här. Mot bakgrund av uppsatsens syfte och frågeställningar är det inte aktuellt att

jämföra med utländsk rätt eller behandla europarättsligt material, då uppsatsen fokuserar på en

specifik bestämmelse i svensk rätt och hur den tolkats i svensk praxis. Processrättsliga principer

som härstammar från europarätten kommer således inte att beröras.

12

1.5 Disposition

Uppsatsens inledande kapitel syftar till att ge en ämnespresentation, att förklara problematiken

på området och innehåller vidare syfte, frågeställningar samt metod, material och

avgränsningar. Det andra kapitlet presenterar en summarisk beskrivning av

rättegångskostnadsinstitutets utveckling och vad begreppet rättegångskostnad har sin grund i.

Även upptakten till reformen och yrkandet av rättegångskostnader behandlas. Tredje kapitlet

behandlar regleringen av rättegångskostnader. Inledningsvis ges en översiktlig beskrivning av

de centrala bestämmelserna i 18 kap RB för att sen gå vidare till en mer grundlig

bakgrundbeskrivning till RB 18:5. Därefter behandlas bestämmelsens syfte och motiv bakom

regleringen utifrån förarbetena. Fjärde kapitlet bygger på en genomgång av den praxis som

utvecklats på området med fokus på vad som utgör särskilda omständigheter. Även rättsfall

upptas som belyser den problematik som uppstår då en part går i konkurs under processens

gång. Det femte kapitlet utgör uppsatsens analys där rätten analyseras och kritiseras. Uppsatsen

avslutas med en diskussion där det ifrågasätts och diskuteras kring huruvida det kan var

motiverat med en förändring av huvudregeln.

13

2 Rättegångskostnadsinstitutets utveckling

2.1 Grunden för ersättningsskyldighet

Tanken bakom rättegångskostnadsfördelningen är att den tappande partens skuld ska

tillsammans med en rättighetsidé samverka för att tillsammans förmå människor att fullgöra

sina skyldigheter och respektera andras rättigheter.6 För att utkräva sin rätt är ibland en

rättsprocess ett nödvändigt medel men användningen får inte vara förenad med ekonomiskt

lidande. Om en person skulle bli tvungen att dra på sig höga kostnader för att utkräva sin rätt

kan det istället likna en orätt. Enskild, vars kontrahent av antingen försummelse eller

motsträvighet inte fullgör sina rättsliga förpliktelser, måste på rättslig väg kunna tvingas till

fullgörelse.7 Den ovillkorliga skyldigheten för tappande part att ersätta motpartens

rättegångskostnader grundar sig i fransk rätt. Där var processens förlust avgörande för huruvida

ersättningsskyldigheten ska bestämmas.8 Fördelningen av rättegångskostnader i svensk rätt har

även sin grund i den tappande parts skuld men kan också förklaras utifrån ett antal teorier om

syftet bakom ersättningsskyldigheten.9

2.1.1 Straffteorin

Denna teori är äldst, enligt vilken ersättningsskyldigheten var avhängig ett culpöst handlande

från tappande parts sida.10 Denna teori har ansetts ha sin grund i den romerska rätten.11 Om

tappande part gjort sig skyldig till ett lidande hos motparten på grund av ett missbrukande av

processen kunde tappande part åläggas en ersättningsskyldighet att betala samtliga kostnader

för processen. Det ansågs rimligt att den tappande parten skulle ersätta motpartens

rättegångskostnader men det krävdes mer än bara ett tyckande. Teorin bygger således på en

rättfärdighetsgrund, enligt vilken domstolen beaktade den tappande partens rättsstridiga vilja

som skuld till processen. Om det kunde bevisas att tappande part inte handlat orätt kunde denne

6 Jacobsson, Ulla, Parts kostnad i civilprocess. Idéhistorisk utredning och synpunkter på kostnadsreglernas funktion, P. A Nordstedts & Söners förlag, Stockholm, 1964, s. 248 [cit. Jacobsson]. 7 Gemmel, Hugo, Om rättegångskostnadsersättning i civila mål, Lithografiska Aktie-bolaget, 1899, s. 3 [cit. Gemmel]. 8 SOU 1926:33 Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, del III, s. 204 f. [cit. SOU 1926:33]. 9 Wildte, Sigurd, Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande, Erlanders boktryckeri, Göteborg, 1931, s. 192 ff [cit. Wildte]. 10 Wildte, s. 196. 11 Jacobsson, s. 24.

14

gå fri från ersättningsskyldighet. Inte bara beaktades den tappande partens förhållande gentemot

den vinnande. Det togs även i beaktning om tappande part brustit i sin aktning gentemot staten

eftersom ett sådant beteende var straffvärt. Teorin kan beskrivas som ett straff för

rättegångsmissbruk. Sammanfattningsvis utgick inte ersättningsskyldigheten enligt straffteorin

på grund av den ekonomiska uppoffring käranden haft för att åtnjuta sin rätt utan på grund av

att tappande part missbrukat processen.12

2.1.2 Skadeståndsteorin

Den ovan nämnda straffteorin efterföljdes av den s.k. skadeståndsteorin. Det var intressant att

reflektera över att om ersättningsskyldigheten skulle bedömas vara ett straff, så borde ett

frihetsberövande kunna läka en bristande betalning. Däremot är det enligt skadeståndsteorin

uppenbart att den ersättningsberättigade parten inte är behjälplig av att den ersättningsskyldige

parten frihetsberövas. Mot bakgrund härav var det rimligare att betrakta kostnadsersättningen

som en gottgörelse som återställde ordningen mellan parterna igen. Därför utgjorde

ersättningsskyldigheten, enligt skadeståndsteorin, ett skadestånd där ersättningen ska utgå för

den rättighetskränkning som tappande part gjort sig skyldig till. Det var således den skada som

tappande part åsamkat vinnande part som låg till grund för ersättningsskyldigheten. Tidigare

gjordes ingen åtskillnad mellan straff och skadestånd utan skadeståndet utgjorde ett slags straff.

Däremot började nu sambandet mellan straff och skuld uppmärksammas, vilket senare ledde

till även skadestånd erfordrade skuld. Teorin växte således naturligt fram allteftersom

distinktionen mellan straff och skuld utkristalliserades. Däremot krävdes, likt straffteorin, skuld

till processen vilket innebar att det behövdes finnas en viss rättsstridig vilja som givit upphov

till rättegången. Skillnaden mellan teorierna avsåg graden av skuld.13

2.1.3 Kausalitetsteorin

Kausalitetsteorin växte fram som en reaktion på att rättegångskostnaderna i praxis ofta kvittades

varpå kritik riktades mot skuldidén. Den höga kvittningsfrekvensen från domstolen resulterade

i ett ekonomiskt lidande hos den vinnande parten som tvingades att stå sina

rättegångskostnader. Det var problematiskt med den avsikt som krävdes för att

ersättningsskyldigheten skulle uppstå inom skadeståndsprincipen och lagstiftaren försökte hitta

12 Wildte, s. 196 f. 13 Wildte, s. 197 ff.

15

en lösning på denna viljeproblematik. Istället för att fokusera på den tappande partens skuld

eller vilja flyttades fokusen till den skadegörande handlingen. Kausalitetsteorin var en

samlingsbeteckning för en viss åsiktsriktning. En del anhängare inom kausalitetsteorin menade

att den tappande parten skulle åläggas att ersätta motpartens rättegångskostnader för den skada

som uppkommit genom att käranden tvingats dra på sig kostnader för att åtnjuta sin rätt. Således

med fokus på processförhållandet. Andra menade att ersättningsskyldigheten ligger i det

riskmoment som uppkommer i att föra en rättsprocess.14 Att kausalitetsprincipen kunde avhålla

enskilda från att förverkliga sin rättighet var en kontroversiell nackdel. Däremot verkade den

tidigare rådande kvittningspraxis också avskräckande i och med att enskilda alltid behövde

räkna med att bära sina egna rättegångskostnader.15 Avslutningsvis kan teorin sammanfattas

som ett avsteg från skuldidén för att sträva mot ett mer strikt ansvar utifrån risken i

kostnadsfrågan.

2.2 Upptakten till RB-reformen och rättsskyddsteorin

Innan den nya rättegångsbalken infördes reglerades fördelningen av rättegångskostnader enligt

21 kap äldre rättegångsbalken i 1734 års lag [cit. ÄRB]. Enligt ÄRB återfanns, likt idag

huvudregeln om att den tappande parten skulle ersätta den vinnande parten dennes

rättegångskostnader. Det fanns dock flertal undantag från denna huvudregel. Ett undantag var

ÄRB 21:3 där kostnaderna skulle kvittas om saken varit mörk och tvivelaktig och om den

förlorande parten haft skälig orsak till rättegång. Det rådde emellertid delade meningar om hur

rekvisitet mörk och tvivelaktig i praktiken skulle tolkas. Här gavs stor makt åt domstolen att

fritt pröva vilken sak som skulle anses vara av mörk och tvivelaktig karaktär och om part haft

skälig orsak till rättegång. Domstolarna var ideligen benägna att kvitta kostnaderna mellan

parterna av hänsyn till personliga omständigheter hos den tappande parten. Det blev nästan ett

generellt undantag.16 Den dåvarande kvittningsregeln ansågs vila på skuldprincipen som inte

längre ansågs överensstämma med den rättsuppfattning som växt fram.17 Under ÄRB:s tid

kunde även domstolarna minska på kostnadsersättningen som vinnande part yrkat. Alltså

krävdes det att part räknade med att betala sitt ombud ett högre arvode än den som motparten

14 Wildte, s. 207 ff. 15 Betänkande med förslag i fråga om ändrade bestämmelser rörande ersättningen för rättegångskostnad samt gottgörelse till vittnen och sakkunniga, 1918, s. 11 [cit. 1918 års betänkande]. 16 SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till rättegång, del II, s. 232 [cit. SOU 1938:44]. 17 1918 års betänkande, s. 10 f.

16

skulle förpliktas att betala vilket ledde till att kostnadsersättningen i praxis förfelat den

reparativa funktionen.18

Under år 1908 framhölls det att den nästintill obligatoriska kvittningen av kostnaderna hade

givits en för vidsträckt tillämpning och en förändring krävdes.19 Den praxis som bildats på

området kantades av missnöje och det rättsskydd som ÄRB var tänkt att ge ansågs ha blivit

urholkat. Rättsskyddet utvecklades eftersom part saknade rätt till självhjälp och endast

uteslutande kunde krävas av staten. Vidare tillföll rättsskyddet endast part som hade ett

rättsskyddsintresse, som ansågs föreligga då part hade en materiell rättighet.20 I doktrin blev

rättsskyddsteorin omtvistad och sedermera växte ett resonemang fram om att rättsskyddsteorin

även borde få effekt på fördelningen av rättegångskostnaderna.21

Processkommissionen ansåg vidare att rättskyddsteorin skulle genomsyra lagstiftningen varpå

skadeståndsteorin förkastades. Det avgörande skulle vara utgången av målet och därför spelade

det ingen roll om tappande part brustit i sitt handlande utan ansvaret blev strikt.22 Även

processlagberedningen fann att rättsskyddet skulle utgöra en central del i nya RB.23 Den

nuvarande rättegångsbalken trädde i kraft 1 januari 1948 och ersatte ÄRB i 1734 års lag som

då i huvudsak fortfarande var rådande.24 När den nya RB infördes, kom en förändring av

principerna för rättegångskostnaders fördelning att ske i och med införandet att den muntliga

och omedelbara processen i samtliga instanser.25

Både Ekelöf och Olivecrona har ifrågasatt rättsskyddsargumentet som ensam grund för

kostnadsregleringen. Ett resonemang växte fram om inte även den tappande part ska

tillerkännas visst rättsskydd. Om tappande part åläggs att ersätta motpartens

rättegångskostnader sker ett intrång i dennes materiella rättsställning som inte uteslutande kan

motiveras av att motpartens materiella rätt ska skyddas. Att diskutera utifrån ett

rättsskyddsargument blir således innehållslöst eftersom det föranleder att parterna har en viss

18 Wildte, s. 257 f. 19 SOU 1926:33, s. 207 f. 20 Jacobsson, s. 42 ff. 21 Kallenberg, Ernst, Svensk civilprocessrätt, andra bandet, 2 uppl., Carl Bloms Boktryckeri, Lund, 1926, s. 1514. 22 SOU 1926:33, s. 208. 23 SOU 1938:44, s. 231. 24 1 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. 25 Cars, Thorsten, Parts kostnad i civilprocess, SvJT 1965 s.183.

17

rättsställning som bör skyddas. Olivecrona har vidareutvecklat resonemanget och ansåg att

käranden fick ut sitt anspråk med avdrag för rättegångskostnader varför rättsskyddet inte var

effektivt för borgenären.26 Ekelöf menade istället att kostnadsreglerna bör ses ur sin

samhällsfunktion, i termer av skadestånd. Ett skadestånd innebär både en reparativ och

preventiv effekt. Kostnadsreglerna bidrar till att utrota det moment av otrygghet som ligger i

risken att besväras av en process och bidrar istället till att skapa en allmän känsla av trygghet.27

2.3 Rättegångskostnadsbegreppet i nutid

Det kan vara bra att klargöra att det finns olika typer av utgifter i samband med en rättegång.

Det är viktigt att skilja på utgifter som under alla omständigheter ska stanna hos den som haft

dem och de utgifter som är ersättningsgilla omkostnader som under vissa förutsättningar kan

ersättas av motparten eller av allmänna medel. Ett exempel på en rättegångskostnad är

rättegångsavgifter till staten, exempelvis ansökningsavgift för stämning i tvistemål.28 Hugo

Gemmel beskrev rättegångskostnaden såsom ”hvarje ekonomisk uppoffring, som nödvändigt

är förenad med processen”.29

Vad som utgör en rättegångskostnad framgår av RB 18:8. Till en parts rättegångskostnad hör

utgift för bevisning i målet. Även om detta inte explicit framgår av bestämmelsen så anses

beviskostnader inrymmas. Dessutom är arvode till ombud eller biträde att betrakta som en

rättegångskostnad, dock finns det vissa undantag när det gäller tvistemål om mindre värden. Ett

krav för att bevis- och ombudsutgifter ska vara ersättningsgilla är att utgiften ska ha varit skälig

i förhållande till partens möjlighet att tillvarata sin rätt. Här får domstolen göra en

skälighetsbedömning och beakta den tid som lagts ner på ärendet, målets beskaffenhet och

omfattning samt även skicklighet i arbetet som utförts. Till dessa utgifter tillkommer även

utgifter som part har haft för egen inställelse och även kostnader för eget arbete och tidsspillan.

Här kan som ett exempel nämnas förlorad arbetsförtjänst till följd av att parten haft behov att

inställa sig till en förhandling eller för att överlägga med sitt ombud. Det framgår även av RB

18:8 att kostnader för rättegångens förberedande är ersättningsgilla. Ett incitament bakom den

26 Jacobsson, s. 43 ff. 27 Ekelöf, Per Olof, Kompendium över civilprocessen, del I, 2 uppl., Uppsala, Juridiska föreningen, 1951, s. 303 f. 28 Ekelöf, Per Olof, Bylund, Torleif & Edelstam, Henrik, Rättegång III, 7 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm, 2006, s. 276–277 [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång III]. 29 Gemmel, s. 7.

18

regleringen är just att försöka få parterna att komma överens genom förlikningshandlingar och

inte omgående väcka talan mot motparten. Om en förlikning inte kommer till stånd är det

rimligt att få ersättning för kostnader part haft för förlikningsförhandlingarna för att inte

motverka syftet med regeln.30

2.4 Parts yrkande om kostnadsersättning

Huruvida en domstol kan ta upp frågan om kostnader utan att part framställt yrkande därom har

omdebatterats i litteraturen. Tidigt var det avgörande till synes styrt av förhållandet mellan

domstolen och parterna och mellan parterna sinsemellan.31 Wildte är av uppfattningen att när

ersättningsskyldigheten bedömdes ha sin grund i ett straff var det inte mer än rimligt att

domstolen, utan yrkande, ålade part att ersätta kostnaderna. Däremot när kostnaderna

betraktades som en skada skedde en naturlig vändning såtillvida att ett partsyrkande om

ersättning krävdes.32

Huvudregeln i RB 18:1 är kopplad till målets utgång genom rekvisitet tappande part. Det är

utifrån utgången i målet som framställning om kostnadsreglerna huvudsakligen tar avstamp

ifrån.33 Målets materiella utgång är kopplat till processens ram, nämligen parternas yrkanden

och åberopanden. Däremot kan en förändring av handläggningsform under processens gång få

konsekvenser för hur rätten ska behandla uppkomna kostnader. Vidare kan förändringar i parts

talan även innebära att kostnadsansvaret förändras. Exempel på en sådan förändring är då en

part medger, efterger eller återkallar sin talan. Hela eller delvisa eftergivanden och återkallelser

kan ske på grund av att käranden, då rättegången inleddes, inte haft kännedom om avgörande

bevisning eller omständigheter. Utifrån huvudregeln, där förlorande part får ersätta motparten

dennes rättegångskostnader, är det av vikt att yrkandet om ersättningen specificeras. Enligt RB

18:14 st. 1 och 31:9 st. 1 måste ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader framställas

innan målets handläggning avslutats. Det är således domstolens som ansvarar för att

kostnadsreglerna i rättegångsbalken tillämpas riktigt. Däremot är domstolen bunden av den

kostnadsersättning som part begär och domstolen kan således inte utdöma högre belopp än vad

som yrkats. Själva handläggningen av ersättningsfrågor är i viss utsträckning underkastad

30 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 277–279. 31 Jacobsson, s. 227. 32 Wildte, s. 454. 33 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 277.

19

dispositionsprincipen som innebär att det krävs ett yrkande för att rätten ska kunna utdöma

ersättning för rättegångskostnader. Men enligt RB 18:14 st. 2 ska rätten i tvistemål självmant i

pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna i RB 18:1–10 samt 18:12–13, om inte en

sådan prövning är obehövlig på grund av särskilda omständigheter. Sådana omständigheter kan

anses föreligga om part medgivit kostnadsyrkandet och kostnaderna faller under sådan kategori

att parterna har dispositionsrätt. Här ges parterna en möjlighet att vitsorda den beloppsmässiga

ramen för rättens prövning av rättegångskostnaderna. Om svaranden helt medger kärandens

yrkande om rättegångskostnader är rätten bunden av medgivandet. Slutligen kan även part som

ett sista alternativ överlämna ersättningsfrågan till rättens prövning. Då är rätten fri att pröva

rättegångskostnadsfrågorna ex officio.34 När rättegångskostnadsersättning i tvistemål utdöms

ska det fullt ut motsvara den godkända kostnaden enligt RB 18:8 och inga avdrags ska göras

mot bakgrund av sympati för den tappande parten.

Avslutningsvis kan det framhållas att det i svensk rätt inte föreligger en princip om

förskottsbetalning, vilket innebär att part får själv bära kostnaderna för rättegången till dess en

slutlig reglering av målet sker. Detta medför att en rättegång ofta är ekonomiskt belastande.35

Då det är en tung kostnad är det viktigt att kunna förutse hur mycket en rättsprocess kommer

kosta.36

34 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 323 ff. 35 Westberg, Peter, Civilrättskipning, 2 uppl., Nordstedts Juridik AB, Visby, 2013, s. 107 f [cit. Westberg]. 36 Lindell, Bengt, Civilprocessen: rättegång samt skiljeförfarande och medling, 3 uppl., Iustus förlag, Uppsala, 2012, s. 568.

20

3 Rättegångskostnaders funktion och ändamål

3.1 Inledning

Utgångspunkten för fördelning av rättegångskostnader i tvistemål framgår av huvudregeln i RB

18:1. Bestämmelsen fastställer en skyldighet för tappande part att ersätta sin motparts

rättegångskostnader. Denna bestämmelse grundar sig i uppfattningen att ersättningen är att anse

som ett skadestånd och skyldigheten ålägges den tappande parten eftersom denne bär skuld i

att saken prövats av domstol. Vetskapen om att den tappande part ska bära sina egna men även

sin motparts rättegångskostnader är ägnad att avhålla enskilda från obefogade rättegångar. RB

18:1 är att anse som huvudregel men ett uteslutande fullföljande av huvudregeln har enligt

förarbetena ansetts kunna resultera i oriktiga resultat. På den grunden är det ibland nödvändigt

att ta hänsyn till särskilda omständigheter. Däremot bör undantagen vara begränsade och

bestämmas på ett sätt att de främjar en enhetlig praxis.37 RB 18:3 är ett undantag från RB 18:1

och stadgar att om den vinnande parten har inlett en onödig rättegång ska denne ersätta

motparten hans rättegångskostnad eller om omständigheterna föranleda därtill ska vardera

parten bära sin kostnad. Vidare gäller, om omständigheten som målets utgång beror på inte var

känd för tappande part före rättegången och denne borde ej heller ha känt till omständigheten,

att vardera parten bär sin egen rättegångskostnad. Avslutningsvis gäller att om båda parterna

uteblir så fattar inte rätten något beslut i kostnadsfrågan, vilket resulterar i att parterna får stå

sina egna kostnader.38

Rättegångskostnadsersättningen fyller flera olika funktioner. Tanken att en part riskerar att stå

både för sina egna rättegångskostnader men även för motpartens rättegångskostnader fyller en

viss handlingsdirigerande och reparativ funktion. En framtida förpliktelse att ersätta sin

motparts rättegångskostnader kan fungera som en drivkraft att på ett tidigt stadium frivilligt

göra rätt för sig för att undvika att hamna i en rättsprocess. Den reparativa funktionen har till

syfte att bidra till ett tryggare samhälle. Det utgör en säkerhet för borgenären att då gäldenären

inte frivilligt betalar, så har borgenären en möjlighet att tvinga fram en betalning genom en

rättsprocess.39 Det bygger på att en enskild upplever sig ha en rättighet eller skyldighet enligt

vilken man handlar enligt. Den möjlighet att få till stånd en statlig sanktion, genom en

37 NJA II 1943:1, s. 227. 38 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 302. 39 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 280 f.

21

rättsprocess, är grunden i rättighetsidén och således varför det spelar så stor roll vad en process

skulle kosta.40

3.2 Innebörden av RB 18:5

1 st Avvisas parts talan, anses parten som tappande.

2 st Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall han

ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter

föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.

3 st Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, om ej annat avtalats.

Till skillnad från de i avsnitt 3.1 omnämnda paragraferna i rättegångsbalkens kap 18, vilka

reglerar kostnadsansvaret i förhållande till målets utgång, reglerar RB 18:5 fördelningen av

kostnadsansvaret när målet inte blir prövat i sak d.v.s. när talan avvisas eller målet avskrivs.

Bestämmelsen i RB 18:5 kan inte tillämpas om det finns föreskrivna bestämmelser enligt vilka

utgången av målet saknar betydelse för kostnadsfrågans bedömning.41 Det ska tilläggas att om

part, sedan motpart återkallat sin talan, begär att målet ändå ska tas upp till prövning i sak blir

de vanliga reglerna om kostnadsansvar tillämpliga.42

Första stycket i RB 18:5 gäller situationen då en parts talan avvisas, vilket sker när det föreligger

ett rättegångshinder. Även då rättens avgörande gått parten emot är att betrakta som tappande.43

Ett rättegångshinder är ett processhinder och innebär att ett rättsfaktum får till följd att

käromålet ska avvisas.44 Parten ska i en sådan situation, beträffande fördelning av

rättegångskostnad, betraktas som tappande part.45 Detta framgår även av NJA 1987 s. 317 där

40 Jacobsson, s. 56 f. 41 Eriksson, Tobias, Fitger, Peter, Hall, Per, Palmkvist, Ragnar, Renfors, Cecilia & Sörbom, Monika, Rättegångsbalken, kommentar till 18 kap. 5 §, version 2017-06-20 (Zeteo) [cit. Eriksson m.fl., lagkommentar]. 42 Bellander, Henrik, Rättegångsbalken, kommentar till 18 kap. 5 §, version 2017-06-21 (Karnov). 43 NJA II 1943:1, s. 231. 44 Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Pauli, Mikael, Rättegång II, 9 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm, 2015, s. 11 [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång II]. 45 Eriksson m.fl., lagkommentar.

22

det, efter att två personer hade väckt fastställelsetalan, framkom en omständighet under målets

handläggning som medförde att det inte längre rådde ovisshet beträffande rättsförhållandet. Mot

bakgrund därav avvisades talan. I NJA 2009 s. 342 frånföll käranden yrkandet om prövning

och således återstod endast yrkandet avseende ersättning för rättegångskostnaderna. Frågan i

målet rörde om huruvida högre rätt ska avgöra kostnadsfrågan på samma grunder som lägre rätt

utgått ifrån eller om högre rätt kan framlägga sina egna synpunkter. Här uttalade HD att när

högre rätt har att ta ställning till frågor avseende ersättning för rättegångskostnader, så ska

kostnadsfördelningen i lägre rätt ske på grundval av den slutliga utgången i målet. HD framhöll

även att om kostnadsfrågan fullföljs separat och den lägre rättens avgörande vinner laga kraft,

medför det att högre rätt ska lägga det lagakraftvunna avgörandet till grund för sin överprövning

i kostnadsfrågan. Vidare uttalade HD att detsamma får nog anses gälla när överklagandet först

omfattar huvudsaken men som under handläggningen begränsas till enbart kostnadsfrågan.

Andra stycket i RB 18:5 behandlar situationen då ett mål avskrivs till följd av att en part

återkallat sin talan eller uteblivit. En förutsättning för att RB 18:5 st. 2 ska vara tillämpligt vid

återkallelse är att målet avskrivs. Som huvudregel gäller då att käranden ska ersätta motparten

för dennes rättegångskostnad. Däremot har rätten tillerkänts en möjlighet att, då

omständigheterna föranleder att ersättningsskyldigheten bör bestämmas på annat sätt,

tillerkänna käranden full gottgörelse eller förordna att kostnaderna ska kvittas. Vanligtvis

avskrivs målet när en talan återkallas, emellertid kan en svaranden i ett dispositivt tvistemål,

enligt RB 13:5 begära att målet ändå ska tas upp till prövning. För de fall en sådan prövning

äger rum, tillämpas vanliga regler avseende fördelning av rättegångskostnader. Enligt

förarbetena till RB 18:5 st. 2 föreligger särskilda omständigheter när käranden återkallat sin

talan på grund av att svaranden, efter talans väckande, har fullgjort det anspråk som gjorts

gällande i rättegången. I detta fall kan det finnas en anledning att kvitta kostnaderna eller

tillerkänna käranden gottgörelse för sina kostnader.46 Även en viss typ av processföring kan

utgöra särskilda omständigheter.47

Om käranden återkallar sin talan innan stämning har utfärdats och då ersättning för

rättegångskostnader har yrkats, ska rätten enligt NJA 2002 s. 241 pröva yrkandet. Ett liknande

fall är NJA 2014 s. 677 där den övergripande frågan rörde om käranden i ett dispositivt

46 Eriksson m.fl., lagkommentar. 47 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 302.

23

tvistemål kan förpliktas att betala ersättning för rättegångskostnader när målet avgjorts innan

rätten hunnit utfärda stämning. Här uttalade HD att oavsett om målet avgörs genom

avskrivning, avvisning eller omedelbar dom innan stämning har utfärdats, så har svaranden rätt

att få ett yrkande om ersättning för rättegångskostnad prövat av domstolen.

I tredje stycket RB 18:5 anges att om parterna förliks och inget annat har avtalats om, ska

kostnaderna kvittas. Det är vanligt förekommande att parterna begär att förlikningen ska

stadfästas i enlighet med RB 17:6. För att parterna ska kunna förlikas måste det röra sig om ett

dispositivt tvistemål. Vidare kan sista stycket tillämpas även då en part helt återkallar eller

efterger sin talan eller medger motpartens talan.48 RB 18:5 3 st. kan tillämpas även om

förlikningen innebär att part helt eller delvis efterger sin talan eller medger motpartens yrkande,

vilket var situationen i NJA 1976 s. 259. Det förelåg i målet ett förlikningsavtal som

uttryckligen angett att vardera parten skulle stå sina rättegångskostnader i målet. Men

domstolen tog hänsyn till att förlikningsavtalet medfört att käranden helt avstått från anspråket

på svaranden eftersom denne hade allmän rättshjälp. Därför ansåg domstolen att

ersättningsskyldigheten borde bedömas som att en återkallelse gjorts och därför tillämpa RB

18:5 st. 2.

3.3 Lagstiftarens syfte med RB 18:5

Grundläggande rättegångskostnadsreglering i allmän domstol börjar i ett betänkande från år

1918 och har i stort sett varit oförändrad sedan dess. Att förstå de dåtida rättsskyddstankarna

har betydelse för vår nuvarande grund för en restriktiv tillämpning av undantagsreglerna i RB

18 kap. Då ett för strikt verkställande av huvudregeln i RB 18:1 ansågs medföra olägenheter

eftersöktes undantagsbestämmelser där huvudregeln om tappande parts ersättningsskyldighet

begränsades eftersom ett strikt tillämpande av huvudregeln ansågs vara för hård och ledde

stundtals till ”obilliga resultat”.49

Då part återkallar sin talan kan inte huvudregeln i RB 18:1 om ersättningsskyldighet för

tappande parten i målet tillämpas. Det har även ansetts ligga i förhållandets beskaffenhet att när

parts talan avvisas, ska denne betraktas som tappande. Även då rättens beslut går emot en är

48 Eriksson m.fl., lagkommentar. 49 SOU 1938: 44, s. 231.

24

denne att anse som tappande. Vid en återkallelse av talan är utgångspunkten att käranden är

ersättningsskyldig för motpartens rättegångskostnader. Det gäller om svaranden inte begärt att

målet prövas i sak och vidare har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader. Lagstiftaren har

i förarbetena uttalat att undantag från regeln om kärandens ersättningsansvar kan göras enligt

följande.50

”I vissa fall äro omständigheterna sådana, att frågan om kostnaderna bör bedömas på annat sätt.

Särskilt gäller detta för det fall, att käranden återkallat sin talan på den grund, att svaranden efter

talans väckande fullgjort det anspråk, som gjorts gällande i rättegången. I dylikt fall har käranden i

sak vunnit målet, och han bör i regel erhålla gottgörelse för sina kostnader. Om käranden återkallat

sin talan t.ex. i mål om äktenskapsskillnad därför att svaranden avlidit, eller i mål om utfående av

lös sak därför att denne förstörts genom olyckshändelse eller eljest sådana förhållanden inträtt, att

ett vidhållande av talan är ändamålslöst och det kan antagas, att kärandens talan skulle ha bifallits,

kan anledning föreligga att kvitta kostnaderna eller i något fall tillerkänna käranden gottgörelse för

sina kostnader. Stundom kan anledning till kvittning föreligga, då käranden återkallar sin talan och

svaranden trots att han kan påkalla målets avgörande underlåter detta. – – – Befogenhet har

emellertid tillagts rätten att, när omständigheterna föranleda därtill, tillerkänna honom gottgörelse

för kostnaderna eller förordna, att kostnaderna skola kvittas.”

Att part då dennes talan avvisas ska anses som tappande part framgår av RB 18:5. Bakgrunden

till uppfattningen ligger delvis i att rättegångskostnaden tidigare ansågs vara ett skadestånd och

att den som tappade rättsprocessen skulle åläggas skuld för domstolsprövningen. Däremot har

reformen avseende fördelningen av rättegångskostnaderna medfört en skiftning från skadestånd

till rättsskydd. Om den vinnande parten inte erhöll kompensation för sina kostnader skulle

rättsskyddet urholkas. Således ansåg lagstiftaren att målets utgång skulle ligga till grund

rättegångskostnadernas fördelning, därav tillskrivs den tappande parten ett ersättningsansvar.51

Ett skäl till varför lagstiftaren valt att gynna käranden i detta fall kan vara för att man har utgått

ifrån att svarandens fullgörande har inneburit att svaranden givit efter för kärandens talan och

ansett denna vara befogad. Därför är det motiverat att käranden behandlas som om denne vunnit

framgång med sitt anspråk. RB 18:5 st. 2 är också en motsvarighet till RB 18:1, eftersom part

som ska anses som tappande i sak är också förlorande avseende rättegångskostnadsersättningen.

50 NJA II 1943 s. 231. 51 NJA II 1943 s. 227.

25

Om RB 18:5 st. 2 skulle formulerats annorlunda skulle det antagligen omotiverat framtvinga

en fullständig prövning istället för att bespara bägge parter en onödig process.52

3.4 Riskfördelningen avseende rättegångskostnader

En tvist är förenad med olika risker och part kan både försättas och utsättas för risker i och med

en uppkommen tvist. De mest framträdande riskerna är förmodligen ekonomiska. En del är mer

eller mindre förutsebara vilket kan påverka hur part väljer att utforma sin talan. Westberg har i

en artikel utgått ifrån ett exempel för att tydliggöra problematiken avseende fördelningen av

risker mellan käranden och svaranden. Det rör sig om en fastighetsägare som till en hyresgäst

hyrt ut en sjötomt. Därefter hade hyresgästen uppfört en pontonbrygga som fastighetsägaren

vänligen bett hyresgästen att ta bort. Detta var upprinnelsen till tvisten och fastighetsägaren

vände sig till domstol och yrkade att rätten skulle ålägga hyresgästen att ta bort bryggan.

Plötsligt en dag var bryggan borta varpå syftet med ägarens talan förföll och denne återkallade

sin talan, däremot yrkade fastighetsägaren ersättning för sina rättegångskostnader. Hyresgästen

menade att bryggans borttagande hade inget med tvisten att göra, gästen hade blivit pressad av

sin borgenär till försäljning av bryggan för att undvika personlig konkurs. Om det nu var så

som gästen anfört – vore det rimligt att gästen svarar för rättegångskostnaderna då utomstående

pressat till fullgörelse som av en ren slump länder ägaren till fördel? Kan bedömningen bli en

annan om bryggan förstördes av naturen eller om bryggan bortförts efter en miljövårdande

myndighets föreläggande?53 Författaren försöker genom illustrationen med hyresgästen och

hyresvärden framhålla hur olika risker för att olika händelser ska inträffa under processens gång

kan bedömas.

I vissa fall är det lämpligast att den part som haft möjlighet att kontrollera händelsen och således

kunnat undvika ett förverkligande av risken ska stå risken. Däremot finns risker som är

okontrollerbara eller i vart fall svåra att förutse och kontrollera, exempelvis då utomstående

ekonomiskt pressar svaranden till handlande. Är det rimligt att svaranden ska stå den risken

som av slump innebär ett uppfyllande av kärandens anspråk? En lättillämpad riskfördelning är

den då käranden betraktas som vinnande part eftersom denne nått framgång med sin talan i

52 Westberg, Peter, Rättegångskostnadsansvar och riskfördelning – några anmärkningar om rättegångskostnadsfördelningen vid återkallelse av talan i dispositiva tvistemål, JT 1995–96 s. 381 [cit. JT 1995–95, Westberg]. 53 JT 1995–95, Westberg, s. 381 f.

26

processen. Men därigenom tas det inte någon hänsyn till verkligheten och vilka risker eller

förutsättningar som lett fram till kärandens framgång. Avseende bryggans förstörelse av

naturen – bör det åläggas svaranden? Där kan svaranden begära prövning av saken för att

försöka få till ett ogillande av talan, vilket tvingar domstolen att döma i ett mål som redan är

överspelat. Vem ska stå rättegångskostnaderna när kärandens vinst i processen står utanför

någon parts kontroll eller bådas? Det finns ingen enkel lösning. Domstolen kan bortse från

varför syftet förverkligats och endast bedöma att käranden vunnit, vilket innebär att hela risken

för rättegångskostnaden åläggs svaranden. Eller så kan domstolen även ta hänsyn till orsaken

bakom förverkligandet av kärandens talan. Exempelvis om det beror på en omständighet som

ingen part kunnat råda över kanske inte svaranden borde betraktas som tappande part avseende

rättegångskostnadsfördelningen. Vidare kan domstolarna göra en hypotetisk prövning av målet

i sak och låta utgången i målet ligga till grund för vilken part som ska anses vara

ersättningsskyldig för rättegångskostnaderna. Mot bakgrund av bestämmelsen i RB 18:5 st. 2

kan det anföras att bestämmelsen endast borde tillämpas i klara fall vid okomplicerade

rättsfrågor och i tveksamma fall avgöras till svarandens förmån. Vidare kan bestämmelsen s.a.s.

ge upphov till ett presumtionsansvar för käranden.54

54 JT 1995–95, Westberg, s. 382 f.

27

4 Fördelning av rättegångskostnader i praxis

4.1 Inledning

På området finns ett flertal rättsfall som sammantaget bildar en spretig praxis. Det är ofta som

fördelningen av rättegångskostnaderna grundas på särskilda omständigheter i det enskilda

fallet. Mot bakgrund av det kan det vara svårt att systematisera och dra generella slutsatser

angående vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter. Det kan under processens gång

inträffa en yttre händelse som leder till att kärandens talan blir meningslös eller att dennes

intresse tillfredsställs. Även sådana omständigheter kan utgöra särskilda omständigheter som

gör att ersättningen borde bestämmas på annat sätt än att återkallande part finnes

ersättningsskyldig. Främst används två olika lösningar på problematiken om fördelningen av

rättegångskostnader, antingen får den tappande parten svara för samtliga rättegångskostnader i

målet eller också så kvittas kostnaderna. Tidigare, innan den nya rättegångsbalkens införande,

uppstod den generella kvittningsregeln eftersom domstolen i för stor grad tog hänsyn till den

tappande parts personliga omständigheter och således kvittade kostnaderna mellan parterna.

Vidare kunde även parternas förmögenhetsförhållanden beaktas.55

Det finns situationer där en återkallelse av talan har skett men där RB 18:5 st. 2 inte ska

tillämpas utan istället RB 18:3 st. 2. Omständigheterna var sådana i NJA 1962 s. 658. Där hade

ett barn instämt svaranden genom modern och yrkade att denne skulle förklaras vara fadern och

därmed utge underhåll. Efter en verkställd blodundersökning var det uppenbart att svaranden

inte var barnets far. Med anledning därav återkallade barnet sin talan varpå rätten avskrev målet.

Eftersom återkallelse skedde på grundval av upplysning om förhållande som part inte bort känt

till innan rättegången blev således inte RB 18:5 st. 2 tillämplig. Det kan även framhållas att

gränsdragningen mellan RB 18:5 st. 2 och RB 18:3 st. 2 inte är helt klar i praxis, eftersom det

enligt båda bestämmelserna är möjligt att kvitta kostnaderna.

Vidare kan en särskild processföring leda till att undantag görs från huvudregeln om

rättegångskostnaders fördelning. I RH 1999:125 rörde det sig om återvinning i konkurs där

målet hade avskrivits på grund av att käranden återkallat sin talan. Mot bakgrund av svarandens

processföring har särskilda omständigheter ansetts föreligga att käranden tillerkändes full

55 Jacobsson, s. 94 f.

28

ersättning för sina rättegångskostnader. Svaranden hade före och under rättegången

osanningsenligt gjort invändningen att en fordran hade upphört genom betalning samt åberopat

bevisning men senare frånfallit denna invändning. Om svaranden inte påstått att betalning hade

skett, hade käranden kunnat välja att för en mindre kostsam process nämligen att ansöka om

dödande av förekommen handling. Hovrätten uttalade att svaranden både förorsakat en onödig

rättegång och samtidigt förhalat processen. Sådan processföring bör leda till ett undantag från

huvudregeln om rättegångskostnadernas fördelning enligt RB 18:5 st. 2.

Enligt RB 18:5 är den part som återkallar sin talan att anse som tappande. Däremot fanns det i

NJA 1975 s. 155 vissa svårigheter med att utröna vem som skulle anses som tappande part. I

rättsfallet hade vibrationer från biltrafik på en gata vållat skador på nära belägna hus. Fråga

uppkom om skyldighet för kommunen att ersätta skadorna. Det framställdes dels

förbudsyrkanden, dels skadeståndsyrkanden; där förbudsyrkandena senare återkallades

eftersom trafiknämnden fastslagits en föreskrift att trafik med tyngre fordon av viss karaktär

skulle förbjudas. Frågan i målet rörde om skadorna skulle tålas utifrån normala

trafikförhållanden på orten. HD uttalade att olägenheterna från trafiken hade givit upphov till

att trafiknämnden utfärdat ovan nämnda förbudsföreskrift. På grund av bullermätningarna och

ett antagande om minskat försäljningsvärde, ansåg HD att käranden, trots återkallelsen, inte

kunde anses som tappande part i den mening som krävs enligt RB 18:5 st. 1. HD uttalade vidare

att det inte var kommunen som utfärdat trafikföreskriften, utan en statlig myndighet, varför

kommunen inte heller skulle anses vara tappande part. Varken käranden eller svaranden kunde

anses vara tappande part och därför kvittades rättegångskostnaderna.

4.2 Särskilda omständigheter

4.2.1 Bakgrund

Ett tydligt exempel på vad som ska anses utgöra en särskild omständighet är när käranden

återkallar sin talan efter att svaranden fullgjort anspråket som gjorts gällande i rättegången. I

RH 2001:45 uttalade hovrätten att även då käranden har återkallat sin talan på grund av att

denne fått ersättning från sitt försäkringsbolag, utgör det sådana särskilda omständigheter som

talar för att käranden inte ska utge ersättning till svaranden enligt RB 18:5 st. 2.

29

4.2.2 RH 1997:125

I rättsfallet var omständigheterna sådana att en hyresvärd hade väckt talan mot en hyresgäst för

utebliven hyresbetalning. Käranden yrkade avhysning utan att först ha framställt krav på att

hyran skulle betalas. Svaranden hade därefter betalat de hyror som utgjorde förverkandet och

grundade avhysningsyrkanden, varpå käranden återkallade talan och målet avskrevs. Hovrätten

uttalade att även om det är svårt att fastställa den exakta storleken av skuldbeloppet måste det

ändå ha varit tydligt för hyresgästen att betala förfallna hyror utan krav från hyresvärden.

Hovrätten anförde vidare att enligt förarbetena, då part återkallat sin talan på grund av att

motparten efter talans väckande har fullgjort det anspråk som gjorts gällande i rättegången,

utgör en särskild omständighet enligt RB 18:5 st. 2. Det medför att den återkallande parten bör

få ersättning för sina rättegångskostnader i sådana situationer. I målet hade förvisso inte

hyresgästen fullgjort vad hyresvärden krävt, nämligen att avflytta från lokalen. Istället hade

hyresgästen betalat hyresfordran som låg till grund för yrkandet om avflyttning. Enligt

hovrätten är den situationen att likställa med den som anges i förarbetena avseende frågan om

möjlighet att få ersättning för rättegångskostnaderna. Således har särskilda omständigheter

ansetts föreligga som föranleder att svaranden får betala kärandens rättegångskostnader i

enlighet med undantaget i RB 18:5 st. 2.

4.2.3 AD 1984 nr 129

Käranden yrkade i målet att svaranden skulle ersätta dennes rättegångskostnader. Bakgrunden

till målet var att käranden var visstidsanställd hos svaranden. Efter anställningens upphörande

fick käranden ett arbetsintyg från svaranden som endast angav att käranden varit anställd under

en viss period. Käranden var missnöjd med intyget och ville att det skulle specificeras vilka

arbetsuppgifter som käranden utfört. Enligt samtal med arbetsgivaren hänvisade denne till

arbetsgivarens fackliga ombud. Sedan stämning utfärdats inkom svaranden med ett arbetsintyg

till käranden varpå käranden återkallade sin talan eftersom rättelse hade erhållits.

Arbetsdomstolen framhöll att återkallelsen hade skett eftersom bolaget har fullgjort kärandens

framställda anspråk. Det fanns inte skäl att anse att käranden, som innan stämning utfärdades,

förgäves försökte förmå svaranden att utfärda ett intyg med specifikation av kärandens

arbetsuppgifter, föranlett onödig rättegång. Vidare har det inte ålegat käranden en skyldighet

att i intygsfrågan vända sig till svarandens arbetsgivarorganisation. Mot bakgrund av det

anförda förelåg särskilda omständigheter som föranledde att svaranden måste betraktas som

förlorande part och således ersätta kärandens rättegångskostnader.

30

4.2.4 NJA 1980 s. 53

Omständigheterna var sådana att käranden hade ansökt om stämning och yrkade att domstolen

skulle förplikta svaranden att avflytta från en till käranden upplåten lokal. Ett villkor från

kärandens sida, för att svaranden skulle upptagas i föreningen, var att verksamheten vid lokalen

skulle avslutas senast kl. 22.00. Däremot hade svaranden underlåtit att iaktta detta villkor, vilket

medfört olägenheter för andra innehavarare av bostadsrättslägenheter i fastigheten samt

kringliggande områden. Genom sitt agerande hade svaranden förverkat nyttjanderätten till

lokalen. Efter upprepade klagomål beslöt sig käranden för att säga upp svaranden till

avflyttning. Jämsides med rättsprocessen förordnade hälsovårdsnämnden i ett administrativt

förfarande att verksamheten vid lokalen skulle avslutas senast kl. 22.00 samtliga dagar eftersom

ett senareläggande av öppettiderna orsakade sanitära olägenheter. Svaranden godtog

föreläggandet och rättade sig följaktligen efter det. Mot beaktande av att svaranden vidtagit

rättelse i enlighet med hälsovårdsnämndens förordnande, återkallade käranden sin talan.

Käranden yrkade ersättning för sina rättegångskostnader. HD framhöll inledningsvis att

kärandens syfte med yrkandet var att förhindra att sanitära olägenheter uppkom och att

käranden uppenbarligen såg hälsovårdsnämndens föreläggande som en betryggande säkerhet

mot fortsatta olägenheter. Här ansåg HD att svaranden var att anse som tappande part och att

svaranden genom att inte begära prövning av sak i målet har medgivit talan. HD ansåg att

omständigheterna i målet var sådana särskilda omständigheter som föranleder att

ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Således förpliktades svaranden att ersätta

kärandens rättegångskostnader.

4.2.5 NJA 1983 s. 576

Frågor kan vidare uppkomma då kärandens anspråk har tillfredsställts men inte nödvändigtvis

av sin motpart i rättegången. I målet var omständigheterna sådana att svaranden hade sålt en

klocka till käranden. Vid köpet lämnades en fabriksgaranti på ett år från köptillfället.

Fabriksgaranten var svarandens generalagent. Under några månader upptäcktes det vid två

separata tillfällen fel på klockan. Svaranden ombesörjde att felen reparerades. Innan

garantitiden löpt ut lämnade käranden in klockan ytterligare en gång på grund av fel. Svaranden

ansåg att felen bestod i vårdslöshet från kärandens sida och att garantin inte omfattade fel av

sådan art. Svaranden erbjöd sig sända klockan till sin generalagent vilket accepterades. Dock

uppkom en reparationskostnad som svaranden krävde av käranden. Diskussion uppkom kring

betalning och slutligen lämnades klockan kvar hos svaranden. Käranden vände sig därefter till

31

allmänna reklamationsnämnden [cit. ARN] där generalagenten kontaktades och meddelade

slutligen, efter viss skriftväxling, att denne avstod från reparationskostnaderna. ARN rådde

därefter svaranden att kostnadsfritt återlämna klockan och förlänga garantitiden med sex

månader och om fel skulle uppstå under denna tid så skulle inte svaranden motsätta sig att köpet

går åter. Om svaranden inte skulle välja att gå med på att återlämna klockan skulle den erlagda

köpeskillingen betalas tillbaka till käranden. Käranden hänvisade till ARN:s beslut och begärde

att få den förlängda garantitiden som ARN informerat om men svaranden vägrade och menade

fortsättningsvis att tvisten inte omfattades av garantin. Efter stämning och viss skriftväxling

förlängde ändå generalagenten garantin varpå käranden återkallade sin talan. HD framhöll

inledningsvis att generalagentens tillförsäkran om förlängd garantitid föranledde återkallelsen

och ansåg att det var rimligt att göra en avvikelse från huvudregeln under sådana här

omständigheter. Således ska svaranden ersätta kärandens rättegångskostnader. Omständigheten

att det rörde sig om en näringsidkare mot en konsument ansågs kunna tillmätas viss betydelse.

Frågan i målet var däremot vilken betydelse det får att det var generalagenten och inte

motparten i målet som tillmötesgick kärandens begäran. HD påpekade att enligt förarbetena till

konsumentköplagen ska garantigivare och säljare ses som en enhet i förhållande till köparen.

Därmed ska åtgärden ses som om svaranden själv vidtagit åtgärden. Utifrån kärandens

anledning till återkallelsen och mot bakgrund av utomstående parts förhållande till svaranden

skulle käranden betraktas som vinnande part. HD förpliktade svaranden att ersätta kärandens

rättegångskostnader.

4.2.6 NJA 2010 s. 725

I målet behandlades en interimistisk säkerhetsåtgärd. Ett elbolag levererade el till en

privatpersons bostad. Efter att privatpersonen försatts i konkurs erbjöds konkursboet att träda

in i dennes avtal med elbolaget men konkursboet avböjde erbjudandet. Därefter avbröt elbolaget

elöverföringen och begärde att konkursboet skulle teckna ett nytt avtal eller överta

betalningsansvaret samt betala gäldenärens dittills uppkomna skulder till elbolaget.

Konkursboet väckte talan mot bolaget och yrkade att domstolen skulle förelägga elbolaget att

tillhandahålla el till bostaden. HD beviljade elöverföringen tills målet slutligt avgjorts. Då huset

såldes som ett led i avvecklingen av konkursen upphördes behovet av elöverföringen dit, varpå

konkursboet återkallade sin talan. HD uttalade att utgången av det interimistiska beslutet även

bör ligga till grund avseende fördelningen av rättegångskostnaderna. Men det skulle inte vara

förenligt med allmänna processrättsliga principer eftersom svaranden inte hörts. Istället bör

32

domstolen pröva om det som svaranden senare anfört borde påverka bedömningen avseende

det interimistiska yrkandet. Vidare uttalade HD att om svarandens fullgörelse enligt domstolens

interimistiska beslut, kan anses vara tillräckligt för att tillgodose kärandens intresse varpå denne

återkallar sin talan, bör ersättningsskyldigheten bestämmas utifrån att käranden anses vara

vinnande part. Detta under förutsättningen att det som svaranden sedan anför inte medför en

annan bedömning av domstolens tidigare interimistiska beslut. Svaranden skulle härmed ersätta

käranden dennes rättegångskostnader.

4.2.7 RH 1989:113

Käranden i målet gjorde gällande att denne hade en fordran gentemot svaranden. Efter viss

skriftväxling återkallade käranden sin talan på grund av en kvittningsinvändning från svaranden

och fråga om ersättning för rättegångskostnader enligt RB 18:5 st. 2 uppkom. Käranden gjorde

gällande att särskilda omständigheter förelåg, nämligen att svaranden hade framställt

invändningar först sedan stämningsansökan ingivits och att rättegången hade kunnat undvikas

om dessa framförts tidigare. Denna underlåtenhet utgjorde, enligt kärandens mening, en

försummelse enligt RB 18:3. Målet avskrevs från vidare handläggning. Hovrätten ansåg att det

var rimligt att anta att käranden inte hade väckt talan, om kvittningsinvändningen gjorts under

de förhandlingar som förekom innan stämningen. Hovrätten ansåg att svaranden, genom att inte

ha framställt kvittningsinvändningen i tid, föranlett en onödig rättegång. Men trots

bestämmelsen i RB 18:2 avseende onödig rättegång och mot bakgrund av ovan nämnda, ansåg

hovrätten att svaranden skulle ersätta kärandens rättegångskostnader. Det kan framhävas att ett

hovrättsråd var skiljaktig och menade att det vid tillämpning av reglerna om

rättegångskostnadsersättning enligt RB 18:5 st. 2 inte bör ställas alltför höga krav på en parts

beteende före rättegången.

4.3 När särskilda omständigheter inte föreligger

4.3.1 RH 1986:172

Tingsrätt dömde till äktenskapsskillnad mellan två makar varav käranden yrkade om

underhållsbidrag för egen del men lämnades utan bifall. Käranden fullföljde talan i hovrätten

och begärde anstånd med utveckling av grunderna. Kort tid därefter återkallade käranden sin

talan. I anledning av återkallelsen yrkade svaranden ersättning för rättegångskostnader.

Käranden anförde att svaranden inte ännu beordrats uttala sig över inlagan innan den

33

återkallades och att överklagandet inte heller skickats till svaranden. Att svaranden genom

ombud på eget bevåg skaffat sig information om överklaganden kan endast vara av intresse för

svaranden när det gäller att för hans egna del överklaga domen eller inge svarsinlaga. Samtliga

överväganden ska således inte endast gå ut över käranden. Käranden ansåg även att sin skrivelse

till dess innehåll inte rimligt kan ha gett upphov till de omfattande åtgärderna vidtagna av

svaranden och dennes ombud. Hovrätten avskrev målet från vidare handläggning och uttalade

knapphändigt att kärandens överväganden skulle lämnas därhän. Käranden återkallade sin talan

och ansågs som tappande part, vilket medförde en skyldighet att ersätta motparten dennes

rättegångskostnader.

4.3.2 NJA 1981 s. 437

Bakgrunden var att makarna A förvärvade av ett dödsbo fastigheten Pantern. Vid överlåtelsen

företräddes dödsboet av svaranden dels i egenskap av dödsbodelägaren, dels som ombud för de

övriga dödsbodelägarna. Efter arvskifte ansökte makarna om stämning och yrkade svaranden

att på grund av fel i fastighet utge viss likvid. Svaranden bestred och åberopade i sitt svaromål

att käranden istället borde ha riktat talan mot dödsboet. Med anledning av svaromålet

återkallade käranden sin talan under påstående att svaranden genom försummelse föranlett

onödig rättegång. Målet avskrevs och båda parterna begärde ersättning för sina

rättegångskostnader. HD uttalade att omständigheten att svaranden i svaromålet anger sitt

rättsliga ställningstagande som föranledde återkallelsen inte skulle utgöra en särskild

omständighet som kan leda till att ersättningsskyldigheten bestämmes på annat sätt. Inte heller

förekommer det i övrigt omständigheter av omnämnt slag. Här gjordes således inte ett undantag

från huvudregeln i RB 18:5 st. 2.

4.3.3 NJA 1978 s. 473

Rättsfallet rörde ett ogiltigförklarande av faderskap, där käranden tidigare försökt få till stånd

en blodundersökning men som modern till barnet vägrade medverka till. Därför instämde

käranden barnet med yrkande om att tidigare lämnat erkännande om faderskap skulle vara utan

verkan. Sedan tingsrätten förordnat om blodundersökning och resultatet inte uteslöt

möjligheten att käranden kunde vara barnets far, återkallade käranden talan. Käranden kände

sig nödgad att tvinga fram en rättegång och ansåg att återkallandet grundades i nyvunnen

kunskap som han tidigare saknat och som han inte haft möjlighet att erhålla på annat sätt än

34

genom en rättegång. HD började med att behandla grunderna för enligt vilka en domstol kan

förordna om en blodundersökning och framhöll att tingsrätten rättsstridigt förordnat om en

blodundersökning i detta fall. HD uttalade vidare att ett erkännande av omnämnt slag kan endast

frånkännas verkan genom dom. Om målet hade prövats i sak hade domstolen haft möjlighet att

förordna om ersättning för rättegångskostnader enligt RB 18:2. Men när mål avskrivs på grund

av att part återkallat sin talan ska däremot RB 18:5 st. 2 tillämpas. HD uttalade att återkallelsen

föranledes av resultatet från blodundersökningen men att det inte fanns skäl att göra avsteg från

huvudregeln om återkallande parts ersättningsskyldighet. Således ålades käranden en

skyldighet att ersätta svarandens rättegångskostnader.

4.3.4 NJA 2007 s. 906

För att förhindra att mål ska förfalla krävs det en aktiv åtgärd från part varpå avsaknaden av

denna kan utgöra särskilda omständigheter enligt RB 18:5 st. 2. Målet rörde

rättegångskostnaderna i ett desert mål. Borgenär hade hos Kronofogdemyndigheten ansökt om

verkställighet av ett utslag i ett lagsökningsmål mot gäldenären. Kronofogdemyndigheten fann

inga hinder mot verkställigheten. Gäldenär överklagade verkställighetsbeslutet och invände

med att fordran preskriberats. HD informerade inledningsvis att mål om utmätning handläggs

under ett år från dagen från ansökan, om inte sökanden inger en ansökan om förnyelse. I

lagsökningsmålet var omständigheterna sådana att borgenären inte hade ingivit en

förnyelseansökan varpå varken tingsrätt eller hovrätt haft befogenhet att vidta ytterligare

åtgärder. Således avskrevs målet i sak efter en hemställan från borgenären. Avseende

fördelningen av rättegångskostnaderna uttalade HD att den omständighet att borgenären haft

möjlighet att förnya handläggningstiden men underlåtit att göra det, talar inte för att

ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Vidare ansåg HD att borgenären inte haft

giltiga skäl att fullfölja sin talan efter att målet förfallit. Således ålades borgenären en skyldighet

att ersätta gäldenären dennes rättegångskostnader enligt huvudregeln.

4.3.5 NJA 1976 s. 360

Omständigheterna rörde ett till rätten hänskjutet mål om betalningsföreläggande. Där hade

borgenären, sedan gäldenären under förberedelsen angivit grunden för sitt bestridande,

återkallat talan varpå målet avskrevs. Den angelägna frågan i målet var om den omständighet

att gäldenären först vid förberedelsen angivit grunden för sitt bestridande kan påverka

35

bestämmandet av ersättningsskyldighet för rättegångskostnad enligt RB 18:5 st. 2.

Omständigheten i målet rörde en parkeringsavgift som borgenären krävde av gäldenären.

Gäldenären hade varit i kontakt med parkeringsbyrån angående parkeringsavgiften och ansåg

det obehövligt att svara på kravbrev från kommunen. Vidare ansåg gäldenären att det inte kunde

anses åligga denne att före inställelse vid rätten uppge grunden för sitt bestridande. Istället

menade gäldenären att borgenären hade varit försumlig, genom att hänskjuta målet till rättegång

utan att närmare ta reda på grunden för bestridande av föreläggandet. Borgenären stämde

gäldenären men återkallade sin talan kort därefter och målet i sak avskrevs. HD beskriver

inledningsvis att i enlighet med huvudregeln så ska käranden ersätta svaranden dennes

rättegångskostnader. Omständigheten att svaranden underlåtit att ange grund för bestridandet

under förberedelsen, utgör inte en särskild omständighet som föranleder att

ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Det finns inte i övrigt några andra

omständigheter av angivet slag. Således förpliktades käranden att utge ersättning till svaranden

för dennes rättegångskostnader i enlighet med RB 18:5 st. 2.

4.4 Kan antas att käranden får bifall

4.4.1 Bakgrund

Av förarbetena framgår det att hypotetiska ställningstaganden om utgången i målet i sak, i vissa

fall har betydelse för fördelningen av rättegångskostnaderna och kan således utgöra en särskild

omständighet som föranleder att ersättningsskyldigheten ska bestämmas annorlunda.56

Däremot är det oklart till vilken grad och hur pass ingående den bedömningen ska vara samt på

vilket material den ska grundas på. Nedan följer några exempel där sakfrågan förfallit eller på

annat sätt inte längre är angelägen men där domstolarna ändå beaktat den antagliga utgången i

sakfrågan med hänsyn till fördelningen av rättegångskostnaderna.

4.4.2 NJA 1979 s. 769

Situationen rörde frågan om besittning till en infartsväg sedan det i ett arrendeavtal intagits en

klausul om att särskild väg ska användas till och från lägenheten. Käranden hade arrenderat en

lägenhet av svaranden men sedan trafiknämnden i Stockholms kommun utfärdat att det ska råda

förbud mot trafik med motordrivet fordon på den mellan parterna avtalade infartsvägen har

56 SOU 1938:44 s. 234 f.

36

käranden ansett att sin besittning till infartsvägen har rubbats. Svaranden hade förberett infart

på annat sätt men käranden godtog inte den icke avtalade ändringen. Genom att stänga av

tillfartsvägen har kommunen ensidigt ändrat avtalet HD anförde att denna störning har varit av

bestående karaktär och som skulle givit upphov till en handräckning för återställande av

förhållandet. Därmed förpliktades svaranden att ersätta käranden dennes rättegångskostnader.

4.4.3 NJA 1988 s. 86

NJA 1988 s. 86 behandlar ett mål där frågan om beslag förfallit men som ändå prövats med

hänsyn till fördelningen av rättegångskostnaderna. Omständigheterna i fallet var sådana att

enligt avtal överlät Föreningen Djurens Samarittjänst genom Else W (”svaranden”) vårdnaden

om katten Astor till Ingvar J (”käranden”). Katten sprang sedermera bort men återfanns av en

person som återlämnade katten till svaranden. Svaranden vägrade dock att på kärandens

begäran överlämna katten till denne. Käranden polisanmälde händelsen och katten blev tagen i

beslag hos svaranden och lämnades tills vidare i kärandens vård. Svaranden blev åtalad för

egenmäktigt förfarande. Då katten sedermera avlivades på grund av sjukdom hade frågan om

beslag förfallit. HD fastställde att det inte finns andra skäl än att anta att föreningen var ägare

till katten då avtalet slöts men att innebörden inte var att äganderätten övergick till käranden

utan endast rätt att ha katten boende hos sig med skyldighet att vårda den. Genom att katten

hade sprungit bort och efter en tid återfunnits, får katten anses ha kommit ur kärandens

besittning. Därför var katten att betrakta som hittegods när den lämnades till svaranden. Det har

således inte förelegat någon grund för beslaget. Med hänsyn till det anförda ska kärandens

yrkande om kostnadsersättning ogillas.

4.4.4 NJA 1996 s. 395

I målet hade ett förordnande av syssloman förfallit och yrkandet därom hade återkallats. Det

rörde en borgenär som begärt exekutiv försäljning av några fastigheter vari borgenären hade

pantbrev. Fastighetsägaren överklagade försäljningen varpå målet vilandeförklarades i väntan

på förordnande av syssloman. Sedan HD meddelat prövningstillstånd försåldes emellertid de

omnämnda fastigheterna exekutivt på ansökan av käranden varpå svaranden yrkade att målet

skulle avvisas. Kort därefter återkallade käranden sin talan. Båda parterna yrkade ersättning för

rättegångskostnader. Frågan i målet är huruvida sysslomannaförordnandet kan prövas eller inte

eftersom svaranden inte längre äger fastigheterna. HD framhåller att syftet med kärandens talan

37

har förfallit och skälet har varit att käranden uppnått syftet med talan genom att fastigheterna

övergått till nya ägare. Således föreligger det inte någon omständighet som tillåter prövning av

kärandens yrkande om sysslomannaskap och därför avvisades kärandens talan. Med hänsyn till

att käranden vitsordade svarandens yrkande om avvisning kan den senare gjorda återkallelsen

inte föranleda annan bedömning än att käranden ska ersätta svaranden för dennes

rättegångskostnader.

4.4.5 När utgången i målet inte kan prövas

I RH 2007:47 gällde fråga om rättegångskostnadernas fördelning efter återkallelse av talan. Det

hade uppstått en tvist i USA mellan två bolag å ena sidan och två makar å andra sidan med

anledning av att en av makarna i sitt arbete hade skadat sig på en maskin som tillverkats av ena

bolaget. I Sverige ansökte båda bolagen (”käranden”) om stämning och yrkade att svaranden,

deras försäkringsbolag, skulle åläggas att betala ditintills uppkomna rättegångskostnader på

grund av tvisten i USA. Grunden för kärandens talan var en tecknad ansvarsförsäkring som

käranden ansågs omfatta rättegångskostnader och skadestånd. Därefter hade käranden i det

svenska målet återkallat sin talan eftersom de hade träffat en förlikning med en utomstående

part, nämligen makarna. Eftersom käranden träffat en överenskommelse förlorade talan sitt

syfte. Hovrätten hänvisade till motivuttalandena och framhöll att det kan föreligga skäl att

frångå huvudregeln om rättegångskostnadernas fördelning om svaranden fullgjort det anspråk

som gjorts gällande i målet eller ett förhållande inträtt som medför att talan är ändamålslös och

det kan antas att kärandens talan skulle ha bifallits. I sådana fall kan det föreligga skäl att kvitta

kostnaderna eller i något fall tilldöma käranden ersättning för sina kostnader. Hovrätten ansåg

även att det var värt att nämna att ”det inom doktrinen råder delade meningar om Högsta

domstolen låtit rättegångskostnadsfrågans reglering styras av en prövning av det materiellt

berättigade i käromålet”. Omständigheten att käranden har ingått en förlikning med

utomstående part har helt och hållit varit utanför svarandens kontroll. Hovrätten betonade att

för att kunna göra avsteg från huvudregeln måste domstolen, i enlighet med uttalandet i

motiven, göra en prognos av utgången i målet. I det förekommande målet rör frågan huruvida

ersättningen för skadestånd ingår eller inte i försäkringen som käranden tecknas hos svaranden.

Ingen av parterna fann en fortsatt handläggning önskvärd varför detta hade varit olämpligt.

Härvid saknade tingsrätten möjlighet att i sak avgöra vem som ska anses som tappande part

varför det föreligger skäl att frångå huvudregeln om rättegångskostnadernas fördelning. Därvid

uppkom fråga om det kan anses skäligt att kvitta kostnaderna eftersom svaranden undgått att

38

begära sakens prövning. Processekonomiska skäl talar mot att svaranden, då kärandens talan

blivit ändamålslös, måste begära prövning av saken för att få sina rättegångskostnader ersatta

eller för att undgå att själv ersätta kärandens rättegångskostnader. Det faktum att svaranden

undgått att begära prövning i saken ska inte medföra avsteg från huvudregeln om

rättegångskostnaders fördelning. Enligt RB 18:5 st. 2 kan inte käranden befrias från skyldighet

att ersätta svarandens rättegångskostnader. Därefter prövade domstolen om det fanns skäl att

kvitta kostnaderna enligt RB 18:3 st. 2 men kom fram till att kostnaderna inte ska kvittas. Därför

föll domstolen tillbaka på huvudregeln om att återkallande part ska ersätta motpartens

rättegångskostnader.

4.5 Konkursfallet

Innan praxis behandlas avseende rättegångskostnader och konkurs finns det skäl att

inledningsvis kortfattat redogöra för området, för att ge läsaren en inblick som kan underlätta

förståelsen. Det förekommer obefogade konkursansökningar som kan anses fungera som ett

påtryckningsmedel för betalning men det är inte det som avses här. Problematiken rör

bestämmelsen i RB 18:5 st. 2 avseende omständigheten då motparten under processens gång

går i konkurs. Käranden kan välja att återkalla sin talan och ska enligt huvudregeln ersätta

motpartens rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter föreligger. Däremot ska det

betonas att svaranden har möjlighet att begära en prövning av målet i sak, under förutsättning

att han gått i svaromål och då bestäms fördelningen av rättegångskostnader efter utgången i

sakfrågan. Det ska vidare framhållas att problemen som uppkommer och berör processande

motparter gäller i stor utsträckning oavsett om part är en fysisk eller juridisk person. Det finns

några utmärkande attribut som påvisar problematiken med konkursbolag i likvidation avseende

fördelningen av rättegångskostnader. Det handlar främst om att konkursbolaget inte på sikt har

de ekonomiska resurser för att kunna föra rättegången vidare. Dessutom handlar det om att

konkursbolaget har inget egenintresse av att bedriva rättegången eftersom de likvida medel som

eventuellt kan indrivas ska förr eller senare tillskiftas aktieägarna.57

Motparts utsikter till framgång avseende ersättning för rättegångskostnader, när part är på

obestånd, är begränsade eller nästintill obefintliga. Som lösning har det i doktrin framförts

57 Söderlind, Christer, Ansvarar någon för konkursbolagets rättegångskostnader JT 1996–97 s. 239 [cit. JT 1996–97, Söderlind].

39

lagförslag att konkursbolaget ska ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnader. En

motståndare till lagförslaget är Heuman som är kritisk till införandet mot beaktande av de

svårigheter en sådan lagregel kan medföra. Det kan medföra praktiska svårigheter att ställa

säkerhet, eftersom bolaget inte har några likvida medel och därför behöver en utomstående part

prestera denna säkerhet.58 En vidare intressant aspekt är liknelsen till ett ”bulvanförhållande”.

Det framstår som möjligt att konkursbolag kan till dess utformning likna en bulvan dvs. ett

viljelöst medel utan reella tillgångar som kan motsätta sig ekonomiskt ansvar. Förvisso är ändå

uppfattningen bakom aktiebolag att begränsa ansvaret medan en bulvankonstruktion är en

medveten överenskommelse mellan huvudman och bulvan för att åstadkomma visst syfte.59

Slutligen kan det betonas att det finns en skillnad för processande motpart ifall konkursen är

helt avslutad eller inte. När konkursen är helt avslutad har bolaget förlorat sin

rättshandlingsförmåga. Vad det kan få för konsekvenser för den pågående rättegången att part

är försatt i konkurs men som inte är fullbordad kan det bara spekuleras om.60

4.5.1 RH 2:84

Omständigheterna var sådana att käranden stämde svaranden och yrkade att svaranden skulle

förpliktas ersätta kostnader varpå svaranden genstämde. Bägge käromål lämnades utan bifall i

tingsrätten och käranden fullföljde talan i huvudkäromålet. Sedan svaranden trätt i konkurs

under rättegången återkallade käranden sin talan varpå målet avskrevs från vidare

handläggning. Svaranden valde att inte motsätta sig att målet avskrevs och yrkade vidare

ersättning för rättegångskostnader. Käranden bestred yrkandet om ersättning för

rättegångskostnader under åberopandet att svaranden såsom konkursgäldenär inte har en

självständigrätt att utkräva sådan ersättning. Hovrätten uttalade att omständigheter som kan

motivera ett undantag från huvudregeln kan vara då det är ändamålslöst att vidhålla talan och

det kan antas att kärandens talan skulle ha bifallits. När svaranden under processens gång

försätts i konkurs, innebär det ofta att ett vidhållande av talan blir ändamålslös. Därför kan

käranden ha grundad anledning att återkalla sin talan. Däremot har inte käranden i detta fall

angivit de omständigheter som skulle ge anledning att frångå huvudregeln. Därför ålades

käranden en skyldighet att ersätta svaranden för dennes rättegångskostnader.

58 JT 1996–97, Söderlind, s. 239, s. 240 ff. 59 JT 1996–97, Söderlind, s. 239, s. 245. 60 JT 1996–97, Söderlind, s. 239, s. 246 f.

40

4.5.2 NJA 2000 s. 144

Rättsfallet är intressant eftersom domstolen uttalade sig om den rådande problematiken då en

process berör insolvent motpart. I målet hade ett aktiebolag trätt i likvidation där fråga uppkom

om bolagets rätt att vara part i rättegång sedan bolaget trätt i likvidation. En viktig omständighet

här var att käranden inte längre var solvent. HD uttalade sig dels om likvidationstillståndet som

sådant dels, om aktiekapitalet hos bolag som gått i konkurs. Detta likvidationstillstånd

begränsar till viss del bolagets handlingsfrihet och även partskapacitet eftersom åtgärder som

görs efter ansökan om konkurs ska leda till bolagets avveckling. Gällande likviditeten uttalade

HD att bolag som trätt i likvidation ofta har förlorat hela sitt aktiekapital vilket medför att en

vinnande motpart riskerar att inte få sina rättegångskostnader betalda. Denna omständighet har

tidigare i praxis beaktats vid bestämmandet om bolaget ska uppträda som part i en rättegång.

Detta var enligt HD i sig ett besvär men det skulle inte medföra en särreglering av aktiebolag

som trätt i likvidation. Vidare uttalade HD även att det inte i svensk rätt finns något allmänt

krav på att den som är part i en rättegång ska ha förmågan att ersätta motpartens

rättegångskostnader. Det hade utsetts en likvidator som hade till uppgift att avveckla

aktiebolaget. Likvidatorn utgjordes inte av någon aktieägare och hade inom ramen för sin

uppgift att ta ställning till om bolaget skulle driva en process eller inte. Här ansåg således

domstolen att part erhöll en garanti att bolaget inte skulle på ett otillbörligt sätt driva processer

på motpartens risk. Vidare ansågs skyddet mot försumlig processföring även tillgodosett enligt

RB 18:7.

41

5 Analys

5.1 Nuvarande funktion

Bakomliggande syfte och funktion med rättegångskostnadsregleringen som redogjorts är flera.

Rättegångskostnaderna fyller olika funktioner i samhället, en handlingsdirigerande och

reparativ funktion. Att en borgenär kan tvinga fram en betalning genom en rättsprocess har

ansetts utgöra en säkerhet för borgenären. Men även vetskapen om att en part kan riskera att stå

sina egna men såväl sin motparts rättegångskostnader har ansetts utgöra ett incitament för att

undvika onödiga rättsprocesser. Ett vidare perspektiv bakom rättegångskostnadsregleringen får

anses vara att skapa förutsebarhet. Om enskild väljer att träda in i en process där vissa

rättegångskostnadsregler aktualiseras, krävs också tydlighet med användningens verkningar.

Nuvarande synsätt, eller rättare sagt förhållningssätt, till fördelningen av rättegångskostnaderna

är förenat med olika risker. För det första kan nuvarande tillämpningssätt anses omfatta ett slags

utnyttjande. Lagstiftaren har genom förarbetena uppmärksammat att det är allvarligt och

kostsamt att processa men det får samtidigt inte glömmas bort att det ändå är ett medel för att

kunna utkräva sin rättighet. Eftersom en återkallelse kan bero på en omständighet, som

återkallande part inte kunnat utröna i förväg eller som beror på motstående parts eller

utomståendes agerande, kan det te sig hårt att den som ändå vågar ge sig hän åt en rättsprocess

ska stå sin motparts rättegångskostnader. Det kan leda till ett försvagande av rättsskyddet och

att enskilda drar sig från att processa.

En annan risk är den förenad med konkursfallet. När motparten går i konkurs och käranden får

kännedom om motpartens ekonomiska situation ställs käranden inför en problematisk situation.

Käranden kan som tidigare nämnt återkalla eller vidhålla talan. Om käranden återkallar sin talan

är huvudregeln att denne ska anses som tappande part och ålägges en ersättningsskyldighet för

motpartens rättegångskostnader. Om käranden väljer att vidhålla talan istället och möjligen

vinner bifall med talan, kommer inte käranden erhålla ersättning eftersom motparten är på

obestånd. Det finns således ingen alternativ väg ut som inte kostar käranden pengar.

Oavsett dess storlek övervägs olika kostnader i nästan alla tvister och har en stor inverkan på

parternas processföring. Efter genomgång av praxis kan en orsak till rådande problematik vara

att fördelningen av rättegångskostnadsersättningen endast översiktligt redovisas i domar. I

42

några undantagsfall har domstolen hänvisat till förarbetena och på så vis motiverat sitt

ställningstagande. Mot bakgrund av dessa summariska motiveringar är det svårt att dra några

generella slutsatser, varför det inte på förhand går att fastställa vilka omständigheter som

kommer att bedömas som särskilda. Däremot kan några övergripande principer fastslås

avseende domstolarnas tillvägagångssätt, vilka kommer redovisas nedan. Det kan även ur en

rättssäkerhetssynpunkt ifrågasättas hur domstolarna skulle legitimera att enskild åläggs ett

ersättningsansvar som kan uppgå till höga summor, utan att ge en därtill utförlig motivering till

dess bedömning. Även om ersättningsansvaret inte skulle omfatta en hög summa, är det ändå

av vikt att enskild förstår varför en ersättningsskyldighet åläggs part för att kunna överklaga.

Den allmänna teorin om rättsskyddsprincipen kan analyseras utifrån dess ändamål. Enligt

rättsskyddsprincipen ska käranden vid en framgång med sin talan ha rätt till full ersättning för

sina kostnader som denne renderat. Vidare kan rättsskyddsprincipen verka avhållande för part

som avstår från att processa om det inte finns en välgrundad talan. Det kan anföras att det enligt

förarbetena och doktrin har skett ett fokusskifte. Från att tidigare beakta svarandens personliga

och ekonomiska attribut till att istället fokusera på kärandens rättsskydd. Vidare kan det anföras

att rättsskyddsprincipen tar endast sikte på den vinnande partens rättsskydd men inte till den

tappande. Det kan till synes vara viktigare att istället fokusera på vilket ändamål lagstiftaren

vill uppnå med bestämmelsen och hur denne föreställt sig att processande part ska förhålla sig

till rättegångskostnadsreglerna.

Bestämmelsen i RB 18:5 stipulerar att käranden är att anses som tappande part om denne

återkallar sin talan, men just den ståndpunkten har fått relativt lite uppmärksamhet. Att

bestämmelsen utgår ifrån att återkallande part alltid ska ses som tappande part kan vara ett

otillräckligt förhållningssätt. RB 18:5 är förvisso en undantagsbestämmelse i förhållande till

RB 18:1. Det framgår av RB 18:1 att utgången i målet ska styra

rättegångskostnadsfördelningen. Därav kan det av lätthet vara så att RB 18:5 följer RB 18:1 i

den bemärkelsen att om part återkallar sin talan ska denne som utgångspunkt anses som

tappande part, oavsett orsaken till återkallelsen. Men här kan det tolkas som om lagstiftaren,

direkt eller indirekt, ålagt förlorande part en innebörd om att denne processat utan skälig grund.

Men som Peter Westberg framhöll i sin artikel i Juridisk Tidskrift, kan det finnas

bakomliggande omständigheter till varför käranden väljer att återkalla eller varför svaranden

väljer att fullgöra anspråket. Återkallelsen kan även bestå i ett fullgörande från utomstående

eller av ren slump. Oavsett orsak kan det finnas skäl att nyansera synsättet avseende begreppet

43

tappande part i förhållande till återkallande part. Det är ett långtgående synsätt att alltid låta

tappande part ersätta den vinnande partens rättegångskostnader. Ett för strikt tillämpande av

den tappande partens ersättningsskyldighet kan avskräcka enskilda från att använda sig av en

rättsprocess.

5.2 Domstolarnas tillvägagångssätt

Det bör framhållas att praxisgenomgången är av mindre natur och slutsatserna från denna är

därför begränsade. Däremot kan vissa slutsatser dras som en indikation för huruvida

rättstillämpningen är enhetlig eller inte.

Avseende fördelning av rättegångskostnader i tvistemål behandlar domstolen själva sakfrågan

ingående eller nästintill uttömmande, vilket får ses som en självklarhet. Enligt huvudregeln i

RB 18:1 ska part som tappar målet ersätta motparten hans rättegångskostnad. Men här har

prövningen av kostnadsersättningen intagit en förskjuten ställning i förhållande till sakfrågan,

eftersom utgången i sakfrågan ligger till grund för kostnadsbedömningen. Kostnadsersättningen

är sekundär i förhållande till prövningen av målet i sak. I särskilda fall av ersättningsskyldighet

dvs. då rätten inte prövat målet i sak, eftersom en återkallelse av talan har skett, kvarstår endast

rättegångskostnaderna. Här kan således domstolen inte initialt utgå ifrån vem som är vinnande

eller tappande part avseende sakfrågan. Det finns knapphändig vägledning från lagstiftaren om

hur domstolen bör gå tillväga och lagstiftaren har i stor utsträckning lämnat över till

domstolarna, som har att avgöra vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter enligt RB

18:5 st. 2.

Mot bakgrund av att kostnadsersättningen kan uppgå till lika eller än högre värde än det

omtvistade värdet och att part kan åläggas en skyldighet att betala dessa kostnader, kan

domstolens motiveringar avseende fördelningen av rättegångskostnader ifrågasättas. När

käranden återkallar sin talan på grund av att anspråket fullgjorts, är inte längre sakfrågan det

primära utan istället rättegångskostnaderna. Det borde föranleda att högre krav ställs på

domstolens motiveringar avseende ersättningsskyldigheten. Utifrån redovisad praxis kan det

vara svårt att förstå varför domstolen dömt på ett visst sätt eftersom värderingen av

ställningstagandet inte alltid framgår tydligt. Det är inte sällan domstolen uttalar att en viss

omständighet kan anses vara särskild eller stipulerar att det inte i övrigt föreligger andra

omständigheter som skulle kunna tala för att undantaget i RB 18:5 st. 2 blir tillämpligt. Men

44

sällan följer en motivering till ställningstagandet och när varken förarbetena eller domstolen

ger någon vägledning går denna osäkerheten ut över parterna. Det är svårt för parterna att

förhålla sig till den delvis spretiga och otydligs praxisen på området.

Att domstolen behandlar fördelningen av rättegångskostnadsersättningen på olika sätt kan bero

på flera olika faktorer. En faktor kan vara att det föreligger olika omständigheter i målet vilket

gör det svårt att skapa en systematisk bedömning. En annan faktor kan vara att domstolarna fått

lite vägledning från lagstiftaren om vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter. Att

käranden återkallat sin talan på grund av att svaranden fullgjort anspråket genom betalning har

ansetts utgöra särskilda omständigheter. Av RH 1997:125 kunde även fullgörandet ges en

extensiv tolkning. I målet rörde fullgörandet betalning av hyresfordran istället för avflyttning

som käranden yrkade, vilket enligt domstolen kunde likställas med särskilda omständigheter

som föranledde att ersättningsskyldigheten skulle bestämmas på annat sätt. Liknande

omständigheter förelåg i AD 1984 nr 129 där käranden använde stämning som ett

påtryckningsmedel för att utfå sin rätt varpå svaranden, först efter stämning utfärdats, vidtagit

fullgörelse. Med hänsyn till domstolens beslut i ovan nämnda mål och utifrån förarbetena, kan

ett liknande resonemang även appliceras på mål där omständigheterna varit sådana att tredje

part företagit en åtgärd som får betydelse för parterna i rättegången. I NJA 1980 s. 53 hade

utomstående förordnat om en tidpunkt för när aktiviteterna vid den upplåtna lokalen skulle

avslutas. Svaranden rättade sig enligt detta föreläggande varpå käranden återkallade sin talan,

eftersom talan förlorat sitt syfte. Här vidtog svaranden rättelse utifrån en utomstående parts

föreläggande och eftersom käranden ansåg att det utgjorde tillräcklig säkerhet fann domstolen

att svaranden skulle ersätta kärandens rättegångskostnader. Liknande mål är NJA 1983 s. 576

där också en utomstående, i detta fall en generalagent, till skillnad från svaranden fullgjorde

anspråket. Domstolen uttalade att generalagenten och säljaren under rådande omständigheter

skulle ses som en gemensam enhet, varpå de utgjorde särskilda omständigheter. En gemensam

nämnare bland dessa rättsfall är att då utomstående vidtagit en åtgärd, som inneburit ett

fullgörande av kärandens talan, ska åtgärden kunna tillmätas samma effekt som om den

vidtagits av svaranden i målet. Däremot kan det av det ovan nämnda inte innebära att så snart

en utomstående vidtar en åtgärd som leder till att käranden vinner sitt syfte varpå denne

återkallar sin talan att undantagsregeln blir tillämplig.

Vidare har det i praxis ansetts att i vissa fall, då en omständighet legat utanför parts kontroll,

ska ersättningsskyldigheten bestämmas på annat sätt och utgöra särskilda omständigheter. I

45

NJA 2007 s. 906 hade borgenären haft en möjlighet att förhindra att målet blev desert men

underlåtit att göra detta, vilket föranledde att gäldenären skulle befrias från

ersättningsskyldigheten. Förhållandet i NJA 1981 s. 437 rörde omständigheten att svaranden i

svaromålet angivit sitt rättsliga ställningstagande som föranledde återkallelsen inte ansågs

utgöra särskilda omständigheter. Mot bakgrund av att lagstiftaren uttalat att syftet med

ersättningsskyldigheten för tappande part är att avhålla enskilda från onödigt processande, kan

det kan vara berättigat att käranden noggrant undersöker parts inställning för att undvika

obefogad process. Däremot är det inte säkert att part redan i inledande skede uppger denna

information eller hur stor betydelse det ska tillmätas. Här kan det framhävas att i RH 1989:113

var ett hovrättsråd skiljaktigt och uttalade att parts beteende före rättegången inte borde

tillmätas alltför stor betydelse. Hur uttalandet ska tolkas är oklart och då det var en skiljaktig

mening bör försiktighet iakttas. Däremot kan det ge en indikation på att fokus avseende

fördelningen av rättegångskostnader bör begränsas till handlande av part under processen efter

att stämning ingivits och inte i inledande skede. En liknande situation var NJA 1976

s. 360, där käranden hänskjutit mål om betalningsföreläggande till domstol utan att undersöka

grunden för svarandens bestridande närmare. Den omständigheten utgjorde inte heller en

särskild omständighet. En slutsats härav är att om käranden väljer att processa men underlåtit

att undersöka svarandens inställning, får återkallelsen helt enkelt gå ut över käranden själv.

Mål där domstolen går in och gör en hypotetisk sakprövning kan ge upphov till kritik.

Inledningsvis måste utrymmet för när sådan prövning kan ske vara inskränkt till mål av enkel

karaktär och där tvisten avser okonstlade rättsfrågor. Att i en komplicerad rättsfråga gå in och

göra en hypotetisk prövning av målet i sak avseende fördelningen av rättegångskostnaderna får

ändå anses orimligt och som ger upphov till bedömningssvårigheter. Det vore vidare även

olämpligt att då käranden återkallar sin talan och då svaranden undgår att begära prövning i

målet – att domstolen ändå prövar sakfrågan för att utröna hur rättegångskostnaderna ska

fördelas. Men av praxis är det dock oklart när en sådan förhandsbedömning av sakfrågan kan

göras.

Utifrån domstolens resonemang i RH 2:84 avseende fördelningen av rättegångskostnader, är en

rimlig slutsats att hovrätten inte verkar helt främmande för att se en återkallelse på grund av

motpartens konkurs som en särskild omständighet. I målet var omständigheterna sådana att

svaranden hade försatts i konkurs och ett vidhållande för käranden var ändamålslöst och hade

av den anledningen återkallat sin talan. Det kan tolkas som om hovrätten öppnar upp för en

46

diskussion och om käranden hade givit en mer utförlig förklaring till varför ett vidhållande av

talan inte längre var lämpligt, så hade käranden kanske haft möjlighet att erhålla ersättning för

sina rättegångskostnader eller att kostnaderna kunnat kvittas. Det tyder på att det finns en

möjlighet för käranden att kunna återkalla sin talan och att motpartens dåliga ekonomi inte ska

belasta käranden i form av ett ersättningsansvar för motpartens rättegångskostnader.

Sammanfattningsvis är det svårt att fastställa en enhetlig och generell metod som är överordnad

vid tillämpningen av RB 18:5 st. 2, däremot går det att utröna några övergripande principer

avseende domstolarnas tillvägagångssätt. Utifrån redovisad praxis verkar en fast utgångspunkt

vara att den som återkallar ska betala motpartens rättegångskostnader. Det räcker inte att det

föreligger vanliga omständigheter utan det krävs särskilda omständigheter för att

ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Det står sig klart att om motpart betalar

eller på annat sätt vidtar rättelse så kan man relativt säkert utgå ifrån att man får ersättning för

sina rättegångskostnader som käranden. Däremot om det är sådana omständigheter som beror

på något som parterna inte råder över blir det genast svårare. I sådana situationer verkar det

som om domstolen antingen bedömer att käranden ska erhålla full ersättning för sina

rättegångskostnader eller också går domstolen vidare och gör en hypotetisk prövning av målet

i sak och om käranden skulle ha vunnit, då tillerkänna käranden full ersättning. Men som

tidigare nämnt är en sådan hypotetisk prövning av målet i sak endast möjlig i mål av enklare

karaktär. Eftersom det inte är möjligt att företa en sådan prövning i komplicerade mål finns det

anledning att tro att domstolen i sådana fall kommer att kvitta kostnaderna och låta vardera part

stå sina rättegångskostnader eller att domstolen faller tillbaka på huvudregeln att den som

återkallar ska ses som tappande part.

Utifrån redovisad praxis verkar det som om domstolen utreder om käranden fått sitt anspråk

tillgodosett och av vem eller så företar domstolen en hypotetisk prövning om vem av parterna

som skulle vunnit och låta utgången därav bestämma rättegångskostnadsfördelningen. Men när

det gäller svåra och mer specifika fall där det finns olika nyanser av yttre omständigheter blir

det genast svårbedömt och praxisen går här isär. Denna svårighet leder till en osäkerhet för

käranden, ett risktagande i förverkligandet av sin rättighet.

47

5.3 Konkursfallet

Inledningsvis kommer det hypotetiska händelseförloppet från inledningen att behandlas för att

ge en ökad förståelse för läsaren. Situationen var sådan att A stämmer B och en rättsprocess

uppstår. Plötsligt går B i konkurs under processens gång. Vidare väljer konkursförvaltaren inte

att träda in i målet för B och där kvarstår A med sin talan och yrkar ersättning för både

kapitalbelopp och sina rättegångskostnader. A inser att om denne väljer att fortsätta processa

och eventuellt vinner framgång med sin talan, finns små möjligheter att få kapitalbelopp och

rättegångskostnader ersatta på grund av motpartens rådande ekonomiska situation. Väljer

istället A att återkalla sin talan, är denna enligt huvudregeln i RB 18:5 att anses som tappande

part i processen och ska ersätta B:s rättegångskostnader om det inte föreligger särskilda

omständigheter. Med utgångspunkt härav hamnar käranden i en situation där det inte finns

några utsikter för käranden att utfå ersättning eller undgå ersättningsansvar. Käranden måste

fundera på om denne ska återkalla sin talan och då riskera att stå motpartens

rättegångskostnader eller välja att fortsätta med processen med risken att man inte får betalt alls

då. Utifrån förarbetena går det att utröna att man som käranden ska ha rätt att utkräva sin rätt

men om käranden åläggs ett ersättningsansvar på grund av att denne väljer att återkalla sin talan

utifrån omständigheter som inte ska ligga käranden till last leder det istället till förfång för

käranden.

Det är vidare intressant att förarbetena uttryckligen har ansett att särskilda omständigheter,

enligt förarbetena, ska anses omfatta omständigheten då part avlider i mål om

äktenskapsskillnad. Att inte på liknande grunder anse att då en juridisk motpart nästintill avlider

ska anses utgöra särskilda omständigheter kan ifrågasättas. Utifrån praxis på området har en

särskild omständighet ansetts omfatta då utomstående fullgjort kärandens anspråk och

omständigheten har legat utom svarandens kontroll. Här borde en parallell kunna dras till det

faktum att om svaranden går i konkurs under processens gång, är det en omständighet som

käranden i målet inte har kunnat påverka på något sätt. Detta talar för att det bör anses utgöra

en särskild omständighet som föranleder att käranden inte ska behöva betala motpartens

rättegångskostnader. Däremot, om omständigheten att motpart går i konkurs ska anses utgöra

en särskild omständighet måste det även beaktas hur en sådan reglering kan tänkas få

genomslag. Om skyldighet att ersätta rättegångskostnaderna ska åläggas motpart som gått i

konkurs, kommer det påverka samtliga aktieägare i bolaget. Här är det rimligt att beakta att

käranden väljer att återkalla sin talan på grund av att motparten är på obestånd, vilket borde

48

kunna påverka fördelningen av rättegångskostnaderna i viss mån. Men det kanske inte är

befogat att risken för konkursens väckande ska åläggas konkursbolaget. Emellertid kan det inte

uteslutas att bolag ibland knuffas ner för konkursens ruin för att senare återuppstå i en ny

skepnad. Det bakomliggande syftet med konkursen kan således ha varit av ekonomisk karaktär,

att undgå ersättningsskyldighet avseende dels sakfrågan, dels rättegångskostnaderna. Här väger

troligtvis ett partsperspektiv tyngre än ett borgenärsintresse, eftersom en konkurs inte rimligtvis

bör gå ut över processande motpart. Vidare kan ett borgenärsintresse leda till att part drar sig

från att stämma motpart med dålig ekonomi vilket inte är förenligt med förarbetena.

En tanke som diskuterats inom doktrin var att konkursbolag skulle kunna ställa säkerhet för

sina rättegångskostnader för att kunna garantera betalning vid en eventuell förlust. Idén var

förenad med svårigheter. Om å ena sidan bolaget är på obestånd, hur ska bolaget kunna prestera

en säkerhet? Men å andra sidan, om inte käranden skulle få rättegångskostnaderna ersatta måste

det enligt lagstiftarens syfte innebära ett berövande av kärandens rättsskydd. Tydligt finns inget

klart svar på frågan. Domstolen har diskuterat frågan om aktiebolag i likvidation och förlusten

av dess aktiekapital i NJA 2000 s. 144 och har antytt att det är en problematisk situation. Att

det nödvändigtvis inte föranleder att aktiebolag i likvidation ska särregleras är förståeligt. Men

om konsekvenserna av konkursen, särskilt hur förlusten av aktiekapital påverkar möjligheten

att ersätta motpartens rättegångskostnader, inte vidare undersöks är det svårt att dra några

slutsatser om vad som bör förändras. För att inte urholka kärandens rättsskydd krävs det att

större hänsyn tas till skälen bakom likvidationen eller omständigheterna i målet då motpart går

i konkurs men med det sagt är det inte nödvändigtvis rimligt att svaranden står hela risken för

konkursen. Återigen har lagstiftaren framhållit att det är en allvarlig sak att ge sig in i en process

och vem av parterna som en konkurs ska gå ut över är tvetydig. Det finns således inget enkelt

svar på hur rättegångskostnaderna bör fördelas utifrån ovan anförda. Däremot borde en

nyanserad tillämpning av RB 18:5 st. 2, avseende processande motpart som gått i konkurs,

tillförsäkra att käranden har en reell möjlighet att få sina rättegångskostnader ersatta. Det bör

även kunna fästas större vikt vid sakförhållandena bakom händelserna som sker i

konkursbolagets namn för att komma fram till en rättfärdig bedömning avseende fördelningen

av rättegångskostnaderna. Här kan det finnas skäl för domstolen att göra en förhandsbedömning

av utgången i målet i sak och om käranden hade vunnit, ha möjlighet att tillerkänna denne full

ersättning för rättegångskostnaderna. Däremot är, som ovan nämnt, metoden förenad med

svårigheter och användningen begränsas av målets beskaffenhet.

49

5.4 Inverkan på parternas processföring

Det centrala i en rättsprocess får ändå antas vara parternas processföring. Det är parterna som

dominerar processen, ensamma eller genom ombud och som genom sina ställningstaganden

sätter olika gränser. Hur part utformar sin talan och vidare processar kan få vida konsekvenser

för fördelningen av rättegångskostnaderna. Utifrån förarbetenas argumentation om att RB

genomsyras av ett rättsskyddsintresse utgör rättegångskostnadsfördelningen en

rättssäkerhetsfråga. Detta blir tydligare då mål inte prövas i sak och endast

rättegångskostnaderna återstår. På sikt kan rättsskyddsintresset komma att urholkas då part av

olika anledningar inte kan använda sitt rättsskydd fullt ut. Att inte kunna på ett överskådligt sätt

kunna förutse vad de slutliga rättegångskostnaderna kommer uppgå till eller hur omständigheter

kan bedömas kan innebära att enskilda drar sig för att inleda en process, trots att deras anspråk

är legitimerade. Nuvarande rättstillämpning från domstolarna kan leda till oönskade

processuella ageranden och därigenom verka konfliktdrivande.

Käranden hamnar i ett moment 22 avseende rättegångskostnaderna eftersom det uppkommer

ytterligare kostnader om part väljer att fortsätta driva processen men även att avsluta processen

kostar pengar, det finns ingen annan väg ut ur situationen. Käranden tvingas indirekt till att

återkalla sin talan mot bakgrund av att inte fortsätta en meningslös process. Käranden försöker

genom återkallelsen underlätta för sig själv (som även leder till förmån för domstolarna som

skulle undgå att slita en onödig tvist) men drabbar käranden negativt i och med att denna påförs

ett kostnadsansvar för rättegångskostnaderna. Lagstiftarens bestämmelse om att återkallande

part ska ses som tappande leder indirekt till ett försvårande förkäranden att dra sig tillbaka från

en process. Det är i sådana fall mer rimligt att kvitta kostnaderna än att käranden åläggs en

ersättningsskyldighet för samtliga rättegångskostnader. Mot bakgrund av att kostnaderna kan

komma att kvittas kan det motivera att part håller sina kostnader så låga som möjligt. Det är

även part som i stor utsträckning kan bedöma och avgränsa sina egna rättegångskostnader,

varför det kan anses orimligt att återkallande part som utgångspunkt ska betala bådas

rättegångskostnader.

Rättsläget är förhållandevis svävande och från kärandens perspektiv blir det en fråga om när

denne kan anta att undantaget i RB 18:5 st. 2 kan komma att tillämpas. Avseende det i

inledningen framställda scenariot där A stämmer B och förväntas nå framgång med sin talan

men B under processens gång går i konkurs. Här är det oklart hur käranden bör agera för att nå

50

bästa möjliga resultat. Rättslägets tveksamheter går här ut över parternas processföring,

framförallt kärandens. Det finns inget enkelt svar på hur parternas processföring påverkas men

att de påverkas förefaller självklart. När det inte finns en övergripande metod från domstolarna

att falla tillbaka på blir det svårt för parterna att inse vad kostnaderna för rättsprocessen kan

komma att uppgå i.

5.5 Överensstämmer tillämpningen med dess ändamål?

Lagstiftaren har inte i förarbetena uttömmande klarlagt vilka omständigheter som ska anses

utgöra särskilda omständigheter enligt RB 18:5 st. 2. Däremot har lagstiftaren givit några, om

än få, exempel på situationer som ska anses utgöra särskilda omständigheter. Undantag om

fördelning av rättegångskostnader får göras i mål om äktenskapsskillnad då svaranden avlidit,

i mål om utfående av lös sak på grund av att denna förstörts genom olyckshändelse samt i

situationer där ett vidhållande av talan kan anses vara ändamålslöst och det kan antas att

käranden skulle fått bifall. Utifrån dessa olika situationer kan det framstå som att förarbetena

till stor det valt att fokusera på käranden och dennes ställning i rättsprocessen.

Det kan urskiljas en förskjutning, från att tidigare vilja straffa en motpart för dess skuld till

rättsprocessen, en slags vedergällning, till att numera istället tillförsäkra part rättskydd. Detta

kan spåras utifrån hur domstolen förhållit sig till parterna i praxis. I RH 2007:47 hade domstolen

beaktat att den omständighet som låg till grund för bedömningen de facto varit utanför

svarandens kontroll. Utifrån lagstiftarens motiv om att käranden skulle få full ersättning vid en

vinst, för att inte rättsskyddet skulle urholkas, kan även det synsättet appliceras på kärandens

återkallelse. Om käranden här ges en möjlighet att återkalla talan men vid påföljd att som

huvudregel behöva ersätta motpartens rättegångskostnader kan skyddet likväl urholkas även

här. Här finns en presumtion att käranden ska åläggas ett ersättningsansvar trots att kärandens

återkallelse ofta i praxis baseras på grund av en omständighet som inte borde belasta käranden

i rättegångskostnadshänseende.

Regeln om att tappande part ska ersätta motpartens rättegångskostnader enligt RB 18:5 st. 2

finns nog som en förbehållsam lösning från lagstiftarens sida för att skapa en återhållsamhet

hos enskilda och förmedla att en rättsprocess bör man dra sig ifrån om det inte finns mycket

goda skäl. Men det ter sig nästan som om lagstiftaren här har likställt förlorande part här med

part som processat utan anledning. Men att den som tror på sin rättighet och vågar genomgå en

51

rättsprocess sökandes efter upprättelse men faller på grund av omständigheter som denne inte

råder kan inte anses vara i enlighet med förarbetenas uttalanden om kärandens rättsskydd.

Avslutningsvis kan det anföras att de grundläggande reglerna i 18 kap RB till stor del utvecklas

av praxis istället för åtgärder från lagstiftarens sida. Denna utveckling får till följd att

domstolarna tar sig an en roll som både lagstiftare och rättskipare och den förskjutningen kan

bero på att det som tidigare endast varit en lagstiftningsfråga nu mer blivit en bedömningsfråga

i enskilda fall. Då lagstiftaren är knapphändig i motiven till bestämmelsen i RB 18:5 är det

viktigt att domstolen i sin bedömning noga redovisar den intresseavvägning och värdering som

företas. De summariska motiveringarna som vi ser idag är till viss del problematiska. Det är ur

en rättssäkerhetssynpunkt viktigt att motiveringarna är likformiga för att kunna skapa en

enhetlig praxis. En förklaring till varför lagstiftaren valt att lämna bestämmelsen öppen kan

vara att det är svårt att på förhand gestalta vilka situationer som ska omfattas av bestämmelsen.

Därför överlämnas det till domstolen, utan någon egentlig vägledning, vilket resulterat i den

delvis spretiga praxisen på området.

52

6 Avslutande diskussion

6.1 Är en förändring av huvudregeln motiverad?

Det är oklart hur lagstiftaren tänkt att part ska förhålla sig till rättegångskostnader eftersom det

inte finns några tydliga uppställda principer. I praxis har några gemensamma principer kunnat

utrönas och även en möjlighet att ge begreppet fullgörelse en vidsträckt tolkning. Men i svårare

fall är det beroende av yttre omständigheter i det särskilda målet. En risk mot nuvarande

förhållningssätt är att kärandens rättsskydd urholkas. Däremot kan bestämmelsen enligt

lydelsen ge domstolen möjligheten att vara relativt fri i sin bedömning. Men däri ligger även

svagheten med bestämmelsen, eftersom olika bedömningar inte leder till likformighet. Styrkan

ligger förmodligen i möjligheten för domstolen att i sin bedömning betrakta orsaken bakom

kärandens återkallelse för att tillvarata det av lagstiftaren uppställda rättsskyddet.

Avseende konkursfallet leder nuvarande bestämmelse till situationer där käranden har att välja

mellan att fortsätta driva processen vidare eller återkalla talan. Om käranden väljer att vidhålla

talan kommer denne att dra på sig kostnader som den oförmögne motparten inte kommer kunna

betala och dessutom ta i anspråk samhällsresurser i form av domstolens tid. Om käranden

istället väljer att återkalla sin talan riskerar denne att åläggas en ersättningsskyldighet att betala

svarandens kostnader. Här faller all risk på käranden. Svaranden har däremot inte alls samma

osäkerheter eftersom konkursboet inte påverkas på samma sätt och konkursbolaget ändå inte

har något att förlora eftersom de helt saknar tillgångar. Det är egentligen bara ett tomt skal och

rättegångskostnaderna blir knappast en prioriterad fordring. Om käranden skulle nå framgång

med sin talan händer i realiteten ingenting, men väljer käranden att återkalla finns en möjlighet

att käranden ska betala rättegångskostnader.

Nuvarande bestämmelse såsom den lyder och innebär ge upphov till att individer i praktiken

drar sig från att processa och att stämma någon som har dålig ekonomi. Det kan i sin tur komma

att påverka den part som faktiskt har rätt. Är det rimligt att man ska avstå från att använda sig

av statens sanktionsapparat av rädsla för att inte få sina rättegångskostnader ersatta? Eller ännu

värre, även behöva ersätta motparten dennes rättegångskostnader? Återigen är det viktigt att

betona att kostnadsersättningen spelar en stor roll men trots det uppmärksammas

rättegångskostnader knappt i doktrin och domstolarna motiverar kortfattat sina bedömningar.

Det krävs ett förändrat synsätt på rättegångskostnaderna och att de ges en mer framträdande

53

roll. En mer nyanserad tillämpning av kostnadsersättningsreglerna avseende tappande part i

förhållande till återkallande part samt avseende konkursaspekten kan anföras. Det är viktigt för

kärandens rättsskydd att omständigheterna bakom kärandens återkallelse beaktas mer ingående

varvid en riskbedömning ter sig nödvändig, däremot bör sådan riskbedömning ske med

försiktighet.

Vidare bör större ansvar åläggas domstolarna, att i fördelningen av rättegångskostnader mer

utförligt motivera sina ställningstaganden och avvägningar för att ge upphov till en mer enhetlig

och överskådlig tillämpning av regeln. Men vad som kan begäras av en lag måste även ses i

förhållande till dess effekt. Konsekvenserna av en lag går ofta inte att utröna i förväg och det

är svårt att säga vad som är en korrekt lösning på problematiken. Men eftersom domstolarna

redan börjat nysta i denna röra är det ingen uppgift för lagstiftaren att lägga sig i. Möjligen kan

det vara en uppgift för HD att pröva ett mål som rör just den omnämnda problematiken vid

återkallelse, för att kunna hjälpa till att strukturera och ge vägledning. HD kan därigenom visa

vad den bakomliggande praxisen på området är och på så vis hjälpa domstolarna att utforma en

viss metod eller i vart fall några gemensamma principer att följa vid fördelning av

rättegångskostnader. Det är väldigt svårt för en tingsrätt eller hovrätt att göra en sådan typ av

strukturering. Vidare skulle en sådan vägledning ha positiv inverkan på konformiteten och

rättssäkerheten. Det kan i sin tur även leda till att parterna har större möjlighet att förutse vilka

omständigheter som ligger till grund för att part slutligen ska bära rättegångskostnaderna.

54

Källförteckning

Litteratur

Bernitz, Ulf, Heuman, Lars, Leijonhufvud, Madeleine, Seipel, Peter, Warnling-Nerep,

Wiweka & Vogel, Hans-Heinrick, Finna rätt: juristens källmaterial och arbetsmetoder,

13 uppl., Nordstedts Juridik AB, Stockholm, 2014 [cit. Bernitz m.fl.].

Ekelöf, Per Olof, Bylund, Torleif & Edelstam, Henrik, Rättegång III, 7 uppl., Nordstedts

Juridik AB, Stockholm, 2006 [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång III].

Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Pauli, Mikael, Rättegång II, 9 uppl., Nordstedts Juridik

AB, Stockholm, 2015 [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång II].

Ekelöf, Per Olof, Kompendium över civilprocessen, del I, 2 uppl., Uppsala, Juridiska

föreningen, 1951.

Gemmel, Hugo, Om rättegångskostnadsersättning i civila mål, Lithografiska Aktie-bolaget,

Norrköping, 1899 [cit. Gemmel].

Jacobsson, Ulla, Parts kostnad i civilprocess. Idéhistorisk utredning och synpunkter på

kostnadsreglernas funktion, P. A. Nordstedts & Söners förlag, Stockholm, 1964 [cit.

Jacobsson].

Kallenberg, Ernst, Svensk civilprocessrätt, andra bandet, 2 uppl., Carl Bloms Boktryckeri,

Lund, 1926.

Korling, Fredric & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, Studentlitteratur AB, Lund,

2013 [cit. Korling m.fl.].

Lindell, Bengt, Civilprocessen: rättegång samt skiljeförfarande och medling, 3 uppl., Iustus

förlag, Uppsala, 2012.

55

Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 3 uppl., Författaren och Nordstedts

Juridik AB, Stockholm, 2015 [cit. Sandgren].

Wildte, Sigurd, Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande, Elanders boktryckeri,

Göteborg, 1931 [cit. Wildte].

Westberg, Peter, Civilrättskipning, 2 uppl., Nordstedts Juridik AB, Visby, 2013 [cit.

Westberg].

Artiklar

Söderlind, Christer, Ansvarar någon för konkursbolagets rättegångskostnader, JT 1996–97 s.

239 [cit. JT 1996–97, Söderlind].

Westberg, Peter, Rättegångskostnadsansvar och riskfördelning – några anmärkningar om

rättegångskostnadsfördelningen vid återkallelse av talan i dispositiva tvistemål, JT 1995–96

s. 381. [cit. JT 1995–95, Westberg].

Elektroniskt material

Eriksson, Tobias, Fitger, Peter, Hall, Per, Palmkvist, Ragnar, Renfors, Cecilia & Sörbom,

Monika, Rättegångsbalken, kommentar till 18 kap. 5 §, version 2017-06-20 (Zeteo) [cit.

Eriksson m.fl., lagkommentar].

Bellander, Henrik, Rättegångsbalken, kommentar till 18 kap. 5 §, version 2017-06-21

(Karnov).

Offentligt tryck

Förarbeten

Propositioner

Prop 1942:5 Förslag till ny rättegångsbalk.

56

Utredningar och betänkanden

Betänkande med förslag i fråga om ändrade bestämmelser rörande ersättningen för

rättegångskostnad samt gottgörelse till vittnen och sakkunniga, 1918 [cit. 1918 års

betänkande].

SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, del II [cit. 1938:44].

SOU 1926:33 Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning,

del III [cit. SOU 1926:33].

Nytt juridiskt arkiv, avdelning II

NJA II 1943 s. 1 ff.

Rättsfall

Högsta domstolen

NJA 1976 s. 259

NJA 1976 s. 360

NJA 1978 s.473

NJA 1979 s. 769

NJA 1980 s. 53

NJA 1981 s. 437

NJA 1983 s. 576

NJA 1987 s. 317

NJA 1988 s. 86

NJA 1996 s. 395

NJA 2000 s. 144

NJA 2002 s. 241

NJA 2007 s. 906

NJA 2009 s. 342

NJA 2010 s. 725

NJA 2014 s. 677

57

Hovrätterna

RH 2:84

RH 1986:172

RH 1989:113

RH 1997:125

RH 1999:125

Svensk Juristtidning

Cars, Thorsten, Parts kostnad i civilprocess, SvJT 1965 s. 183.

Arbetsdomstolen

AD 1984 nr 129

Författningar

Rättegångsbalken (1942:740).

Konkurslagen (1987:672).

Lag (1946:804) om införandet av nya rättegångsbalken.