Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola 30 hp Hälsa och samhälle Socionomprogrammet, Verksamhetsutveckling 205 06 Malmö Januari 2011

Hälsa och samhälle

DEN SVENSKA

GLASBURKEN

EN DISKURSANALYS AV STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

ISABELLE HENRIKSSON

MARIA JÖNSSON

1

THE SWEDISH GLASS

JAR

A DISCOURSE ANALYSIS OF OFFICIAL GOVERNMENT REPORTS

ISABELLE HENRIKSSON

MARIA JÖNSSON

Henriksson, I & Jönsson, M. Den svenska glasburken. En diskursanalys av

Statens Offentliga Utredningar/ The Swedish glass jar. A discourse analysis of

official government reports. Examensarbete i Socialt arbete 30 poäng. Malmö

högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för Hälsa och Samhälle, 2011.

The purpose of this paper is to critically examine the representations that are

created in official government reports on

the "immigrant" and how, or whether this changed over time. We

analyzed five different official government reports from the years 1972, 1989,

1995, 2003 and 2010. This is a discourse analysis where we analyze government

reports with focus on how they create "the other" of the people who are

classified as refugees or immigrants, and what representations are created.

The theories we use in our work is about how discrimination appear primarily

through the written language. We used a lot of the research made by social

scientists Ylva Brune and Kristina Boréus, both as a

theoretical framework and methodology to go through with the analysis. The

results showed significant changes in awareness about the subject but not

as big changes in how they actually created "the immigrant”.

We argue that there is a need for social workers to engage in critical analyses of

state polices as they in many ways shape the frame of our work. Thought this

essay we hope to contribute to a more nuanced and less dichotomous discussion

on issues of migration.

Keywords: authority, discourse, discourse analysis, government reports,

immigrants, language, refugees, "the other".

2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INNEHÅLLSFÖRTECKNING ............................................................................... 2

INLEDNING ........................................................................................................... 4 Syfte och frågeställning ....................................................................................... 5 Disposition ........................................................................................................... 5 Avgränsning ......................................................................................................... 5 Begrepp ................................................................................................................ 6

BAKGRUND ........................................................................................................... 6 Innan 1930-talet ............................................................................................... 6 Andra världskriget ........................................................................................... 7 Arbetskraftsinvandringen, flykting- och anhöriginvandring ........................... 8 Från assimilation till integration ...................................................................... 8

TIDIGARE FORSKNING ....................................................................................... 9 TEORI .................................................................................................................... 12

Diskurs ............................................................................................................... 12 Makt och sanning ........................................................................................... 13

Vad är då en diskurs? ......................................................................................... 14 Röster om ”vi” och ”dem” i Sverige .................................................................. 15

METOD ................................................................................................................. 18

Verktyg & tillvägagångssätt .............................................................................. 18 Neumanns första steg; val och avgränsning av diskursen ............................. 18

Neumanns andra steg; diskursens representationer ....................................... 19 Neumans tredje steg; diskursens uppbyggnad ............................................... 21

Validitet och reliabilitet ..................................................................................... 22 Etiska överväganden .......................................................................................... 22 Forskarens roll ................................................................................................... 22

ANALYS ............................................................................................................... 23

SOU 1972:85 Asyl ............................................................................................. 23 Att objektifiera ............................................................................................... 23 Att nedvärdera ................................................................................................ 26

Att skapa distanserande förhållande .............................................................. 27 Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut? ....................... 28

Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten? ................... 28 Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och

aktörerna i texten? .......................................................................................... 28

SOU 1989:111 Invandrare i storstad. Underlagsrapport från

storstadsutredningen .......................................................................................... 28

Att objektifiera ............................................................................................... 29 Att nedvärdera ................................................................................................ 30 Att skapa distanserande förhållande .............................................................. 32

Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut? ....................... 35 Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten? ................... 36 Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och

aktörerna i texten? .......................................................................................... 36

SOU 1995:76 Arbete till invandrare .................................................................. 36 Att objektifiera ............................................................................................... 36 Att nedvärdera ................................................................................................ 37 Att skapa distanserande förhållande .............................................................. 39 Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut? ....................... 43 Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten? ................... 44

3

Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och

aktörerna i texten? .......................................................................................... 44

SOU 2003:108 Folkbildning och integration – Utsatt folkbildning .................. 44 Att objektifiera ............................................................................................... 45 Att nedvärdera ................................................................................................ 45 Att skapa distanserande förhållande .............................................................. 46

Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut? ....................... 47 Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten? ................... 47 Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och

aktörerna i texten? .......................................................................................... 48 SOU 2010:16 Sverige för nyanlända – Världen, välfärdsstat, vardagsliv ......... 48

Att objektifiera ............................................................................................... 48 Att nedvärdera ................................................................................................ 49 Att skapa distanserande förhållande .............................................................. 50 Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut? ....................... 52

Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten? ................... 54 Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och

aktörerna i texten? .......................................................................................... 54 SAMMANFATTNING ......................................................................................... 54

Objektifiering ..................................................................................................... 55 Objektifiering genom tiden ............................................................................ 55

Nedvärdering ..................................................................................................... 56

Nedvärdering genom tiden ............................................................................. 56 Distanserande benämningar ............................................................................... 56

Distansering genom tiden .............................................................................. 57

De tre frågorna ................................................................................................... 58 Språket som central aktör .................................................................................. 58

SLUTDISKUSSION .............................................................................................. 59

Kommentarer om att skriva en diskursanalys .................................................... 60

Förväntningarna ................................................................................................. 60 REFERENSER ...................................................................................................... 61

ELEKTRONISKA KÄLLOR ............................................................................ 61

4

INLEDNING

Vi började med vårt uppsatsskrivande mitt i ett historiskt regeringsval där mycket

fokus låg på huruvida Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen eller

inte. I frågor som rör integration och diskriminering har, efter deras inträde,

mycket uppmärksamhet riktats mot dem. Detta är självklart intressant, men vårt

intresse riktades snart mot en mer övergripande nivå. Vi vill med denna uppsats

rikta uppmärksamhet mot hur statliga institutioner i form av ”Statens offentliga

utredningar” talar om och ser på ”invandrare” och ”flyktingar”.

Staten är en central aktör i formulerandet av problemområden och lösningar. Det

är därför vi menar att det är viktigt att försöka undersöka hur staten, i denna

uppsats, i form av SOU rapporter beskriver och talar om ”invandrare”. Följande

citat från de rapporter som vi har analyserat ger här ett prov på hur man talat om

”invandrare” i två rapporter:

”Ingen svensk vill ju städa åt andra.” (SOU 1995:76 s 35)

”De är integrerade i sin egna kulturella miljö, till exempel i

sin sverige -grekiska omgivning, men det är ett annat Sverige

än det som de ”etniska svenskarna” identifierar sig

med./…/De har sin favoritställen, butiker och utflyktsmål,

sin livsform som modellerats med den svenska omgivningen

som en del av sin förutsättning, men bara en del. Vad vi

talar om här är en fullständig miljö och en total livsform,

men ändå ett annat Sverige än de etniska svenskarnas och ett

annat liv än det för de typiska.” (SOU 1989:111 s 17)

Dessa två citat menar vi inte skall läsas som en neutral beskrivning av

”invandraren” utan bör förstås mot bakgrund av hur vi talar om ”invandrare”, och

hur vi därmed skapar vad en ”invandrare är”. Vi vill kunna skönja hur staten har

påverkat representationerna av ”invandraren” genom tiden. Kanske ana vad det är

för diskurs som förts bland politikerna under åren. Alltså om det har funnits ett

bestämt sätt att tala på och förstå omvärlden (Börjesson, 2003).

Vi anser att debatten om flyktingpolitiken, överlag, präglas av brist på olika

perspektiv. Med detta menar vi just att den ofta kretsar kring vad personer i det

svenska samhället vinner eller förlorar på invandringen. Vi menar på att det finns

en viss frånvaro på mänsklighet i denna debatt som trots allt handlar om just

människor i nöd. I en SOU rapport uttrycks detta i frasen:

”Detta är en misshushållning med resurser sett både ur ett

mänskligt och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.” (SOU

1989:111 s 9)

Vi tycker det är problematiskt att man har hamnat i en cirkel där påståenden om

”flyktingars” eventuella kostsamhet bara kan bemötas med ekonomiska

motargument. Vi menar att det skulle kunna vara ett lika gott argument att man

vill bistå sina medmänniskor när de är i nöd.

5

I det sociala arbetet, är det viktigt med medmänsklighet och empati samt att man

har en förmåga att se med kritiska glasögon när det behövs. Att man i det sociala

arbetet ofta är anställd av staten eller kommunerna exempelvis socialtjänsten gör

detta extra viktigt. Vi tror inte att en positiv samhällsutveckling främjas av en

ständig konsensus. Snarare tror vi på en viss grad av konflikt. Det blir en grad av

konflikt när vi kritiskt granskar statliga rapporter men vi hoppas att det kan ge oss

insikter och utveckla oss i vårt framtida arbete. Som verksamhetsutvecklare

behöver man också kunna se diskursen på en strukturell nivå, och det är just vad

vi kommer att göra. Vi ger oss själva och läsaren en möjlighet att göra sig en

uppfattning om hur strukturell diskriminering uppstår.

”Politik är konflikt. Därför bör konflikter vara något som

väcker diskursanalytikerns intresse.” (Neumann, 2003 s 49)

Och visst gör det, det.

Syfte och frågeställning

Syftet med den här uppsatsen är att kritisk granska representationer av

”flyktingar” och ”invandrare” i ett antal SOU rapporter från 1972 till 2010.

Genom denna läsning vill vi undersöka om det finns ett speciellt sätt att skriva

kring detta tema. Vi är också intresserade av att undersöka ifall det finns flera

konkurrerande sanningsregimer, det vill säga, flera sätt att se och förstå världen,

representerade i rapporterna. Detta ger en huvudfrågeställning som lyder:

Hur framställs ”flyktingen” och ”invandraren” i SOU

rapporterna?

En sammanfattande delfråga finns i samband med att vi jämför rapporterna med

varandra för att se om tid är en faktor för diskurs. Den följer:

Har den eventuella representationen ändrats över tid?

Disposition

Uppsatsen är disponerad på följande vis. Först ger vi en historisk

bakgrundsbeskrivning för att läsaren ska kunna sätta rapporterna i förhållande till

den svenska flyktingpolitiken som förts. Sedan introducerar vi tidigare forskning

som gjorts på området och de forskare som bedrivit den. Det är viktigt att känna

till den tidigare forskningen i läsningen av teori- samt metodavsnitten som följer.

Teoriavsnittet är en redogörelse för vad diskurs är och vad en diskursanalys

innebär för olika författare samt för oss. Därefter följer metoden vilken är en

förklaring av hur vi har gått tillväga och vilka verktyg vi har använt oss av i våra

analyser av SOU rapporterna. Vidare följer analyserna av respektive SOU rapport

där vi visar på vilka olika sorters representationer av ”flyktingen” och

”invandraren” som förekommer. I sammanfattningen kommer vi göra en kort

summering av de skillnader och likheter vi funnit genom att jämföra rapporterna.

Slutligen kommer vi att föra resonemang under rubriken ”slutdiskussion”, där vi

diskuterar våra egna tankar kring vad vi lärt oss och reflekterat över under tiden vi

skrivit uppsatsen.

Avgränsning

Vi har fokuserat på rapporter som diskuterar frågor om flyktingskap och

”invandrarskap”. Det är självklart så att andra rapporter hade kunnat användas,

6

där dessa frågor diskuteras. Men vi ville fokusera på de specifika rapporter som

ligger till grund för utformandet av flykting- och integrationspolitiken. Vi vill

betona att vi inte menar att det finns en direkt korrelation mellan vad som skrivs i

rapporten och hur politiker ser på ”flyktingar” och politik. En möjlighet hade varit

att intervjua politiker om hur dessa ser på frågorna och därmed kunna diskutera

diskursernas inverkan på det politiska området. Men då vi även valt att undersöka

om den eventuella representationen har ändrats över tid, bestämde vi oss för att

inte göra detta. Vi ansåg att vi eventuellt skulle komma att missa förändringen i

synen. Samtidigt menar vi att rapporterna är en bra utgångspunkt för att fånga

samhälliga föreställningar om ”flyktingar” och ”invandrare”.

Begrepp

När vi använder oss av begreppen ”flykting”, ”utlänning”, ”främling” och

”invandrare” kommer vi använda oss av dem inom citationstecken för att markera

att de används på samma sätt som man gör i rapporterna, eller de referenser vi

använder oss av, använder dem. Andra begrepp vi använder oss av är

”flyktingkategoriserade-” och ”invandrarkategoriserade personer” som vi lånat av

Kristina Boréus (2006). När vi använder dessa begreppp skriver vi utifrån oss

själva. Ibland markerar vi vissa ord eller fraser som kursiva för att betona det

ordet eller frasen.

BAKGRUND

Idag är flyktingpolitiken ett hett och omdiskuterat ämne. Till Sverige kommer

årligen ett antal ”flyktingar” som söker trygghet och skydd i Sverige. Krig,

naturkatastrofer, svält, fattigdom, inbördeskrig och politiska förföljelser runtom i

världen är några av de orsaker varför folk flyr. Sverige omfattas av en

flyktingpolitik som har förändrats och formats före men framförallt under 1900-

talet. SOU rapporter utgör ofta en viktig del i utformandet. Flyktingpolitik och

SOU rapporter är vidare tätt sammankopplade eftersom rapporterna ligger till

grund för politiska beslut. SOU rapporter kan sägas både spegla sin tid, men

kanske även påverka den. Vi kommer därför inledningsvis att redogöra för den

svenska flykting- och integrationspolitiken från 1930– talet och framåt. för att på

så sätt kunna sätta in de olika SOU rapporterna i ett sammanhang.

Innan 1930-talet

Fram till 1930-talet var antalet personer som invandrade till Sverige jämfört med

idag litet. ”Utlänningar” behövde till skillnad från idag varken pass,

uppehållstillstånd eller arbetstillstånd för att stanna i Sverige från 1860 till 1917

(Lundh & Ohlsson, 1999). Christer Lundh och Rolf Ohlsson (1999) beskriver i sin

bok Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring hur, trots att det inte fanns ett

sådant krav fanns en tydlig idé och praktik om vilka grupper som inte var

välkomna. Dessa var de man kategoriserade som ”lösdrivare”, ”tiggare”,

”zigenare”, och ”kriminella”. Idag använder man inte dessa benämningar på

människor. Dessa begreppsändringar är något som är av intresse för oss. Man kan

tolka det som en vilja till förändring och att komma bort från gamla negativa

stereotypiseringar.

Den folkomflyttning som förekom bestod i huvudsak av att folk emigrerade, hela

1,2 miljoner människor utvandrade till Amerika i mitten av 1800- talet fram till

1930- talet (Lundh & Ohlsson, 1999). Orsaken till utvandringen var till stor del att

7

försörjningsmöjligheterna i Sverige försämrades på grund av en kraftig

folkökning utan att livsmedelproduktionen ökade i samma takt (Björkman m fl,

2005). I Amerika fanns å ena sidan en stor efterfrågan på arbetskraft och å andra

sidan ansågs landet ha bättre levnadsstandard vilket resulterade i att många

lämnade Sverige för att få ett ”bättre liv”.

Efter 1930-talet blev frågan om vem som reste in i landet betydligt mer

uppmärksammad. Polisen fick mandat att avvisa ”utlänningar” som saknade pass,

visering och uppehållstillstånd vid inresa i Sverige i slutet av första världskriget. I

huvudsak judar och romer ansågs icke önskvärda. År 1919 fick representanter av

Utrikesdepartementet i Ryssland och Tyskland direktiv att inte bevilja judar visum

till Sverige (SOU 2005:56). Dessutom infördes krav om trosbekännelse med

visumansökningarna år 1923 för att hindra judar att ansöka om visum till Sverige

(SOU 2005:56). Fortsättningsvis rådde det under 1920- talet en ekonomisk

nergång i flera europeiska länder, vilket var ursäkten för att föra en restriktiv

politik. Sverige höll av den orsaken kvar vid sina hårda krav och införde en lag att

”utlänningar” som ville arbeta i Sverige skulle ha särskilt tillstånd, ett så kallat

arbetsvisering (Lundh & Ohlsson, 1999). Detta fokus på judarna visar hur

politiken färgas av de ideologiska idéerna som ligger i tiden.

Ett annat kännetecken för den antisemitiska politiken påvisas i 1927 års

utlänningslag där man använder sig av så kallade rasskäl, det vill säga man

hänvisar till att svenska folket består av en särskilt fin ras som är viktig att bevara.

Den dåvarande Departementschefen uttryckte sig i samband med detta:

”Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt,

oblandad ras kan knappast överskattas/…/. Otvivelaktigt kan

en bosättning i mer betydande omfattning här i landet av

invandrare, tillhörande folkslag som är till rasen mycket

skilda, lända oss till skada” (Lundh & Ohlsson, 1999 s 12).

Sverige kom sedan att präglas av denna antisemitism fram till 1932 vilket satte

spår i invandringspolitiken och hur den formades (Lundh & Ohlsson, 1999).

I samband med första världskrigets slut införde också USA regler som gjorde det

svårare att invandra dit (Migrationsverket, 2010-09-28). Under denna tid

upphörde i princip utvandringen från Sverige och personer som flydde sviterna av

första världskriget invandrade istället (Migrationsverket, 2010-09-28).

Andra världskriget

Den restriktiva invandringspolitiken fortsatte under 1930- talet då nästan inga

judar tilläts komma till Sverige. Judarna var på grund av att nazisterna kommit till

makten i Tyskland utsatta för hot i hela Europa. 1937 utökades utlänningslagens

definition av ”politisk flykting” men innefattade inte judarna (SOU 2005:56).

Sverige hade själv utropat sig neutralt men lät tyska medborgare, vilka ansågs

vara ariska, komma in i Sverige samtidigt som gränsrekommendationer för vissa

infördes. En gränsrekommendation innebar att man fick en stämpel i sitt pass att

det huruvida man var ”välkommen” i landet. Tyska judar fick inte en

gränsrekommendation utfärdad och då deras pass såg likadana ut som de ”ariska

tyskarnas” pass beslöts det, på svensk begäran, att stämpla ett rött ”J” i de tyska

judarnas pass för att underlätta vid passkontrollerna. Mot slutet av andra

världskriget när Danmark och Norge blivit inblandade började flyktingpolitiken

8

att ändras. Sverige började med detta ta emot danska och norska ”flyktingar”. Vid

denna tid hade innebörden och omfattningen av Hitlers slutgiltiga lösning

uppdagats och grymheten i denna. Dessutom höll Tyskland på att förlora kriget.

1954 ratificerade Sverige Genèvekonventionen, FN- konventionen från 1951 om

”flyktingars” rättsliga ställning (SOU 2005:56). Samma år infördes även en ny

utlänningslag i Sverige. I denna bestämdes att Sverige inte fick avvisa politiska

”flyktingar” utan synnerliga skäl om de var i behov av fristad. ”Politisk flykting”

var den ”utlänning” som i sitt hemland löpte risk att utsättas för politisk

förföljelse.

Arbetskraftsinvandringen, flykting- och anhöriginvandring

Vad som benämndes som ”flyktinginvandring” under andra världskriget kom

därefter att bli arbetskraftinvandring. Sverige hade en stor arbetskraftsbrist vid

detta tillfälle (Lundh & Ohlsson, 1999). Då man till en början uppfattade det som

om arbetskraftens närvaro i landet var begränsad, och ändå skulle återvända hem,

utformades ingen speciell integrationspolitik eftersom Sverige traditionellt ansåg

att människor med en annan kulturell bakgrund skulle assimileras, det vill säga

överge sin egen kultur och helt anta den svenska kulturen. Exempelvis var

samerna länge inte erkända som en minoritet och fick inte lov att bejaka sitt

kulturarv (SOU 2005:56).

Vad man inte räknade med var att Sverige skulle komma att drabbas av en

lågkonjunktur 1965 (Björkman m fl, 2005). Ingrid Björkman m fl menar att

lågkonjunkturen främst kom att drabba industrierna inom vilka många

”invandrare” hade sitt arbete. Plötsligt befann sig ”arbetskraftsinvandrarna”

utanför arbetsmarknaden och Landsorganisationen (LO) varnade för en

”utlänningsslum” i de större städerna (Björkman m fl, 2005). Under denna period

gjordes en lagändring. 1967 beslutade Riksdagen att utomnordiska medborgare

var tvungna att ha beviljade uppehålls- och arbetstillstånd före inresa till Sverige

och att en arbetsmarknadsprövning skulle göras innan ett sådant tillstånd gavs ut

(Björkman m fl, 2005, Lundh & Ohlsson, 1999). Detta gjorde det svårare för

människor att bosätta sig i Sverige. Undantag för ”flyktingar” gjordes dock.

Denna förändring innebar att staten, istället för arbetsgivaren och LO tog ansvar

för flykting- och integrationspolitiken. Från en dominerande

arbetskraftsinvandring kom flykting- och anhöriginvandring att vara de

huvudsakliga officiella invandringsorsakerna. Krig, militärkupper och

inrikeskonflikter var några av de anledningarna till att människor flydde till

Sverige.

På 1970- talet började även anhöriga till personer som tidigare invandrat komma

till Sverige. Integrationspolitiken kan innan denna period sägas ha legat på

arbetsmarknadsdepartementet, som vi beskrivit tidigare utgick man från

arbetskraften via arbete skulle assimileras in i det svenska samhället. Den nya

flyktingpolitiken där arbete inte stod i fokus ledde till att det fanns ett behov av att

utveckla en annan typ av integrationspolitik.

Från assimilation till integration

1975 kom nya riktlinjer där Riksdagen tog avstånd från den tidigare

assimilationspolitiken (SOU 2005:56). Nu började en invandringspolitik att

formas. Tre huvudmål sammanfattades, dessa var jämliket, valfrihet och

samverkan. Det första målet, jämlikhet menar att ”invandraren” innefattades av

den levnadsstandard, de möjligheter, rättigheter och skyldigheter som den övriga

9

svenska befolkningen hade (Björkman, Friedman & Wedin, 2005, SOU 2005:56).

Vidare innebar valfrihet att ”invandraren” själv hade rätt att välja i vilken

utsträckning den ursprungliga kulturella och språkliga identitet skulle bevaras

eller förvärva en ”svensk”. Med det sista målet samverkan skulle tolerans och

solidaritet mellan de olika invandrargrupperna och den övriga befolkningen vara

ömsesidig (Björkman, Friedman & Wedin 2005, SOU 2005:56). En ny lag

inrättades med avsikt att förhindra etnisk diskriminering och att få ut

”invandrarna” i arbetslivet. För att följa den nya lagen införlivades en statlig

myndighet 1968, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (Björkman,

Friedman & Wedin, 2005).

Till följd av 1980- och 1990- talets invandring ville man nu återigen ändra

politiken i Sverige då det inte fanns en tydlig officiell politik för integration.

Sverige stod numera med ett segregerande samhälle (Björkman, Friedman &

Wedin, 2005). Invandrarpolitiken ersattes därmed av en ny integrationspolitik

1998. ”Invandrarna” och ”svenskarna” skulle med den nya politiken integreras i

det mångkulturella samhället. Idag har Sverige i och med Sveriges inträde i

Europeiska Unionen en med EU gemensam asyl- och migrationspolitik

(Migrationsverket, 2010-09-23). Bland annat har man arbetat fram den så kallade

Dublin förordningen vilken innebär att ”flyktingen” inte har rätt att välja vilket

land som ska pröva asylärendet. Personen som söker asyl kan bara söka i ett av

EU:s medlemsländer (Migrationsverket, 2010-12-08).

Med denna bakgrund har vi velat belysa vem som är en ”flykting” eller

”invandrare” och hur synen på dessa gruppers position och relation till Sverige har

genomgått stora förändringar, men det finns också en kontinuitet.

Sammanfattningsvis har vad som idag benämns som flyktingpolitik tidigare

begreppsliggjorts på andra vis. Sverige har genomgått en förändring från

emmigration till immigration. Detta har påverkat politik, lagar och regler genom

tiden. Som vi tidigare nämnt baseras en del av dessa lagar och regler till stor del

på SOU rapporter riktade direkt mot politiska makthavare. I denna uppsats är vi

dock inte intresserade av vilken politik som utformades utan vilka

representationer man skapat av ”flyktingar”, ”invandrare” och ”utlänningar”. För

oss är statens centrala roll därför väldigt intressant och vi vill i vår uppsats visa

om det finns ett samband mellan stat, samhälle och diskurs. I kommande avsnitt

presenterar vi delar av den forskning som finns kring hur ”invandraren” och

”flyktingen” framställs i text och media.

TIDIGARE FORSKNING

Det finns en hel del forskning och analyser om hur ”invandrare” påverkat och

påverkar Sverige på olika sätt. Det finns även en hel del forskning om hur

”invandraren” framställs i olika medier, vi kommer här att fokusera på denna

forskning.

Medieforskaren Ylva Brune analyserar i sin bok, Nyheter från gränsen – tre

studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld från 2004,

diskursen om ”invandrare” i massmedier. Hon sammanfattar två skilda sätt att i

nyhetsmedia framställa ”flyktingen” och ”invandraren”:

”/…/två skenbarligen oförenliga tolkningspaket/…/. Det ena

tar sin utgångspunkt i ett nationellt ’vi’ som bestäms av de

10

gränsvaktande myndigheternas verksamhet där flyktingar i

all väsentlighet framstår som ett bekymmer eller hot. Det

andra tolkningspaketet tar den enskilda utvisningshotade

flyktingens parti mot samma myndigheter. Det utgår från ett

folkligt ’vi’ som värnar den lilla människans rätt mot

övermakten.” (s 343- 344)

Ylva Brune (2004) fortsätter att beskriva hur, under mitten av 1980-talet och

början på 1990-talet, diskursen i huvudsak färgades av begrepp som illegal

invandring, kriminell verksamhet, människosmugglare, falska identiteter och

falska pass. ”Flyktingarnas” egna berättelser gavs ett väldigt begränsat utrymme.

Brune (2004) menar att genom att medierna har använt sig av vissa källor så har

deras infallsvinkel färgats av detta, källornas perspektiv har återgetts som en

sanning vilket har resulterat i vad Brune (2004) kallar ”den polisiära misstankens

perspektiv” (s 344).

I SOU rapporten 2003:108 Folkbildning och integration – utsatt folkbildning,

Björkman m fl har man kritiskt granskat texter och policydokument för att belysa

hur ”invandraren” konstrueras i förhållande till folkbildningen. I rapporten för

man ett liknande resonemang som Ylva Brune:

”Invandrare pekas ut och särbehandlas på olika sätt. Ofta

görs det med en form av välvillighet som grund och utifrån

andra formulerade behov.” (s 41)

”Det är en relativt dyster bild av invandraren som målas upp.

Det påtalas att invandrare bor i kulturellt segregerade

områden, de har en hög procent arbetslöshet och de lider av

dålig psykisk och fysisk hälsa.” (s 43)

I rapporten beskrivs också hur ”invandringsproblemet” framställs som ett

komplext problem med en enkel förklaring nämligen, kulturella skillnader.

Rapporten har viktiga poänger att beakta och belysa när vi gör vår uppsats men

denna rapport är också föremål för vår analys.

Statsvetaren Kristina Boréus har i Diskriminering med ord (2005) utforskat hur

diskurser om ”invandrare” skapas, med fokus på hur diskurserna fungerar

diskriminerade. Framförallt inriktar hon sig på hur språket i skrift och tal, i

synnerhet ord, kan vara en form av diskriminering. Att diskriminera är enligt

henne att:

”/…/orättfärdigt negativt särbehandla människor för att de

tillhör ”en annan grupp.” (Boréus, 2005 s 12)

Boréus uttrycker vidare att vissa människor får legitimitet på grund av deras

position eller kunskap, vilket ger dem en viss makt att diskriminera. Ojämlikheten

av ekonomiska, utbildningsmässiga och intellektuella resurser mellan människor

är en förutsättning för detta. Människan tycks även kategorisera sin omvärld vilket

leder till att människor i ens omvärlds sätts in i grupper. Då diskriminering, som

ovan nämnt, just utgår från kategoriseringar kan det bli ett problem när vi

tillskriver en annan en viss egenskap. Kategoriseringarna är inte alltid naturgivna

utan kan vara socialt skapade. Dessutom sätts grupperna in i ett ”vi” och ”dem”.

11

En annan språklig markering är att vi oftast utgår från det manliga könet där vi till

exempel har poliser eller kvinnliga poliser och vi pratar om piloter och kvinnliga

piloter (Boréus, 2005).

Författaren diskuterar fortsättningsvis hur man kan skilja på vad som är

diskriminering och vad som inte är det. Vart går gränsen när en negativ

särbehandling är diskriminering? Är det diskriminerande att spärra in kriminella,

frågar hon (s 22). Svaren på frågorna beror på diskursen, vilken tidpunkt och i

vilket sammanhang man befinner sig i. Nya lagar tar form och ändras beroende på

dess diskurs. Som nämnts tidigare har den antisemitiska diskursen fram till 1932

spelat roll för invandringspolitiken. Och utlänningslagen 1927 har formats utifrån

rasskäl. Boréus hävdar därför att det finns en koppling mellan hur vi agerar mot

varandra med hur vi pratar och skriver om varandra. Detta resonemang är viktigt

för oss då vi menar att SOU rapporterna också kan inverka på hur till exempel

tjänstemän och politiker ser på ”flyktingar” och ”invandrare”.

Kristina Boréus har själv skrivit en SOU rapport där hon använder sig av sina

teorier i ovan nämnda bok. Rapporten som vi tagit del av heter 2006:52

Diskrimineringens retorik – en studie av Svenska valrörelser 1988-2002. Detta är

en diskusanalys med fokus på hur ”flyktingen” eller ”invandraren” framställs i ett

politiskt sammanhang. Hon belyser hur det rådande politiska klimatet är med och

utgör de strukturer kring vilka vi formar vår tanke och alltså hur vi uppfattar

samhället utifrån detta. Boréus beskriver hur diskursen (den politiska, i

valrörelserna) oftast är kontrollerad av en person som räknar sig själv till ett

svenskt ”vi” och ”invandrarna” blir motpolen, ”dem” och representerar därmed

allt som ”vi” inte är. ”Vi” upprätthålls alltid som en god norm att följa och alltid

som ett gott ideal. Hon beskriver hur det ibland förs ett resonemang som kallas

blaming the victim där man antyder att diskriminering och främlingsfientlighet

stammar ur ”invandrarnas” bidragsberoende och kriminalitet. En viktig poäng hon

gör är hur man visserligen inte framställer ”invandraren” direkt rasistiskt såsom

ond:

”/…/ men respekt och tacksamhet ligger nära till hands

utifrån subjektspositioner som gäst mottagare av gåvor eller

den som blir omhändertagen. Dessa är underordnade

positioner som inte är baserade på rättigheter.” (s 166)

SOU rapporten 2005:56 Det blågula glashuset från Integrations- och

jämställdhetsdepartementet är ännu ett viktigt bidrag i debatten om

diskriminering. I rapporten analyseras hur strukturell diskriminering förekommer

och yttrar sig inom sju samhällsområden. Dessa är, bostadsmarknaden,

massmedier, arbetsmarknaden, utbildningsväsendet, rättsväsendet, det politiska

systemet och inom välfärdssystemet. Rapportens syfte är i huvudsak att belysa

och föreslå åtgärder för hur man ska hantera förekomsten av strukturell

diskriminering. Rapporten definierar strukturell diskriminering som:

”Med strukturell diskriminering på grund av etnisk eller

religiös tillhörighet avses således i dessa utredningsdirektiv

regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och

beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer som

utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå

lika rättigheter och möjligheter som majoriteten av

12

befolkningen har. Sådan diskriminering kan vara synlig eller

dold och den kan ske avsiktligt eller oavsiktligt.” (s 22)

I rapporten beskrivs hur viktig maktfrågan är. Det är den för oss också. Frågan om

vem som har makten över diskursen är viktig att under hela analysens gång

förhålla sig till och ha i bakhuvudet eftersom vi anser den så central för att göra en

god diskursanalys. Även i denna text tas betydelsen av vårt koloniala arv upp och

de rasbiologiska tankar som dominerade under 1800-talet fram till slutet av andra

världskriget. Att begreppet ras har ersatts av begreppet kultur diskuteras. I

rapporten uttrycks vidare att det är just en kulturell rasism som är vanligast i

Sverige, som en följd av begreppsförskjutningen. Det diskuteras också att Sverige,

tvärtemot vad vi gärna hävdar, och som är en betydande sanning i

samhällsdiskursen, inte är ett pionjärland inom någon del av invandringspolitiken.

Sverige lider istället på grund av denna vision av en efterblivenhet i frågor om

diskrimineringslagstiftning eftersom nationen träget förnekar att rasism

förekommer i Sverige. Poängerna visar sig flertalet gånger vara hur man genom

att göra sociala problem hos personer som en gång invandrat, till kulturella

problem, upprätthåller den strukturella diskrimineringen. När det förekommer

våld i hemmet är det för att ”invandrarna” kommer från en kvinnoförtryckande

och patriarkal kultur och ses inte som ett individuellt problem. Som kontrast ser

man en ”svensk” man som utsätter sin familj för våld som en individ med ett

problem och förnekar därmed att det i den svenska kulturen skulle förekomma ett

strukturellt förtryck gentemot kvinnor.

Det huvudsakliga och mest tydliga genomgående draget för den tidigare forskning

vi läst är problematiseringen av ”vi” och ”dem” tänkandet. Forskarna är

genomgående överens om att ”vi” som ”svenskar” och ”de” som ”invandrare”

ställs mot varandra och blir varandras motpoler i diskursen. Konklusionen kan

sammanfattas:

”Genom att projicera negativa egenskaper på ’invandrare’

definieras en positiv ’svensk’ självbild.” (SOU 2005:56 s 29)

Skapandet av ”vi” och ”dem” är med andra ord som dessa författare visar en

central del av diskursen om ”flyktingar” och ”invandrare”. I nästa avsnitt kommer

vi att diskutera vidare om ett ”vi” och ”dem skapande.

TEORI

I denna uppsats utgår vi inte från att det som står i SOU rapporterna är en neutral

och sanna beskrivning av ”flyktingar” och ”invandrare”. Vi menar i likhet med de

författare som vi diskuterat i tidigare avsnitt att språket i sig både speglar

maktförhållanden i samhället men också skapar dem. Vi inled med att introducera

läsarna till Michel Foucault som ses som en av grundarna av diskursbegreppet. I

nästa avsnitt kommer vi mer att fokusera på författare som med hjälp av

diskursanalyser av utvecklat teorier för hur vi skall kunna fånga diskursen om

”invandrare”.

Diskurs

Det finns många forskare inom samhällsvetenskapen som gör anspråk på att

ingående definiera begreppet diskurs och vad som inrymmes i detta. Olika

13

författare argumenterar för sina ansatser och det finns nästan lika många som det

finns författare. Michel Foucault nämns ofta som den teoretiker som gett upphov

till dagens diskursanalys. Enligt Foucault är en diskurs praktiker som formas

genom språk. Centralt för Foucault är att det i en diskurs finns en stark koppling

mellan språk, makt och sanning, diskurser kan sägas legitimera vissas makt och

idé om sanning. Teoretiker som använder sig av ett diskursivt angreppsätt brukar

som Winther Jørgensen och Philips (2000) argumenterar, utgå från ett

socialkonstruktivistisk perspektiv som innebär att man bland annat betonar att

kunskapen inte är sann, och att vi inte tar en direkt tillgång till verkligheten, utan

kunskapen produceras genom kategorier och språk. Detta är centralt för oss då vi

menar att man i SOU rapporterna skapar vad som anses vara en legitim och

korrekt bild av ”invandrare” samtidigt som denna kunskap, vilken vi kommer att

diskutera, präglas av diskriminerade föreställningar om ”invandrare”.

Makt och sanning

De som vanligen bestämmer vilka sanningar som råder i tiden är de som äger de

ekonomiska, intellektuella och utbildningsmässiga resurserna (Boréus, 2005).

Dessa brukar vara ojämlikt fördelade. Typiskt resursstarka grupper som vanligen

får sina röster hörda i olika sammanhang genom olika sorters media är bland

annat läkare, forskare och politiker. De som vanligen inte får sina röster hörda och

därför har svårare att påverka samhället i stort är resurssvaga minoriteter som

generellt är lågutbildade och har låga inkomster. Om man dessutom faller inom

ramen för flera minoritetskategorier exempelvis är kvinna, ”invandrare”, inte har

en utbildning och har låg lön hamnar man ännu längre ifrån makten. Vilka

kategorier som räknas som resurssvaga påverkas dessutom av vår historia där män

historiskt sätt alltid haft mer makt än kvinnor. Läkare och forskare är historiskt

sätt mansdominerande, välrespekterade och högt avlönade yrken.

Samhällsdiskursen för tillfället är vad som är de nuvarande sanningarna. Det är

för oss som lever i samhället logiska följder av historia, politik, vardag, vetenskap,

”upplysning”, det är -verkligheten. Exempelvis, menar vi, har man genom

övertygelsen om den vita mannens överhöghet lyckats rättfärdiga

kolonialiseringen av hela Afrika. Under denna tid var det en sanning att afrikaner

inte var lika mycket värda, var lika smarta eller skulle ha samma rättigheter som

en ”vit” människa. Idag ser vi slavhandeln som ett av historiens största övergrepp

vilket i sin tur idag är en sanning. Denna historia trots att vi idag ”vet” att alla är

lika mycket värda så är rasismen fortfarande påtaglig. Det finns grupper i nästan

alla länder som rättfärdigar främlingsfientlighet utifrån gamla kolonialistiska

tankar. I sin tur finns det grupper som aktivt jobbar för det motsatta och därför är

vår historia idag levande i vår vardag och vår politik.

Vi ska analysera SOU rapporter som ju är just Statens offentliga utredningar. De

är beställda av staten och ska ge något som staten har nytta av. En sanning som

kan föra Sverige framåt. Dessa rapporter pekar ut något som ett av dagens

problem och de anses som vetenskapligt tillförlitliga, sanna. I detta sammanhang

passar vi på att ta upp Foucaults begrepp sanningseffekt som syftar på hur

diskursen sätter gränser för vad som är tänkbart, hur diskursen över tid utesluter

och sanningsregimer eller kunskapsregimer sätter på agendan sant och falskt

(Börjesson, 2003 & Winther Jörgensen & Philips, 2000). Med andra ord, de som

kan definiera vad som är sant och rätt definierar samtidigt vad som är fel och

osant. Börjesson (2003) angående detta att, att definiera vad som är sant och osant

inte går samhället obemärkt förbi. Genom att staten äger resurserna till forskning,

14

så blir vetenskapen oneutral och kan användas i maktutövande syfte. Det är inte så

att kunskapen som forskas fram bara uppstår i en opolitisk sfär utan vilka anslag

till forskning som ges också är påverkat av diskursen.

Makt och vetande hör därför ihop på så sätt att de eller den som för tillfället vet

sanningen är också de som har makten. I den Foucaultianska traditionen är

dessutom utgångspunkten att vi är formade i diskursen och finns däri. Det är bara

i diskursen vi är någon. Vi hade kunnat vara någon annan om diskursen hade varit

annorlunda. Ett icke- essentialistiskt förhållningssätt som innebär att vi är formade

och stöpta och inte av naturen givna, pre- destinerade att vara dem vi är. Detta är

med Foucaults termer en sanningseffekt, diskursen ser ut som sådan att en

”invandrare” inte är en ”svensk”.

Kritiken mot Foucault handlar bland annat om att han under varje historisk epok

enbart identifierar en kunskapsregim. Idag har det synsättet i huvudsak ersatts

med uppfattningen att ett flertal kunskapsregimer existerar samtidigt med

varandra och konkurrerar om att få vara den som sätter agendan. En annan

ståndpunkt som kritiseras är den att eftersom människan eller subjektet alltid finns

i diskursen så är denne diskursen och inte en fritt tänkande individ. Enligt

Foucault är det helt omöjligt att ställa sig bortom diskursen och betrakta eftersom

vi alltid är påverkade av denna. Inte alla överensstämmer med denna syn, att

individer egentligen bara är mottagare och förmedlare av samhället egentligen

utan en fri vilja. Winther Jörgensen & Phillips (2000) skriver i sin bok

Diskursanalys som teori och metod att diskurser kan präglas i olika grad av

ideologi. Vidare menar de att det är just de ideologiska diskurserna som ger

förändring eller stabilitet i maktrelationerna som råder i samhället. Förändring

skapas genom att ”gamla” diskurser används på nya sätt men med den

begränsningen att det är den dominerande kunskapsregimen som godkänner ett

tillträde till just den diskursen. Det är viktigt för oss att betona att det finns en

förändring i diskurserna, då vi menar att detta annars tenderar att osynligöra de

politiska och sociala processerna som finns i ett samhälle.

Vad är då en diskurs?

Att exakt definierar vad en diskurs är kan vara svårt, dels för att det finns många

olika definitioner, och dels då det finns flera olika teoretiska skolor som förstår

begreppet på olika sätt (Winther Jörgensen & Phillips, 2000). Förenklat kan man

definiera diskurs som innebörden av vad vi säger och hur vi säger det. Enligt

Börjesson (2003) är en diskurs:

”/…/ett bestämt sätt att tala om och förstå världen.” (s 35)

Iver B. Neumann (2003) anger en variant på detta i sin bok Mening materialitet

makt –en introduktion till diskursanalys vilken betonar att diskursen har

begränsade möjligheter. Som en liknelse kan man inom ramen för ett språk (med

hänsyn till dialekter) reducera ett ords betydelse till just en betydelse eller ett

begränsat antal betydelser för att vi ska kunna kommunicera med varandra och

uttrycka vad vi menar. Detta innebär att ett ord är begränsat till att kunna betyda

vad som helst. Trots att olika ord betyder samma sak kan de ha olika innebörd för

olika personer beroende på tid och plats. Ordets innebörd skapas i diskursen och

betydelsen ändras över tid.

15

Säfström & Östman (red. 1999) för ett liknande resonemang kring diskursens

reduktion av möjligheter. De beskriver diskurs på ett sätt som vi menar är väl

avgränsat och tydligt, och som vi därför kommer att ha som utgångspunkt i denna

uppsats:

”En diskurs avgränsar vad som kan sägas och tänkas om ett

fenomen, vem som kan tala om det samt när och med vilken

auktoritet. Diskursen upptäcker inte objekten eller

fenomenen som något liggande utanför den, utan konstruerar

dem historiskt och kulturellt genom det språkliga

framställningssättet och genom processer inom

institutionella praktiker. /…/ Diskurserna och dess

framställning av objekten är genomsyrade av samhälleliga

intressen och maktförhållanden.” (sid 223)

Vad som uttrycks i citatet ovan är det komplexa förhållandet mellan makt, språk

och diskurs. Alltså att ingenting är fristående från den diskurs det ingår i. Det

finns ingen objektiv sanning utan vad någonting är, är beroende på sitt

sammanhang.

I vårt fall skulle en flyktingdiskurs innebära ett bestämt sätt att tala och tänka om

”flyktingen” i Statens Offentliga Utredningar. Dessa är i sin tur producerade av

personer som lever i Sverige i den svenska diskursen och den svenska diskursen

är skapad bland annat av dessa personer. Vad som kommer först är idag omöjligt

att slå fast. Skapas vi av diskursen eller skapar vi den? Detta är något som är

återkommande genom hela texten.

Att man skriver och tänker i ett ”vi” och ”dem” perspektiv är något vi kommer

tillbaka till i texten. Att man tänker i ett ”vi” och ”dem” är grundläggande för att

kunna göra skillnad på människor och människor. Det är inget nytt att människor

delar upp varandra i ”vi” och ”dem”, åtminstone inte i Europa. Vi har tidigare

diskuterat hur kolonialismen rättfärdigats med tanken att den vite mannen är en

högre stående varelse än de som inte är vita européer. Det är omöjligt att

diskriminera en grupp om man inte ser gruppen som skild från någonting annat,

en tänkt norm exempelvis den vita mannen som norm och den utomeuropeiska

invandrargruppen som skiljd från denne (Brune, 2004). En konkurrerande diskurs

till sanningsregimen (se avsnittet om Foucault) att det finns ett ”vi” och ett ”dem”

är tanken om att vi alla är medborgare i världen. Denna diskurs härstammar ur

marxismens tanke om alla människors lika värde och brukar idag främst tillskivas

fredsaktivister och hanteras i politiken som en god men helt orealistisk utopi.

I nästa stycke kommer vi att presentera de författare vi teoretisk kommer att

använda oss av i analyserna av SOU rapporterna. De är författare som på olika

sätt analyserat diskurser om ”flyktingar” och ”invandrare” .

Röster om ”vi” och ”dem” i Sverige

Kristina Boréus är den författare som för oss synliggjort hur diskriminering av

”dem andra” kan förekomma genom språket i skrift och tal. I hennes bok

Diskriminering med ord (2005) påvisar författaren fem olika typer av

diskriminering med språkliga medel. Kristina Boréus menar att personer som

kategoriseras som ”invandrare” kan diskrimineras genom utestängning,

nedvärdering, objektifiering, distanserade benämningar och förslag ”som pekar

16

mot negativ särbehandling”. Med utestängning menar hon utestängning från

debatten och osynliggörande. Nedvärdering är vidare nedvärderande

benämningar, beskrivningar och associationer. Med Objektifiering beskriver

Boréus att människor diskuteras som om de saknade känslor, behov och

önskningar eller diskuteras som om de vore saker. Distanserade benämningar

innefattar distanserade beskrivningar, benämningar och associationer och

motsatsförhållanden. Här pratar Boréus om hur ”invandrare” och ”flyktingar” blir

”dem andra”, en motsats till ”oss”. Den sista typen av diskriminering med

språkliga medel, ”förslag som pekar mot negativ särbehandling”, är uttalade

förslag, exempelvis att kräva svenskkunskaper för medborgarskap och stöd för

pågående negativ särbehandling. Detta är ytterligare en viktig poäng och ett

perspektiv värt att uppmärksamma, särskilt i analysen. Hur ”vi” framställs som de

goda för att ”vi” tar emot ”dem” som en barmhärtig samarit och att ”de” därför

har en slags tacksamhetsskuld till ”oss”. Boréus (2006) diskuterar aspekterna i att

vara en god värd och hur det i begreppet även finns en dimension av att vara en

”husets herre” (s 165) och hur det med detta, kommer en slags rätt att diktera

villkoren för ens gästfrihet. Boréus (2006) skriver:

”I alla dessa relationer, värden- gästen, givaren- mottagaren

och föräldern- barnet framställs ’svenskarna’ i en moraliskt

god subjektsposition.” (s 165- 166)

Boréus (2006) lyfter också upp problematiken med att ”invandrarkategoriserade”

personer är underrepresenterade i samhällsdebatten. De får lov att svara på frågor

om vad problemet är med ”dem” och hur det kan lösas, men är bara i

undantagsfall de som ställer frågorna. Detta kallar hon att diskriminera genom

utestängning.

Fortsättningsvis tar Boréus (2005) upp tendensen att objektifiera ”invandraren”.

Objektifiering förutsätter i Boréus begreppsapparat att man liknar människor vid

ting. Hon skriver:

”/…/till exempel genom att beskrivas som endast verktyg

för en annan grupps syften. För att detta ska vara

diskriminerande krävs ytterligare något: för det första ska det

föreligga någon form av asymmetri så att en grupp

objektifierar en annan i väsentligt högre grad än tvärtom. För

det andra måste objektifieringen också verkligen vara en

form av negativ särbehandling/…/.” (s 172)

En sista väldigt viktig aspekt är den om att för att vara utanför, vilket ”invandrare”

gärna beskrivs som där man i debatten ofta talar om ”utanförskapet”, så måste det

finnas något att vara utanför. Alltså finns det en föreställd inre kärna som man

bara kan komma in i genom att uppfylla vissa kriterier. Indelningen i

nationalstater är en möjliggörare för denna tanke. Genom att det finns en

statsapparat som kan bestämma vem som får ”komma in” och under vilka

premisser och förutsättningar förstärks detta synsätt. Boréus (2006) pekar på

begreppet ”imagined communities” som innebär att man för att man delar

nationalitet anser sig dela flertalet egenskaper och ha gemensamma intressen.

Detta gäller inte bara de individer som ingår i vår direkta omgivning, inom

nationens gränser för tillfället, utan omfattar en föreställning om en gemenskap

med ”svenskar” som har levt och ”svenskar” som ännu inte fötts.

17

En annan forskare som kritiskt granskat diskurserna om ”invandrare” och

”flyktingar” är Ylva Brune, som vi presenterat tidigare. Ylva Brune är kanske den

forskare som mest systematiskt granskat svensk media och dessa representationer

av ”invandrare” och ”flyktingar”. I sin bok Nyheter från gränsen – tre studier i

journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld från 2004 vill hon ge

en djupare förståelse kring hur media skapar ”gestaltningar av Sverige som

”invandrarland” (s 20) Författare identifierar därmed två starka kunskapsregimer

som hon kallar 1. Den demokratiska dialogiska, och 2. Den nationalistiska.

Dessa är ideologisk färgade genom att den första, demokratiska dialogiska

diskursen härstammar ur tanken om alla människors lika värde och att vi alla bör

ha samma rättigheter och att vi är lika i frågor om vad vi behöver. En tanke med

härstamning i marxismen. Det andra synsättet stammar ur en kolonial tanke om

vissa staters, kulturers och ”rasers” överhöghet. Traditionellt är den europeiska,

vita mannen, kolonisatören som anser sig själv vara högst stående och ha rätten,

tack vare sin ”upplysthet”. Brune (2004) betonar att medierna besannar en

överlägsenhet genom dess makt och att den aktuella nyhetsjournalistiken om

”invandrare” och ”flyktingar” därmed speglar det nationalistiska tankesättet. Med

detta utgörs ett i medierna identitetsskapande och hur dessa väljer att formulera

sina texter, som läsaren sedan tar del av.

Brune (2004) diskuterar kring hur författare av texter skriver till en annan part

eller vad hon väljer att kalla ”aktör”. Hon menar att författaren relaterar den andra

aktören och sig själv, till en antagen gemenskap, där berättaren och läsaren är

”vi:et” tillsammans. Genom detta ”vi” ser man världen och antar att även läsaren

ser världen ur detta perspektiv. Brune (2004) skriver;

”Texten är sådan att ”vi” talar om ”dem”. De som beskrivs är

föremål för gestaltningar och teorier som utgår från diskurser

som textens ”vi” är hemma i eller kan solidarisera sig med,

medan ”de” har marginellt eller inget inflytande över hur

texten konstruerar ”dem”. (s 48)

”Relationen mellan textens ”vi” och ”de” framstår som en

serie skillnader, ett motsatsförhållande eller en konflikt.

Motsatsförhållanden kan bestå i en asymmetrisk relation; typ

”vi ger dem hjälp” eller uttryckas i kontrasteringar/…/.

Konflikter kanske kan beskrivas som motsatsförhållande

som kräver en lösning.” (s 48)

Syftet med Brunes analyser av nyhetsjournalistik är att visa hur dessa konstituerar

med att skapa gränser mellan just ”vi” och ”dem”. ”Vi” är som nämnt

läsargemenskapen mellan författaren och läsaren och ”dem” är grupper som

”flyktingar”, ”invandrare” och ”asylsökande”. För att identifiera dess gränser

arbetar Brune med en teknik där hon identifierar olika gränssättande tekniker som

används i text och språk. Hon använder sig av begreppen ”vi och de”, ”andrande”

och ”diskriminering” för att kunna utröna vilka representationer som skapas för

olika aktörer (Brune, 2004 s 48- 49). Vidare talar Ylva Brune om ”empirins

prestige” (s 344) vilket är ett intressant begrepp för oss att problematisera i fråga

om SOU rapporter. Detta är ett forum vilket i allra högsta grad ”lider” av att tala

sanning, vilken baseras på diverse undersökningar och seriösa rapporter.

18

Nyheter från gränsen – tre studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och

rasistiskt våld är ett medel för oss i ett flertal olika avseende. Dels lånar vi en del

av hennes verktyg för att göra vår faktiska analys, dels beskriver hon skeden så vi

får möjlighet att sätta rapporterna i en samhällelig kontext. Vidare tar hon upp en

del andra viktiga begrepp att förhålla sig till och problematisera såsom

ovanstående ”empirins prestige”.

Dessa författare har bidragit till att för det första synligöra att det finns en diskurs

om ”invandrare” och ”flyktingar”, och för det andra att synligöra hur dessa

diskurser kan fungera diskriminerade för de som tvingas uppleva dem. De visar

därmed att språk inte är neutralt, utan högst politisk och påverkat av

maktrelationer. Även om det finns en del kritiska granskningar av SOU rapporter

är det relativt få speciellt i relation, menar vi, till statens centrala roll i skapandet

av den ”svenska flyktingen” och integrationspolitiken. Vi hoppas genom denna

uppsats kunna bidra till en ökad kunskap om de diskurser som skapas av

”flyktingar” och ”invandrare”.

METOD

Det finns en mängd olika metoder att använda sig av i ”görandet” av en

diskursanalys. Vår diskursanalys av SOU rapporter har inspirerats av tre olika

författare. Den första är Iver Neumann som vi har använt oss av i avgränsningen

av vårt material och i sökandet av strukturer. Vi har förhållit oss till Neumanns

(2003) tresteg(s) ”modell” för att göra en diskursanalys. Han framhåller att en

diskursanalys inte enkelt låter sig göras, men vidhåller att arbetet kan delas upp i

hans tre steg. Han delar upp diskursanalysens gång i tre steg; val och avgränsning

av diskursen, diskursens representationer och diskursens uppbyggnad (Neumann,

2003). Det är på detta sätt vi tagit hjälp av Neumann (2003), för att först och

främst avgränsa vårt material och fortsättningsvis som en hjälp hur vi ska gå

tillväga när vi gör en diskursanalys. För att kunna identifiera representationen av

”invandraren” och ”flyktingen” använder vi oss av Kristina Boréus (2005), olika

former av språklig diskriminering. Vi använder även hennes former av språklig

diskriminering som rubriker för att strukturera vår text i analyserna. Detta gör att

vi kan peka på olika sätt att diskriminera, ett åt gången. Slutligen använder vi oss

av Ylva Brunes (2004) modell för att besvara några centrala frågor som kan hjälpa

oss att urskilja ytterligare representationer som skapas genom olika relationer

mellan aktörerna i texterna.

Verktyg & tillvägagångssätt

I detta stycke kommer vi gå igenom ovan nämnda verktyg så att läsaren lätt skall

kunna följa oss i våra analyser.

Neumanns första steg; val och avgränsning av diskursen

Det första steget innebär som det låter att avgränsa vad man vill analysera och att

välja vad man vill analysera. Neumann (2003) skriver:

”Man kan tidsavgränsa en diskursanalys genom att endast

läsa sådant som publicerats inom en viss tidsrymd och

genom att ta itu med händelser som ägt rum under en viss

tid.” (s 54)

19

Vi har inkorporerat detta steg som en del i vårt arbetssätt. När vi har gjort vårt val

har vi helt enkelt utgått ifrån vårt personliga intresseområde och en diskurs som vi

menar ligger i tiden, nämligen den om invandringspolitiken. Vi valde att titta på

de dokument som skapas på uppdrag av regeringen för att ge dem beslutsunderlag

(Statens Offentliga Utredningar, 2010-12-07). Dessa underlag är SOU rapporter.

SOU är en förkortning av Statens Offentliga Utredningar vilka är till för

allmänheten att ta del av. Rapporterna skrivs alltid av en kommitté på uppdrag av

regeringen, kommittén består nästan alltid av personer med speciell utbildning i

det ämne det gäller. Den är att betrakta som en egen myndighet. Utredningarnas

huvudsakliga syfte är att ligga till grund för politiska ställningstaganden.

Vi resonerade som så att SOU rapporter i större utsträckning än andra medier gör

anspråk på att vara korrekta och objektiva. Vi tyckte att SOU rapporter skulle vara

ett intressant media eftersom de påverkar de allra högsta beslutsfattarna i vårt land

och således också är med och formar vårt lands politik. Dessutom är de i större

utsträckning än andra medier riktade till makthavarna i samhället.

Avgränsningen ser ut som sådan att vi läst fem SOU rapporter från 1972-2010.

Rapporterna har det gemensamt att, i centrum för forskningen står på olika sätt

”flyktingen” och ”invandraren” inom Sveriges gränser. Vi har valt att börja på

1970- talet eftersom många forskare menar att det var vid denna tid

”arbetskraftsinvandringen” gick över till ”flyktinginvandring”. 1975 kom

dessutom nya direktiv där riksdagen ville börja förändra den rådande

assimilationspolitiken, där man menade att ”invandrarna” helt skulle överge sina

egna kulturella ideal och helt sugas upp i den ”svenska kulturen”. Nu övergick

diskursen till att ”invandrarna” skulle integreras istället och därmed få lov att ge

uttryck för sin ”kulturella identitet”.

Det rör sig om en tidsperiod mellan åren 1972 till 2010. Då ett delmål är att utröna

om det språkmässigt hade skett en förändring i hur man framställer ”flyktingen”

så var det så långt tillbaka som till 1970- talet vi ansåg det var rimligt utifrån

storleken på uppsatsen att gå. Vi tror att, om det har skett skillnader, så riskerar vi

att missa viktiga nyansskiftningar i språket om det går för lång tid mellan

rapporterna.

De SOU rapporter vi valt ut är följande:

SOU 1972: 88 Asyl- utlänningsutredningen Stockholm 1972

SOU 1989:111 Invandrare i storstad – underlagsrapport från

storstadsutredningen.

SOU 1995:76 Arbete till invandrare – delbetänkande från invandrarpolitiska

kommittén.

SOU 2003:108 Folkbildning och integration.

SOU 2010:16 Sverige för nyanlända - Värden, välfärdsstat, vardagsliv.

Neumanns andra steg; diskursens representationer

Efter att vi avgränsat oss fortsatte vi med Neumanns andra steg; diskursens

representationer. Representation är ett centralt begrepp när man ska göra en

diskursanalys. Neumann (2003) skriver:

”Forskningsuppgiften för diskursanalytikern är istället att

påvisa hur representationer konstitueras och sprids, och

20

vilken uppsättning av skilda representationer som vid

bestämda tillfällen bestämmer och utgör en diskurs.” (s 34)

Detta citat kan kännas svårhanterlig. För att förstå vad detta innebär börjar vi med

att förklara vad representation innebär. Enligt nationalencyklopedins definition är

representation ”något som står för något annat” (Nationalencyklopedin, 2010-11-

01). I vårt fall kan exempelvis ett ord eller mening i Statens offentliga utredningar

representera en betydelse.

Detta innebär att vi måste sätta orden i språket i relation till vad de då betyder

eller representerar. Genom att analysera Statens offentliga utredningar, kommer vi

alltså att sätta fingret på representationen eller representationerna av

”invandraren” eller ”flyktingen” som utgörs i rapporterna. Neumann (2003)

skriver också att:

”/…/ett annat ord för representationer är verkligheter.” (s 56)

Neumann (2003) uttrycker med detta att den diskurs vi lever i är vår verklighet.

Författaren menar att man, när man gör en diskusanalys, kan skärskåda sin

verklighet och se vad olika delar av den betyder bortom sin blotta existens.

För att kunna göra detta har vi till en början använt oss av Kristina Boréus former

för språklig diskriminering. I vår analys av texten har vi delat upp textcitaten med

hjälp av Boréus (2005) former för språklig diskriminering samt olika former av

distansering (s 201-202). De har varit goda hjälpmedel för att utkristallisera vilka

representationer som finns av ”flyktingen” och ”invandraren” i rapporterna.

Verktygen har även hjälpt oss att skapa struktur i analysen. Som vi tidigare nämnt

använder vi oss av objektifiering, nedvärdering och distanserande benämningar.

Utifrån dessa har vi uppmärksammat hur rapporterna framställer ”flyktingen” och

”invandraren” och exemplifierar med citat som vi kommenterar. Exempelvis hur

rapporten objektifierar ”invandraren” i texten, om detta förekommer.

Neumann (2003) påpekar vidare hur det ofta finns en dominerande representation

eller sanningsregim om man så vill och några mindre, konkurrerande

representationer. Om det inte går att finna eller om man svårligen kan särskilja

konkurrerande representationer så är diskursen politiskt tillsluten (Neumann, 2003

s 57). Han påpekar hur välpassande en diskursanalys är i ett sådant fall. Det kan

överhuvudtaget vara svårt att tänka sig att man faktiskt kan kritisera och

ifrågasätta vissa omfattande och väluppbyggda sanningar. En sådan sanning kan

exempelvis vara att majoritetsbefolkningen nog utan några större undersökningar

kan sägas tycka det är fel att döda andra människor. Detta är en fråga som i en

debatt om aktiv dödshjälp kan diskuteras men i allmänhet när det gäller människor

som vill leva är det så sant att vi till och med har ett straff för den som dödar en

annan människa. Det anses dessutom väldigt kontroversiellt att ifrågasätta varför

en mördare skulle gå fri. Neumann (2003) kallar detta kulturell hegemoni, han

skriver:

”Dessa situationer utmärks av att en viss maktkonstellation

upprätthålls med hjälp av kulturella maktmedel vilka endast i

liten utsträckning ifrågasätts.” (s 57)

21

Därför är det viktigt att ställa frågor anser vi. Det finns ingen mening att bara läsa

utan att veta vad vi vill veta. För att kunna utröna vilka representationer som

skapas i texterna vi analyserar måste vi ställa vissa frågor. Vi tar hjälp av den

modell som Ylva Brune (2004) använder sig av i sin bok Nyheter från gränsen –

tre studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld. Brunes

tre olika frågor lyder:

”Hur framställer texten ’världen’ – händelser, personer,

relationer? Hur ser dess världsbild ut?”

”Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar

texten?”

”Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan

läsaren och aktörerna i texten?” (s 41)

Dessa frågor har vi använt oss för att sammanfatta analysen vi gjort av vardera

rapport. I vårt fall blir dessa frågor även ett verktyg med vilka vi läser SOU

rapporterna i syfte att kunna utkristallisera hur man över tid skildrar människor

som kommit till Sverige under sådana omständigheter att de brukar kallas

”flyktingar”. Som motsatts till kulturell hegemoni finns det ett öppet fält när det

finns minst två verkligheter och ingen av dem är dominant. Neumann (2003)

menar att samhällets olika diskurser hela tiden pendlar mellan å ena sidan

kulturell hegemoni å andra sidan öppna fält och svårligen blir statiska. Genom att

svara på ovanstående frågor har vi alltså fått en bild av vilka representationer som

finns och vem som skapar dessa.

Neumans tredje steg; diskursens uppbyggnad

Neumann (2003) skriver under denna rubrik:

”Vissa tecken är lättare att tänka – lättare att stödja sig på

vid definitionen av meningsmönster - än andra. Det är en

diskursanalytikers uppgift att påvisa detta.” (s 59)

Under läsningen av SOU rapporterna har vi uppmärksammat det som Neumann

beskriver. Vissa tecken eller meningsmönster är lättare att se än andra. Genom att

använda oss av Boréus verktyg anser vi oss ha funnit det som är lättare att stödja

sig vid definitionen av meningsmönster eller som vi väljer att kalla det direkt

diskriminerande, men även det som Neumann menar vara svårare att påvisa. Att

rapporten framställer ”invandrare” som bidragsberoende kan uppfattas som något

”lättare att stödja sig på”. De något svårare meningsmönster anser vi vara

associationer som blir negativa, exempelvis ”invandrare” som havsvågor som

”strömmar in” i Sverige. I detta steg undersöker man även beständigheten i

representationerna. Man kan tänka sig att ju lättare det är att stödja sig på vissa

tecken, ju längre har denna representation troligen funnits och är därmed djupare

rotad. Beroende på perspektiv, kan olika sanningsregimer dominera. I vissa

kretsar eller kulturer kan exempelvis konstruktionen av kön vara lättare eller

svårare att förändra. Detta innebär ”att begrepp kan växa in i det sociala”

(Neumann, 2003 s 59). Citatet ovan säger oss alltså att vår uppgift blir att visa på

vilka representationer som är så självklara i vår vardag att vi knappt ser dem och

belysa vad de har för betydelse för ”invandraren”.

22

Ytterligare en viktig del av vårt analyserande har varit att uppmärksamma

balansen mellan positiva, neutrala och negativa meningar om ”invandrare” (SOU

2006:52). I nedanstående citat poängteras hur viktigt det har varit att

uppmärksamma balansen och förekomsten av negativt och positivt klingande ord.

Boréus (2006) skriver:

”När ett sådant mönster uppträder utan att påståendena

balanseras av positiva och neutrala generaliseringar är

diskursen diskriminerande genom det ensidiga förknippandet

av en grupp människor med det som är negativt värderat.

Genom sådan upprepning skapas associationer mellan en

grupp och det som är negativt värderat.” (s 171)

Även om texten i huvudsak ska vara positiv i fråga om subjektet för

författarskapet så kommer en text med en stor andel negativt klingande ord ändå

lämna läsaren med en negativ känsla för ämnet. Detta är en hypotes, men en

hypotes som varit värd att beakta.

Validitet och reliabilitet

Begreppet validitet betyder att vårt teoretiska begrepp, i vårt fall diskurs, ska ha

operationaliserats på ett korrekt sätt. Vi har operationaliserat begreppet genom att

göra en diskursanalys. Eftersom det finns väldigt många sätt att definiera diskurs

och hur man genomför en diskursanalys så beror vår validitet något på hur man

definierar begreppen. Utifrån vår definition anser vi att vi har en god validitet. Vi

anser att vi verkligen mäter det vi avser att mäta (Rosengren & Arvidson, 2005 s

47). Detta har vi gjort genom noggrann avgränsning till rapporter som enbart rör

vårt ämne samt tydligt teoretiskt koppla representationerna till vårt subjekt.

En annan viktig aspekt att ta hänsyn till i sin forskning är ”att mätinstrumentet är

tillförlitligt” (Rosengren & Arvidson, 2005 s 47). Inom en så pass teoretisk och

snudd på abstrakt forskning som vi hänger oss åt handlar det i huvudsak om att

inte välja ”fel” litteratur. Det gäller alltså att vi väljer teoretisk litteratur med

omsorg och att vi noggrant läst igenom den och avgjort huruvida den kan hjälpa

oss i just vår forskningsfråga. Så att man inte leds in på fel spår och misslyckas

med att svara på sin frågeställning.

Etiska överväganden

Några större etiska hänsynstaganden har vi i denna rapport inte behövt vidta. Våra

analyser är gjorda utifrån offentligt material och det finns ingen enskild människa

som kan komma att ifrågasättas eller på något vis drabbas av vårt arbete.

Forskarens roll

När man företar sig att göra en diskursanalys är den första reflektionen man bör

göra över att man själv befinner sig i en diskurs. En diskurs som är präglad av det

samhälle vi lever i idag, som i sin tur är påverkat av det samhälle som fanns igår.

Att göra god forskning inbegriper alltid momentet av att försöka vara objektiv

men mot bakgrunden av att vi befinner oss i en diskurs blir detta extra

problematiskt. I SOU rapporten 2003:108 Folkbildning och integration beskriver

man dilemmat såhär:

”När vi försöker förstå något som något gör vi det mot

bakgrund av vår förförståelse. Vi gör en tolkning av vad som

23

sägs eller skrivs. /.../Man kan dock inte göra sig fri från sin

egen förförståelse och tolkningen påverkas av denna i form

av de teoretiska perspektiv vi intar, våra erfarenheter, våra

tankar, våra känslor, våra förväntningar och den kontext vi

befinner oss i.” (SOU 2003:108 s 22-23)

Det lättaste är ju att angripa forskningen till hundra procent utifrån sig själv, men

att göra detta blir kontraproduktivt när man gör en diskursanalys. Vi menar att i

skapandet av en diskursanalys är det närmsta man kan komma objektivitet, att

vara medveten om sin egen roll och inverkan. Man bör också försöka angripa

forsknings problemet från olika perspektiv för att pröva sin egen förförståelse. Vi

har hela vägen genom skapandet av uppsatsen arbetat med att se vårt ”eget”

perspektiv och sedan tittat från ett annat håll. Forskarens roll präglas alltså i

huvudsak av att vara medveten om att man påverkas av sin omvärld och försöka

se hur.

ANALYS

Upplägget på analysen kommer se ut som så att vi först ger en beskrivning av

rapporten som avses. Vi kommer att redogöra för språkbruket som används och

vår analys av detta utifrån teorierna ovan. Vi kommer att börja med att använda

oss av Boréus (2005) begrepp för att synliggöra former av språklig diskriminering

som vi beskriver i teoriavsnittet. Efter detta följer en analys, av densamma

rapport, med hjälp av Brunes (2004) frågor som vi redogör för i verktygsavsnittet.

Slutligen, efter analyserna av rapporterna enskilt, kommer en sammanfattande

analys göras där vi jämför de olika rapporternas språkbruk. Vi kommer titta på om

man har förändrat begreppsapparaten som används när man talar och skriver om

”invandraren” och ”flyktingen”.

Vi noterar alltså dels vilka begrepp man behäftar subjektet med, dels hur

medveten man är kring olika perspektiv och problem som kan uppstå med att peka

ut en specifik grupp samt känslan man får när man läser. Som i våra föregående

analyser kommer vi att analysera utifrån objektifiering, nedvärdering och

distanserande benämningar vilken även innefattar motsatsförhållanden.

SOU 1972:85 Asyl

SOU rapport 1972:85 Asyl är en sammanställning för hur utlänningslagen speglats

i praxis. Alltså de delar som rör rätten till asyl för ”flyktingar”. Den bygger till

stor del på författarens doktorsavhandling avseende ”politiska flyktingars”

rättsliga ställning i Sverige. Rapporten avhandlar enbart de juridiska aspekterna i

frågan. Den är till stor del uppbyggd kring redogörelser av fallstudier och hur

rättspraxis utfallit i dessa fall med kommentarer. Rapporten präglas av ett strikt

juridiskt språk med litet rum för kommentarer med någon form av emotionell

prägel. De inledande orden i rapporten är att den handlar om:

”De flyktingproblem som förekommit under 1900-talet/.../.”

(s 9)

Att objektifiera

Detta inledande citat är ett exempel på hur man objektifierar i rapporten.

24

”Har man fattat ett beslut om att avlägsna en utlänning/…/.”

(s 13)

Att objektifiera innebär att man gör om eller talar om människor som ting. Man

kanske benämner dem som verktyg eller havsmassor (Boréus, 2005).

Förekomsten av objektifiering är ett av de diskriminerande sätt att tala om

”flyktingar” som är vanligt i diskursen. Objektifiering är diskriminerande

eftersom sättet att tala liknar människor vid ting som om de inte besatt mänskliga

attribut som att drömma och ha en vilja (Boréus, 2005). Att prata om de

flyktingkategoriserade eller invandrarkategoriserade människorna som

”utlänningar” är något vi sällan bevittnar i dagens debatter. Begreppet ”utlänning”

antyder att man är utanför. Man står med fötterna i Sverige men utanför ”det

svenska”. Man kan göra en jämförelse med en glasburk. I glasburken håller

osynliga väggar någonting inne men också någonting ute. Det som är innanför ett

föreställt ”vi”, en tänkt gemenskap, där man bara för att man är född i Sverige

med svenska föräldrar ingår och anses därför ha något grundläggande gemensamt

(Brune, 2004).

I SOU rapporten kategoriserar man mycket. Det vill säga man sätter in människor

i fack. Kristina Boréus skriver i sin bok Diskriminering med ord (2005) att:

”Vi kategoriserar ständigt vår omvärld./…/Att vi indelar vår

värld i sorter är inget vi kan göra något åt – den mänskliga

hjärnan arbetar så för att göra reda i sinnesintrycken/…/

Kategorisering måste inte medföra diskriminering, Men

diskriminering förutsätter kategorisering.” (s 16 – 17)

I 1972:85 Asyl uttrycks att det är ett stort problem om myndigheterna och den

enskilde inte vet vad den är. Det är av vikt att skilja på politiska ”flyktingar” och

”flyktingar” som får stanna av andra skäl, på nordiska och utomnordiska

medborgare bland annat. Ur detta ser vi ett behov av stoppa in människor i fack

samt en antydan till att ju närmre man är ”oss:et” rent geografiskt ju mer ingår

man i ”vi:et”. Ylva Brune (2004) tar i sin bok Nyheter från gränsen – Tre studier i

journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld upp att man kan

urskilja tre nivåer av kulturell gemenskap. De västerländska kapitalistiska

demokratierna utgör här makronivån, den andra nivån utgörs av gemenskapen i

nationalstaterna, att ”tillhöra” ett folk och en nation. Den tredje kulturella

gemenskapen man tillhör utgörs av de subkulturer man ingår i i sin vardag. I

rapporten känner man trots det juridiska språket av en dimension av detta

föreställda ”vi” på en makronivå. I definitionen av ”flyktingen” ingår:

”Kännetecknande för en flykting är bl.a. att det band, som

normalt förenar en stat med dess medborgare, brutits mellan

flyktingen och dennes hemland. Det har också sagt att en

flykting saknar eller inte önskar komma i åtnjutande av sitt

hemlands skydd. Flyktingproblemen kan endast lösas genom

att detta förhållande ändras. En möjlighet härtill är, att

relationen mellan flyktingen och dennes hemland

normaliseras/…/.” (s 11)

”Flyktingproblemet” framställs mer som en sak än som levande människor i

utsatta situationer. Och de förhållande, under vilka de eventuellt har levt,

25

förminskas genom att man talar om att det som krävs är normalisering. Att

använda sig av epitetet kännetecknande är en grov generalisering. Man associerar

begreppet i meningen med att man skulle kunna se på en människa att denne var

”en flykting” enligt vissa kännetecken på samma sätt som man urskiljer en

hundras eller växtart. Vilka associationer som är kopplade till begrepp som

används frekvent i en text är viktigt att uppmärksamma i en diskursanalys. Detta

eftersom många ord kan framstå tillsynes oskyldiga, men när man börjar

reflektera om vad man lägger i dem, eller vad de får symbolisera kan budskapet

bli något annat (Boréus, 2005). Kristina Boréus (2006) skriver i sin SOU rapport

2006:52 Diskrimineringens retorik – en studie av svenska valrörelser 1988-2002:

”En värd har för det första den positiva egenskapen att vara

den som bjuder och bjuder in. Som värd förväntas man vara

gästfri. Men aspekten att vara ’husets herre’ finns där också,

det vill säga den som har rätt att bestämma vilka regler som

ska gälla i detta hus. Gäster kan förvänta sig gästfrihet men

de måste också foga sig i hemmets regler för att vara fortsatt

välkomna och de kan inte självklart vänta sig samma

behandling som husets herre.” (s 165)

I detta uttalande beskrivs på ett bra sätt hur ett till synes oskyldigt ord eller

begrepp kan innefatta många representationer och associationer. I meningen

kommer ”svenskarna” eller Sverige, det svenska samhället som en ”hjälte” och

räddar sitt hjälplösa ”offer”, ”invandraren”. ”Invandraren” kommer alltid stå i

tacksamhetsskuld till sin hjälte för att denna ingrep i knipan.

”Kännetecknande för en flykting är bl.a. att det band, som

normalt förenar en stat med dess medborgare/…/.” (s 11)

Om man tittar på citatet igen med vetskapen vi nyss tagit del av framgår att det

antyder att man kan se på en människa om denne är ”flykting”, som om denne

vore av rasen ”flykting”. Vad som dessutom är kännetecknet är högst metaforiskt

och oklart. ”Flyktingen” är i avsaknad av ett speciellt band som knyter denne till

sin stat. Man objektifierar ”flyktingen” i förhållande till sin stat. Vad detta är för

särskilt band specificeras dock inte, men för att ha ett metaforiskt band med någon

eller något förutsätter allt som oftast speciella omständigheter. Alltså måste det

vara mer abstrakta band som man talar om i rapporten.

En faktor som bidrar till en objektifieringen i texten är det språk som används.

Här finner vi att det strikta användandet av det juridiska språket blir problematiskt

eftersom det tar bort väldigt många mänskliga aspekter. Att använda sig enbart av

detta sätt att formulera sig bidrar till att upprätthålla en distans. Det är intressant

eftersom det visar på hur diskriminering kan upprätthållas på olika sätt i olika

institutioner och delar av samhället. Meningarna nedan illustrerar poängen:

”En annan kategori av flyktingar/…/.” (s 14)

”Även i fråga om en annan kategori utlänningar/…/.” (s 17)

”Varken utlänningsmyndigheten eller flyktingarna – och

sådana finns otvivelaktigt i stort antal i Sverige – har som

26

regel kännedom om vem som är att betrakta som politisk

flykting.” (s 10)

Som vi kan se i citaten ovan är objektifiering och generalisering i kombination

med ett strikt juridiskt språk effektivt för att de- humanisera debatten. Det är vid

det här laget svårt att längre föreställa sig att det är människor i nöd man skriver

om. Vi finner det dessutom intressant varför man håller sig till det juridiska

språket i alla avseende förutom när man klämmer in kommentaren ”och sådana

finns otvivelaktigt i stort antal i Sverige”. I det sista citatet skapar man ojämvikt i

det annars strikta språket genom att ta in en värderande ansats, och antydandet är

egentligen i sammanhanget orelevant. De ger istället en känsla av nederlag. Vi får

inte veta hur många detta stora antal är eller varför det är otvivelaktigt.

”Vid den uttagning av flyktingar, som äger rum vid dessa

läger, lägges inte någon större vikt vid deras egenskap som

flyktingar, och denna fråga blir aldrig prövad i samband med

deras inresa/…/En undersökning av tillståndsgivningen för

de kollektivt överförda flyktingarna har därför inte något att

göra med svensk praxis rörande flyktingskap och asyl.” (s

13)

Meningen finnes i samband med hur ”flertalet flyktingar” har kommit till Sverige

och menar på att ”flyktingar” är ett objekt med egenskaper som tycks skiljas från

vad de egentligen är, människor. Man objektifierar grovt, och genom en

utväljningsprocess, likt en uttagning vid en talangjakt, skulle ”flyktingen” kunna

bli uttagna med anledning av olika egenskaper. Dessutom tycks inte detta vara av

intresse att undersöka eftersom det inte rör Svensk praxis, menar man. Det är

intressant hur ”flyktingskap” och asyl i Sverige då skulle betyda det motsatta till

vad man just beskrivit, att man faktiskt gör just en uttagning av ”flyktingen” innan

man beslutar om de får komma in i Sverige eller sin dom att inte få göra detta.

Att nedvärdera

Rapporten präglas av, som vi tidigare diskuterat, ett strikt juridiskt språk med litet

rum för kommentarer med någon form av emotionell prägel. De inledande orden i

rapporten är att den handlar om:

”De flyktingproblem som förekommit under 1900-talet/.../.”

(s 9)

I citatet kan man se två av de problem som Kristina Boréus tar upp i sin bok

Diskriminering med ord (2005). Dels generalisering, dels att sammankoppla

”gruppen” man generaliserar över med problem. Det är vad Kristina Boréus

definierar som nedvärderande. Att nedvärdera innebär att sammankoppla någon

eller en föreställd grupp med något negativt. Att det är den inledande

problemställningen i rapporten präglar den fortsättningsvis eftersom allting från

den inledande meningen nu handlar om det problem som ”flyktingarna” innebär. I

rapporten problematiseras hur utlänningsmyndigheten, som idag kan jämföras

med Migrationsverket, jämställer en asylsökande ”utlänning” med andra

utomnordiska ”utlänningar”. Från detta härför man i rapporten att Sverige inte

har några ”politiska flyktingar”. I rapporten använder man sig förvånande nog

även av en fras som ger väldigt obehagliga associationer:

27

”Ett annat alternativ för en slutlig lösning av flyktingproblem

är/…/.” (s 11)

Vi finner det intressant att man de facto använder sig av begreppet ”slutlig

lösning” som ju var Hitlers benämning på sin plan att gasa ihjäl miljontals judar.

Det är ett väldigt negativt laddat begrepp som för tankarna till massmord och vi

tycker det är ytterst märkligt att man använder sig av det till synes utan reflektion

speciellt i samband med vad man slagit fast som ”flyktingproblem”.

Fortsättningsvis ser vi ytterligare ett exempel på nedvärderande språkbruk i

nedanstående citat:

”I subjektivt hänseende måste utlänningens fruktan för en

väntande förföljelse vara uppriktigt menad. Den får således

inte vara ett uttryck för fria fantasier eller

efterkonstruktioner.” (s 16)

Boréus (2005) skriver om ett liknande citat att det är nedsättande att antyda att

”flyktingar” flytt sitt land på falska grunder. Man skapar grund för associationer

att dessa människor flytt sina länder av mindre ”ädla” skäl än att de faktiskt

verkligen är rädda. Det låter väldigt konstigt att uttrycka att en del ”flyktingars”

rädsla skulle vara uttryck för ”fria fantasier”.

Att skapa distanserande förhållande

Fortsättningsvis kan vi påvisa på en tendens i rapporten att dela upp människor i

”vi” och ”dem”. Ylva Brune (2004) skriver om denna tendens i nyhetsjournalistik

men vi har upptäckt densamma i SOU rapporter. Hon skriver följande om ämnet:

”/…/arbetar med att upprätta gränser mellan ’oss’ och ’dem’;

mellan å ena sidan den tänkta läsargemenskapen och å andra

sidan människor och grupper som kallas ’asylsökande’,

’flyktingar’ eller ’invandrare’. Diskurser och berättelser

skapar skillnader och gränser mellan människor på många

olika sätt/…/.” (s 48)

Att dela upp i ”vi” och ”dem” skapar också en bild av att ”de” är annorlunda. Ofta

får ”de” stå för allt ”vi” inte är och där författaren relaterar till läsaren som en

”vi”. De blir därmed bärare av allt främmande. I citatet nedan illustrerar hur man

använder sig av ett begrepp som är ovanligt i dagens diskurs men som var

vardagligt under 1970 – talet, nämligen ”främlingspass”:

”Man verkställer en summarisk prövning av flyktingskapet

men tar inte någon slutlig ställning till om utlänningen är

politisk flykting. Finner invandrarverket, att utlänningen

skall tillåtas stanna i Sverige, erhåller han uppehållstillstånd

och eventuellt arbetstillstånd och främlingspass. Han

jämställes således under sin vistelse i Sverige med varje

annan utlänning, som inte är medborgare i de nordiska

länderna.” (s 10)

Att benämna en grupp människor som förenas av att de inte anses svenska som

främlingar skulle idag anses kontroversiellt. I begreppet främmande ligger

associationer både till något som är främmande och okänt och främmande såsom

28

gäst. I svenska akademiens ordbok kopplar man samman begreppet ”främmande”

med att ha gäster eller främmande men också inte känna till eller inte vilja veta av

(Svenska akademien, 2010-12-13). Vi avslutar analysen av 1972:85 Asyl med

några sammanfattande frågeställningar och svar.

Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut?

Världen i texten blir ganska hård och kall på grund av att man i stor utsträckning

använder sig av det juridiska språket som lämnar liten möjlighet till emotionella

utspel. Trots det förekommer några mindre väl avvägda personliga kommentarer.

Genom användandet av begrepp såsom ”främling” och ”utlänning” skapar man

också en stor distans mellan ”vi:et” och ”dem:et” i texten.

Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten?

”Flyktingen” blir den man talar om. Dem man talar om blir till stor del bara

brickor i diskursen som förs och det tas liten hänsyn de till omständigheter som

föreligger. Detta är också en nästan naturlig följd av det juridiska språk som

används eftersom man i juridiken oftast enbart pratar om kalla fakta. Eftersom

man pratar om ”flyktingproblemet” blir dessutom ”de” ett problem i relation till

”oss”. ”Vi” blir därmed problemfria. Det blir en känsla av att det är svart och vitt.

Det är kanske inte så svart och vitt. Man kan vända på koncepten och se det

faktum att Sverige har kontrollerade gränser och regler som försvårar för folk som

vill flytta hit som problemet. Då skulle man kunna hävda att det är ”vi:et” som är

problemet men det är inte en möjlighet i texten.

Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och aktörerna i texten?

Vi skulle nästan vilja påstå att texten skapar en sorts anti-relation. Man får känslan

av att strikta linjer upprätthåller avståndet. Dock är texten ganska tydligt riktad till

en ”icke- invandrare” och i synnerhet en person i elitistisk ställning. Alltså en

makthavare eller beslutsfattare på något sätt. Det är troligtvis därför man får

uppfattningen att den inte är riktad till gemene man och därför känns den

oåtkomlig. Även det utpräglade juridiska språket kan vara svårt att ta åt sig och

skapa mening i om man inte är jurist.

SOU 1989:111 Invandrare i storstad. Underlagsrapport från storstadsutredningen

SOU rapport 1989:111 är aktuellt års storstadsutredning. I rapporten skriver man

att ”invandrare” har längre väg in på arbetsmarknaden än vad ”svenskar” har av

olika anledningar. Dessa anledningar tar man upp och är bland andra dålig hälsa

och bristfälliga kunskaper i språket. Rapportern skapar en bild kring

”invandrarnas” ekonomiska situation och situationen på bostadsmarknaden. Den

visar på hur nyanlända ”invandrare” bosätter sig i ”invandrartäta” områden främst

på grund av att det är lätt att få lägenhet där eftersom områdena är oattraktiva och

att ”de nyanlända” är resurssvaga. Man skriver att etableringsprocessen för

”invandrare” är lång och menar på att det finns behov att förkorta ”invandrarnas”

integrationstid. Man menar i rapporten att det genomsnittligen tar tio år för en

”invandrare” att till fullo integreras, det vill säga få ett jobb som motsvarar deras

utbildningsgrad och flytta ur de ”invandrartäta” områdena. Rapporten lägger även

vikt vid att diskutera bidragsberoendet bland ”invandrare”.

Slutligen diskuteras ”invandrarnas” hälsosituation. I rapporten presenterar man

resultaten av undersökningar som gjorts mellan ”invandrare” och dess

29

”motsvarande” ”svenska” tvillinggrupp och resultatet visar på att ”invandrare” har

sämre hälsa än ”svenskar”.

Att objektifiera

Objektifiering är en form av diskriminering som Kristina Boréus diskuterar i sin

bok Diskriminering med ord. Författaren menar på att genom objektifiering pratar

man om ”invandrare” som om de vore saker, ibland som verktyg, man framställer

den invandrarkategoriserade personen som ett ting som inte besitter känslor,

önskemål eller andra mänskliga attribut. Vi har under läsningen av SOU 1989:111

Invandrare i storstad, underlagsrapport från storstadsutredningen tagit del av

diskussioner där vi funnit former av objektifiering. Vi kommer att exemplifiera

några valda citat ur rapporten för att belysa hur objektifieringen tar sin form i

texten. I rapporten inleds det redan tidigt hur man ser på ”invandraren” och till

vilken användning man har av denna:

”Detta är en misshushållning med resurser sett både ur ett

mänskligt och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.” (s 9)

”Inte heller har det gjorts några särskilt framgångsrika försök

att matcha efterfrågan och utbud inom vårdsektorn så att

man utnyttjar att patienterna har landsmän som arbetar inom

sjukvården.” (s 14)

Att man benämner en specifik grupp människor som någonting som kan hushållas

med eller misshushållas med är att förminska människor till ting. När man

diskuterar människor som ting eller resurser är det även att säga att de inte har

egenskapen att känna någonting, vilket är en egenskap människan har. Vidare

pratar man om ”invandrarna” som en nytta och ”invandrarens” egna intressen

tycks glömmas bort. Det är meningar som representerar nytto- tänket på ett bra

sätt. Det ger också ett intryck av att man kan utnyttja dessa människor för en

specifik vinnings skull, det är ett ganska kallt och cyniskt sätt att se på människor.

I rapporten Diskrimineringens retorik- en studie av svenska valrörelser 1988-

2002 belyser Kristina Boréus (2005) valrörelsernas nyttotänk:

”/…/framstår ’vi’ i en subjektsposition där ’vi’ visserligen är

de behövande, men också i rollen av entreprenör eller

företagare som kan ta till vara (eller misslyckas med att ta till

vara) en nyttighet.” (s 142)

Nyttotänket delar även upp befolkningen i ”svenskar” och ”invandrare” där

”invandraren” ses som en nytta vilken ”svensken” kan ta del av. Denna

uppdelning har en likhet i ett ”vi” och ”dem” tänkande. Brune (2004) beskriver i

sin bok Nyheter från gränsen – Tre studier om ”invandrare”, flyktingar och

rasistiskt våld hur en berättare:

”/…/utgår från och relaterar sig till en antagen

läsargemenskap, både genom sitt sätt att se på världen och

genom sitt sätt att berätta.” (s 48)

Brune (2004) analyserar nyhetstexter, men påståendet är giltigt och applicerbart

även i vårt fall. I SOU 1989:111 intas en tydlig utgångspunkt ur ett perspektiv och

30

stannar helt enkelt där utan att problematisera konsekvenserna av ett ensidigt sätt

att se på omvärlden. I de följande SOU rapporter som vi valt att analysera är det

även där vanligt att man jämställer ”invandrarna” som en resurs ”vi” kan ha nytta

av. Det vi finner intressant med följande två citat är att man dessutom framställer

”invandrarna” som en grupp med egenskaper som skiljer sig från ”svenskarnas”:

”/…/särskilt de typiska arbetskraftsinvandrarna uppvisar

genomgående en sämre hälsa.” (s 10)

”Det finns ett stort behov av fördjupade kunskaper om

invandrares levnadsvillkor.” (s 10)

Meningarna generaliserar grovt och ger dessutom intrycket av att det anses att

”invandrare” är en grupp eller ras för sig. Det finns en stark diskrepans i texten

där man å ena sidan talar om vikten av att inte generalisera och att ”invandrarna”

inte är en homogen grupp men å andra sidan använder sig av meningar såsom

ovanstående. Meningen är objektifierande, inte genom att man gör om

”invandrarna” till ett ting men då de sätter oss i en subjektsposition som upplyst

vetare. Ett annat sätt att objektifiera ”invandraren” är att använda sig av statistik. I

rapporten kan man ta del av olika tabeller och diagram och en tolkning av dessa:

”Invandrare från alla övriga länder ingick i en

’övrigkategori’ i samma proportion som de utgjorde i

befolkningen.” (12)

”För en grov presentation har länderna förts samman till en

grupp med nordvästeuropeiska länder och en mycket

heterogen grupp med invandrare från övriga länder.” (s 56)

Här talas om statistik och vad man samtidigt gör är att man skiljer ut och

reducerar en del av befolkningen, ”invandrarna”, till kalla siffror eller ”hårda

fakta”. När man tar in matematik i sitt material ger det en trovärdighet som är svår

att ifrågasätta. I dagens diskurs får gärna samhällskunskap ses som något

diskutabelt men matematik anser vi är vad det är. Det adderar en extra

sanningsdimension till rapporten. Människorna objektifieras genom att göra dem

till en kategori. Dessutom en slasktrattkategori. Därefter uttrycks att de

”invandrare” som ingår i övriga länder egentligen skiljer sig ifrån varandra.

Att nedvärdera

I ovanstående analys har vi visat på hur ”invandraren” framställs genom

objektifiering och vi kommer vidare föra vår analys kring hur ”invandraren”

framställts i rapporten genom vad Kristina Boréus (2005) kallar för nedvärdering.

Hon menar på att ”invandraren” förklaras med en nedvärderande ton och ofta i

samband med problem. Med anslutning till föregående diskussion kring hur

”invandraren” ses som en nytta har vi stött på meningar som visar på att när

”invandraren” inte är rättfärdigad, att ”de” faktiskt är en nytta för det svenska

samhället, framställs gruppen negativt. Oftast i form av problem som uppstår vid

etablering på arbetsmarknaden, ”invandraren” som socialbidragsberoende eller att

de bor i segregerade bostadsområden:

”/…/vilket medförde en ganska problemfri etablering inom

främst tillverkningsindustrin i Sverige. Dagens invandrare

31

har inte denna välavpassade yrkesbakgrund, men här är de

välutbildade kraftigt överrepresenterade/…/.” (s 30)

”Förklaringen till det kraftigt ökade socialbidragsberoendet

bland de utländska medborgarna är att gruppen idag till

mycket större andel består av personer som har svårigheter

att etablera sig på arbetsmarknaden.” (s 42)

I rapporten beskrivs hur ”invandrare” som hade en ”ganska problemfri etablering”

var de så kallade ”arbetskraftsinvandrarna”. Innan passade dessa ”invandrare” in

i den svenska arbetsmarknaden eftersom de fyllde ut luckorna där dessa behövdes.

Än en gång ses ”invandraren” som en resurs där ”invandraren tycks behöva

anpassas till Sveriges behov av arbetskraft. När ”invandrare” med akademisk

utbildning börjar komma till Sverige benämns ”invandraren” som ett problem.

Man talar samtidigt om hur man inte utnyttjar potentialen hos välutbildade

”invandrare” och återigen framställer man ”invandraren” ur ett nyttoperspektiv.

Det andra citatet förekommer under rubriken ”Invandrares ekonomiska resurser”

i SOU 1989:111. Konsekvensen med den problematiska etableringen blir ett

socialbidragsberoende hos ”invandraren”. I rapporten tas socialbidragsberoendet

upp som ett problem och förklaringen till socialbidragsberoendet ligger hos

”invandraren” och dess svårighet att etablera sig på arbetsmarknaden. Man

glömmer att problematisera andra orsaker eller att de skulle förekomma hos andra

grupper. Vidare sätts socialbidragsberoendet i relation till hur länge ”invandraren”

har vistats i Sverige och uppmärksammar faktumet att socialbidragsberoendet

tycks minska i förhållande till vistelsetiden. Alltså ju mer ”svensk”

”invandraren” blir ju mer välfungerande blir denne. Även det faktum att

socialhjälp sätts i direkt förbindelse med ett negativt laddat begrepp såsom

beroende, bör uppmärksammas. Återigen associeras ”egenskapen invandrare”

med övervägande andel negativa begrepp utan att balansera med positiva eller

neutrala begrepp. En annan synvinkel som tas upp i rapporten är problemet med

”invandrarnas” bosättning:

”De nyanlända invandrarna ansamlas i ett begränsat antal

bostadsområden och dessa områden tillhör i de allra flesta

fall storstadsregionernas minst attraktiva bostadsområden.

Särskilt bekymmersamt är detta förhållandet för barnen och

ungdomarna.” (s 10)

”Där visas också att de flesta av dessa invandrartäta

bostadsområden kan betraktas som storstadsregionernas

minst attraktiva bostadsområden och de tycks i många fall

vara inne i negativa spiraler.” (s 13- 14)

”Här används termen segregation för att beskriva var

invandrarna har sina bostäder.” (s 49)

I rapporten insinueras här att när det finns många ”invandrare” inom ett begränsat

område så är det ett problem. Särskilt för de unga. Varför det är så framförs inte.

Man nöjer sig med att antyda att flera ”invandrare” på en plats är ett bekymmer.

Frågan är då vad för destruktiva krafter det är som sätts i gungning när

”invandrarna ansamlas”. I nationalencyklopedin definieras begreppet ansamling

32

såsom sammanförd mängd ofta av ngt oönskat (Nationalencyklopedin, 2010-11-

15). Som exempel används begreppet vätskeansamling; en ~ av utslag på

armbågarna. Detta pekar på att man i huvudsak ser ”invandrarna” eller flera

”invandrare” inom ett begränsat område som något oönskat. Faktum är att ett

subtilt och icke-uppenbart negativt uttryck som är svårt att ”kritisera” men ändå

ger en negativ ton i texten används. Vi har tidigare diskuterat behovet av balans i

texter, om det finns ett överhängande antal negativa begrepp som inte balanseras

upp av positiva eller neutrala begrepp så blir tonen i ämnet negativ.

Det andra citatet kan ses som representativ för ett flertal liknande meningar i

texten. Vi hamnar återigen i frågan om balans och den ovan förda diskussionen

om att en ansamling av ”invandrare” är negativt. I motsatsförhållande står att

områden som icke är ”invandrartäta” är positiva förhållanden, ergo

”invandrarglesa” eller ”svensktäta” områden är positiva. Varför en ansamling av

”invandrare” är negativ men en ansamling av ”svenskar” är positiv motiveras inte

alls. Epitetet spiral antyder dessutom något nedåtgående och ostoppbart, har det

en gång börjat är det svårt att vända åt ett annat håll. Dessutom använder man

inte segregationsbegreppet på det sätt vi menar det är optimalt. Man förklarar hur

man använder det, men då man likställer ”invandrartäta” områden med social

misär är det förklaringar vilket rimligtvis inte bör vara synonymt med varandra.

Under analysens gång har vi även funnit meningar där ”invandraren” beskrivs på

ett nedvärderande sätt angående dess hälsosituation. Ofta i samband med ohälsa.

Vi har tidigare problematiserat den följande meningen i samband med

objektifiering av ”invandraren” men tycker den är värd att belysa ur en annan

synvinkel, hur ”invandraren” beskrivs på ett negativt sätt:

”/…/särskilt de typiska arbetskraftsinvandrarna uppvisar

genomgående en sämre hälsa.” (s 10)

”/…/men om man studerar sjukskrivningen finner man att

förtidspensioneringar bara är toppen på ett isberg.” (s 59)

Som tidigare nämnt generaliseras och objektifieras även ”invandraren” som om

det skulle finnas en särskild rasstandard för hur ”en arbetskraftsinvandrare” ser

ut. I den ingår det förövrigt dålig hälsa. Berättaren sätter sig återigen i

subjektsposition av expert. Därutöver nämner man förtidspensioneringar av

”invandrare” i samband med ett dramatiskt uttryck, och problemet är bara en del

av ett ännu större problem. I associationerna till dålig hälsa ingår kostnader.

Kostnader för sjukhusvistelser, förtidspension och läkarbesök. Det låter kanske

dramatiskt men i längden är dålig hälsa i sammanhanget att likställa med en börda

på det svenska samhället.

Att skapa distanserande förhållande

Kristina Boréus (2005) resonerar kring distanserande beskrivningar och

benämningar av ”invandraren” vilket kan leda till diskriminering. Hon förklarar

att människan tenderar att kategorisera sin omvärld och sätter in människor i olika

grupper. Därefter tillskriver man dem vissa egenskaper vilket som skiljer ”dem”

från ”oss”. Dessa adjektiv kan vidare användas i benämningar av ”invandraren”

vilket Boréus (2005) kallar för ”mer distanserande benämningar”. Genom att

även använda substantiv som exempelvis ”invandrare” distanserar man ”dem”

från ”oss”. I SOU 1989:111 har vi exempelvis hittat benämningar som:

33

”Invandrare”, ”utlandsfödda”, ”socialhjälpstagare”, ”socioekonomiskt resurssvaga

personer”, ”låginkomsttagare”, ”asylsökande”, ”kvotflykting” och ”utrikes

inflyttade utländska medborgare”. Då många av adjektiven är kopplade till

problem blir detta nedvärderande vilket vi diskuterade i föregående stycke.

Rapporten vi tagit del av har vidare en tydlig jargong av uppdelningen mellan ”vi”

och ”dem”. Följande meningar uttrycker dessutom att det de facto finns en stor

distans mellan ”svenskar” och ”dagens invandrare”:

”Det finns ett stort behov av fördjupade kunskaper om

invandrares levnadsvillkor.” (s 10)

”Förebyggande hälsovård, anpassad till olika

invandrargruppers förhållanden behöver utvecklas och

arbetas in i landstingens hälsopolitiska program.” (s 65)

”/…/ bland annat uppgifterna om de oroväckande höga

antalet förtidspensionärer bland vissa invandrargrupper/…/.”

(12)

Förtidspensionering är inget ”invandrarproblem”. Varför denna diskussion inte

kan föras kring vad det är för mekanismer i samhället som slår fel när människor i

vissa typer av arbeten förtidspensioneras i större utsträckning än i andra arbeten

förtäljs inte. Problemet borde kunna lösas med mer varierade arbetsuppgifter som

förändrades över tiden. Det behöver inte vara ett ”invandrarproblem" utan det kan

vara ett problem för människor i yrken med bland annat monotona rörelsemönster

eller tunga arbetsuppgifter. I de två första citaten är meningen säkerligen inte att

urskilja ”invandraren” på något vis, snarare till och med att positivt särbehandla.

Som vi tidigare nämnt tillskrivs ”gruppen invandrare” egenskaper som skiljda från

”svensken” och i detta fall inte bara fördjupade kunskaper kring gruppens

levnadsvillkor utan även kring förebyggande hälsovård. Meningarna visar på att

”de andra” skiljer sig från ”oss”, vilket måste undersökas. Vilka dessa

förhållanden skulle vara beskrivs inte. Att levnadsvillkoren och den förebyggande

hälsovården skulle vara olika antyder återigen att vi är väsenskilda från varandra.

Detta brukar ofta förklaras i form av kultur, värderingar och traditioner:

”Invandringen har också förändrats så att dagens invandrare

kommer från länder som kulturellt är mera annorlunda/…/.”

(s 9)

”Hälsa och ohälsa är begrepp som är starkt knutna till sociala

och kulturella förhållanden.” (s 56)

Det ges ingen referens till vad det är för annorlundahet som ”invandrarna” präglas

av, förutom det väldigt vida och odefinierade begreppet kultur, och vad det är som

gör att de eller deras kultur nu är mer annorlunda. I rapporten används därutöver

”invandrarens” kultur som förklaring till deras ohälsa. Det är väldigt otydlig med

hur hälsa och ohälsa är knutet till kultur och vad det skulle vara för kultur. Vad

man i huvudsak säger i citaten är att ”de” inte är som ”oss”. ”Deras” kultur är vitt

skild från ”vår”. Man lägger väldigt mycket i själva begreppet kultur. Det framgår

i rapporten att tanken om att ”invandraren” är fundamentalt annorlunda, på grund

av sin kultur är dominerande.

34

Under rubriken ”3.1 Integration i det svenska samhället” (s 16) diskuteras på

liknande sätt olika grader av integration. ”Invandrarna” kan känna sig som både

och, det vill säga som både exempelvis turkar och ”svenskar”, eller se sig som

mer eller mindre ”svenska”. Dock verkar det som om de aldrig kan se sig som

helt och hållet ”svenskar”. Citaten nedan illustrerar synen på vilka möjligheter

”invandrarna” anses ha att ”komma in” i den glasburk som utgör ”svenskarnas

kultur”. När vi jämför med glasburken, vilket är återkommande för vår text,

tänker vi främst på de genomskinliga väggarna som ”inte syns” men gör det

omöjligt att komma innanför. Det är en bra metafor eftersom den dessutom

symboliserar föreställningen om att det finns något att komma in i och något att

vara utanför (Brune, 2004):

”Somliga har en ganska nära kontakt med en eller annan

svensk eller svenska genom ingifte i den egna familjen eller i

bekantskapskretsen. Vanligt är också äktenskap mellan

invandrare från olika andra länder. Man förenas bland annat

av utanförskapet och av liknande erfarenheter av mötet med

svensk kultur.” (s 17)

”De är integrerade i sin egna kulturella miljö, till exempel i

sin sverige -grekiska omgivning, men det är ett annat Sverige

än det som de ”etniska svenskarna” identifierar sig med./…/

De har sin favoritställen, butiker och utflyktsmål, sin

livsform som modellerats med den svenska omgivningen

som en del av sin förutsättning, men bara en del. Vad vi

talar om här är en fullständig miljö och en total livsform,

men ändå ett annat Sverige än de etniska svenskarnas och ett

annat liv än det för de typiska.” (s 17)

”Om dessa invandrare fungerar väl i sina sociala

sammanhang och är fullt delaktiga i dessa finns det grund för

att säga, att de är välintegrerade, ja rent av assimilerade i sin

delkulturella miljö.” (s 17)

”/…/ även om den förhållandevis homogena svenska

kulturen ger en förtrogenhet eller åtminstone ytlig kännedom

om andra svenska miljöer än den egna.” (s 18)

Vi får ingen introduktion i vad en så kallad delkulturell miljö är, detta anses vara

självklart. Meningarna understryker vidare hur ”invandrarna” på grund av sin

annorlundahet aldrig kan komma in i det svenska samhället. Det framhålles i

citaten att de maximalt kan uppnå en blandning av ”sin egen” kultur och

”svenskarnas”. Det ger sken av att den svenska kulturen är oföränderlig och något

statiskt man kan använda som referenspunkt. Vi vet inte heller vad det är för

kriterier som ska uppfyllas för att en kultur skall få klassificeras som ”svensk”.

Det räcker tydligen inte att den ”utövas” i Sverige. Så även om den så kallade

”delkulturen” är ett resultat av en process som började när ”invandraren” kom till

Sverige så är den inte en ”svensk” företeelse.

När man diskuterar språket under samma rubrik ser bilden ungefär densamma ut.

Beskrivningen som görs håller ”dem” återigen utanför. Det finns ingen specifik

35

parameter för hur bra svenska man ska tala för att tala bra svenska men ingen gör

det:

”En del talar svenska – någorlunda väl, förutom

modersmålet, andra nästan bara turkiska. Vissa talar flera

språk, men dålig svenska.” (s 17)

Vi vill avsluta analysen av SOU 1989:111 med ett citat som belyser hur man

skriver om hur ”dem” skiljer sig från ”oss”:

”En huvudslutsats som går igenom i alla avsnitten ovan är att

invandrargruppen är så heterogent sammansatt att det är

nästan meningslöst att göra några relevanta uttalanden som

är giltiga för hela invandrargruppen, samtidigt som vi måste

konstatera att det många gånger saknas data som kan ge en

rättvisande bild av alla de olika invandrargrupperna.” (s 14)

Varför man har med denna mening är problematiskt för texten. Man skriver en hel

rapport där man generaliserar kring ”invandrare” men förklarar samtidigt att det är

fruktlöst om man inte skiljer på olika ”invandrargrupper”. När frågans dessutom

tas upp, kan man rimligen kräva en motivation till varför det är meningsfullt att

generalisera och varför det skulle vara meningsfullare att generalisera inom vissa

grupper. Vi vill också gärna veta vad det är som binder samman vissa

”invandrargrupper” mer än andra, vi kan bryta ner det hela till att vi alla är

individer men det framgår inte varför detta är meningslöst och varför inte

”invandrare” och ”svenskar” har något gemensamt.

Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut?

I rapporten framställs samhället som segregerat och ju närmre man står den

”svenska kulturen” ju mer framgångsrik är man i samhället. Välden byggs upp

som ett resultat av en mängd olika kulturer och ju mer annorlunda kulturen är, ju

längre från normsamhället står man. Rapporten beskriver i stora drag hur

invandringen medför allt större problem och förklarar detta, vad man beskriver

som faktum, med att det är för att ”invandrarna” kommer från länder som är

kulturellt ”mer annorlunda”. Samtidigt hänvisar man inte till vad det är ”de” gör

eller är som understryker tesen. Andra viktiga punkter i rapporten är att

”invandrarna” faktiskt kan tillföra samhället något bra i egenskap av nytta och

objektifierar men att de har sämre hälsa.

I rapporten framhålls hur ”invandrarna” skapar sig ett eget Sverige i Sverige.

Texten handlar mycket om hur ”de” lever i ”sina” grupper och skapar egna

levnadsmönster som dock inte överensstämmer med det svenska normsamhället i

stort. Man får känslan av att hur ”invandrarna” än gör så kommer de aldrig leva

som ”en svensk” och kommer alltid se en annan sida av Sverige än vad

”svenskarna” gör. Vidare skrivs i SOU 1989:111 om hur dagens ”invandrare” har

större omställningsproblem på grund av att yrket kräver mer. Så länge

”invandrarna” bara jobbade inom verkstadsindustrin med standardiserade rutiner

och litet behov av språklig kommunikation var anpassningen mer friktionsfri. I

rapporten diskuteras vidare begreppet segregation:

”/…/för att beskriva var invandrarna har sina bostäder.”

(s 49)

36

Vi menar att man ser på ”problemet” allför ensidigt. Det är inte bara ”invandrare”

som segregerar sig utan även ”svenskar”. Man kan inte påstå att det finns en

segregerad grupp utan att det finns en motpol (Stigendal, 1999). Mikael Stigendal

diskuterar i sin bok Sociala värden i olika sociala världar (1999), som handlar om

boendesegregation i Malmö, hur det inte kan finnas något extremt eller utskilja sig

om det inte finns något att skilja sig från eller vara extremt i förhållande till.

Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten?

Huvudaktörerna i texterna är ”svenskar” och ”invandrare”. ”Invandrarna” bär i

sina identiteter på att vara ”bidragstagare”, ”förtidspensionärer”, ”icke-

svenskar”, ”kulturellt annorlunda” och ”mer kulturellt avvikande”, ”typiska

arbetskraftsinvandrare”,” resurser”, ”nyttor”, ”dem” med mera. ”Svenskar” bär

till stor del i sina identiteter på motsatserna. Det poängteras samtidigt i texten hur

”invandrare” inte är en homogen grupp. Dock framställs ”svenskar” som en sådan

eftersom man motiverar ”invandrare” som en heterogen grupp med att de kommer

från olika länder. Därav blir ”svenskarna” en homogen grupp eftersom de kommer

från samma land. Ständiga motsatsförhållanden präglar diskussionen vilket på ett

sätt är en förutsättning eftersom man omöjligt kan tala om ett ”dem” om man inte

har ett ”vi”.

Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och aktörerna i texten?

Vi får intrycket av att texten riktar sig till en ”typisk svensk” som vet vad man

pratar om i rapporten mellan raderna. Det motiveras exempelvis aldrig varför det

är självklart att många ”invandrare” inom ett begränsat område är negativt men

många ”svenskar” inom ett begränsat område är positivt.

SOU 1995:76 Arbete till invandrare

Rapporten är ett delbetänkande som ger en översyn av den svenska

invandringspolitiken med särskild betoning på arbetsmarknadssituationen. I

rapporten tar man upp problematiken i att många ”invandrare” är arbetslösa och

hur man skulle kunna åtgärda detta långsiktigt och kortsiktigt samt

konsekvenserna av deras arbetslöshet. Förslag på åtgärder är exempelvis en mer

reglerad invandring, stöd till återvändande och stöd till egenföretagande. Man tar

även upp hur många ”flyktingar” det har kommit över tid samt från vilka länder

de kommer. Kommittén ger även sina egna åsikter i ämnet.

Att objektifiera

Det finns mycket objektifiering i rapporten. Objektifiering innebär som vi nämnt

innan att man talar om människor som ett ting. Som en liten påminnelse tar vi ett

exempel att man jämför man dem med verktyg eller som en nyttighet.

I nedanstående citat ur SOU rapport 1995:76 ser man exempel på ett vanligt sätt

att objektifiera:

”Arbetslöshet är ett sätt att misshushålla med landets

viktigaste resurs: människor och deras vilja till arbete och

utveckling.” (s 7)

”Individens sociala bakgrund, utbildning, tidigare arbets- och

yrkes- erfarenhet, om man kommer från stad eller landsbygd

37

och varför man utvandrat, är andra viktiga pusselbitar när

orsakerna till arbetslöshet och bidragsberoende ska utredas.”

(s 25)

Objektifieringen här består i att man beskriver ”invandrarna” som en resurs. I

sammanhanget är det tydligt att man syftar på att det är ”invandrarna” som lider

av arbetslöshet. Alltså misshushåller samhället med ”invandrarna”. ”De” beskrivs

som en tillgång man slösar med, och att ”de” är något man kan slösa bort. Det är

som vi tidigare skrivit diskriminering, eftersom ”de” associeras till ting utan vilja,

drömmar och förhoppningar (Boréus, 2005).

Fortsättningsvis förekommer ett annat sätt att objektifiera där man beskriver

”invandrarna” och deras liv som pusselbitar. Det blir väldigt tydligt hur man

föreställer sig att om bara dessa bitar kunde ligga rätt så skulle problemet vara

löst. Samtidigt byggs meningen upp på så sätt att det i huvudsak alltid är

problematiskt att ha invandrat. Resterande aspekter i livet är enbart försvårande

eller underlättande omständigheter. Själva problemet ligger alltså i grunden att

”vara invandrare”. ”Invandraren” sätts in i fack vilka anses tillhöra gruppen som

helhet. Förslaget till branscher där ”invandraren” har lätt att etablera sig menas

vara: exportkonsulter, taxirörelse eller torghandel (SOU 1995:76 s 38).

Att nedvärdera

Det förekommer även ett nedvärderande språkbruk i rapporten. Vi har under

läsningen av rapporten uppmärksammat flertalet meningar och adjektiv som vi

enligt Kristina Boréus definition kan se som ett nedvärderande språkbruk. Boréus

(2005) skriver om att det finns en stor mängd forskning om ”invandrare” och hur

denna forskning ofta associerar ”invandrare” med problem. Vi har

uppmärksammat hur man i rapporten ofta sätter likhetstecken mellan

”invandraren”, arbetslöshet och samhällsbörda. Detta exemplifierar vi nedan. I

citaten förekommer inte ordet ”invandrare” men eftersom rapporten handlar om

invandrarkategoriserade människors situation på arbetsmarknaden, så är det

underförstått att det är ”invandrare” som är de bidragsberoende, och att det

därmed är ”de” som är hotet. Detta är några av de första meningarna i rapporten

och är ett bra exempel på tongången som präglar den:

”En ekonomi med allt färre sysselsätta och allt fler

bidragsberoende innebär att den välfärd som Sverige vilar på

urholkas.” (s 7)

”Ett permanent bidragsberoende som särskilt drabbar vissa

grupper av invandrare medför också hot av nya slag mot

Sveriges framtid.” (s 8)

”Om en stor del av dem som idag saknar sysselsättning

skulle hamna i ett permanent bidragsberoende blir de

statsfinansiella effekterna på sikt helt förödande.” (s 8)

Genom att använda starka ord i texten såsom ”permanent”, ”hot av nya slag”,

”bidragsberoende” och ”förödande” blir bilden av konsekvenserna av

invandringen väldigt dramatisk. Man skapar en bild där ”invandraren” får

representera dessa nya hot mot Sveriges välfärd. Begreppet ”invandrare” som man

flitigt använder sig av i texten blir därmed stark laddat med negativitet. Det är

38

svårt att tolka begreppet hot på något annat vis än att ”invandraren” utgör en

negativ kraft. Genom att använda sig av begreppet ”förödande” använder man sig

av en association som för tankarna till ett öde och förstört landskap eller en

naturkatastrof. Något förödande är svårt att vända och konsekvenserna riskerar att

bli oåterkalleliga. I samband med ordet permanent så är det svårt att tolka att

förödelsen skulle vara något annat än evig. Även epitetet ”beroende” har kopplat

till sig en negativ klang. Ett beroende är något man svårligen kan frigöra sig från

och är nära kopplat till begreppet missbruk. I analysen av dessa citat hänvisar vi

mycket till vilka associationer meningarna framkallar. Vi har tidigare tagit upp hur

associationer är viktiga att uppmärksamma i en diskursanalys eftersom begreppen

då får en tydligare innebörd (Boréus, 2005).

Ännu en aspekt att ta hänsyn till i frågan om vad vi påverkas av när vi läser en

text så bidrar det fackmannamässiga byråkratiska språket till att ge SOU rapporten

trovärdighet. Man argumenterar ofta för att språk är en viktig del i att skapa

diskurser, genom att ting det inte finns ord för ”inte finns” och att de som

definierar något också styr språket och diskursen om detta (Börjesson, 2003).

Traditionsenligt använder personer med definitionsmakt denna språkform. Och

man är tillräckligt säker på sin sak för att sia om framtiden. Vi fortsätter med citat

som exemplifierar ett nedvärderande språkbruk i SOU 1995:76:

”För att åstadkomma en rättvisare fördelning av jobben krävs

aktiva åtgärder för att få in invandrare och/eller ta bort de

hinder som finns - på arbetsmarknaden eller hos de

invandrade själva.” (s 42)

”Bristande kunskaper i svenska kan bero på utformningen av

språkundervisningen, men viktigare är troligen individens

egen bakgrund, motivation och inte minst möjligheterna att

få praktisera språket.” (s 24)

”Men det räcker inte med en serie broschyrer eller liknande.

På det sättet påverkar man knappast människors attityder

eller handlingsbenägenhet.” (s 43)

I ovanstående citat belastar man tydligt ”invandrarna” för sin egen ”situation”.

Man säger öppet att ”de” inte bara är roten till problemet utan även att de inte har

något intresse av att sluta vara det. Det förekommer även en del förslag som pekar

mot en negativ särbehandling av ”invandraren”. Kristina Boréus diskuterar i

Diskriminering med ord (2005) hur man diskriminerar genom att sätta in

stödinsatser för pågående negativ särbehandling. I meningen talar man om

”åtgärder”, vilket är ett negativt klingande ord som för tankarna till korrigering av

fel istället för ett mer positivt eller neutralt ord som ”insats” även om det

fortfarande objektifierar en grupp som saknar definitionsmakt. I rapporten föreslår

man bland annat att ”invandraren” ska behöva utföra samhällstjänst vilket i andra

avseende är ett straff man kan bli ålagd för mindre allvarliga brott eller i fall av

brottslighet vid låg ålder. Att ”invandraren” skall åläggas samma uppgifter som en

kriminell person är starkt diskriminerande, då man sätter lika tecken mellan att

vara kriminell och att vara ”invandrare”.

Det finns vidare ingen antirasistisk dimension i det andra citatet. Man lägger

faktiskt i rapporten inte fram några som helst belägg för varför man dragit

39

slutsatsen att ”de” inte vill. Att på detta sätt öppet påstå att ”de” själva är till skuld

för sin situation är ovanligt men det finns ett begrepp för det. Kristina Boréus

beskriver det i sin bok Diskriminerings retorik – en studie av svenska valrörelser

1988 – 2002 från 2006 om ”blaming the victim” (s 164), vilket innebär en retorik

om att det visserligen är synd om dem, men de får skylla sig själva.

Fortsättningsvis har man anlagt en väldigt nedsättande ton i en mening som skapar

ett gemensamt ”vi” med läsaren och konstruerar ”invandraren” som dennes

motpol:

”Invandrarna måste komma in på arbetsmarknaden, även om

det är lågt betalda arbeten, annars blir de bidragsberoende.

Och det finns så mycket att göra. Även en kvinna som är

analfabet och fött sex barn, har mycket av mänsklig värme,

kan laga mat och skulle kunna göra mycket, istället sätter vi

henne i ’grundvux’.” (s 34-35)

På grund av meningsuppbyggnaden och ordvalen får man intrycket av att det inte

finns svenskar som är analfabeter med sex barn och mycket kärlek.

Stereotypiseringen av ”invandrarkvinnan” är intressant. Man tar heller inte upp

betydelsen av utbildning för jämställdheten. Fortsättningsvis beskriver man

arbetsmarknaden som en sluten del av samhället till vilken ”invandraren” inte har

naturlig åtkomst. Liksom de skall komma in i det ”svenska samhället” där alla

”svenskar” är lika, som ett slutet sällskap, så är även de arbetande (underförstått

svenskarna) en eller en burk vars glasväggar håller ”invandraren” utanför.

Ytterligare nedvärderande representationer som läggs i invandrarbegreppet i

rapporten kan illustreras med följande citat nedan. I det första citatet påstår man

att det bor många ”invandrare” i Sverige som är att anse som förlorare. I det andra

citatet framställer man ”invandrarna” som passiva och i det tredje antas de inte

besitta någon förmåga att prioritera:

”Många vill återvända, men inte som förlorare.” (s 40)

”Långa väntetider utan möjlighet att arbeta har passiviserat

många av flyktingarna anses det i debatten.” (s 44)

”Flyktingars vilja att bo i storstadsområden och tillgången på

lediga lägenheter har ofta varit styrande, trots att möjligheter

till sysselsättning saknats.” (s 27)

Att skapa distanserande förhållande

I boken Diskriminering med ord av Kristina Boréus (2005) finns en tabell med

variablerna ”mer distanserande benämningar” och ”mindre distanserande

benämningar” (s 202). Att dela upp en population i ”invandrare” och ”icke-

invandrare” klassas som mer distanserande. Man drar en tydlig skiljelinje mellan

de två begreppen och häftar fast adjektiv som vi tidigare nämnde såsom

”förödande” och ”hot”. Vi kan se detta i en mening från SOU 1995:76 nedan:

”Med den nuvarande dåliga integrationen på

arbetsmarknaden måste den offentliga sektorn på olika sätt ta

över försörjningsansvaret för arbetslösa invandrare, liksom i

stor utsträckning även för andra arbetslösa.” (s 8)

40

I rapporten delar man dessutom upp arbetslösa i ”arbetslösa invandrare” och

”andra arbetslösa”, en ännu tydligare distansering. ”Invandrares” arbetslöshet är

på något sätt skild från andras arbetslöshet. Meningen är också uppbyggd så att

det ser ut som en av ”de andra arbetslösa” inte är en belastning i lika stor

utsträckning som ”de arbetslösa invandrarna”. Ylva Brune (2004) skriver i sin bok

Nyheter från gränsen – Tre studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och

rasistiskt våld följande:

”Relationen mellan textens ”vi” och ”de” framstår som en

serie skillnader, ett motsatsförhållande eller en konflikt.” (s

48)

Ovanstående citat är, även fast det avser de journalistiska texter som Brune (2004)

analyserat, applicerbart på SOU 1995:76. Man talar väldigt mycket om

”invandrares” bidragsberoende och arbetslöshet och framställer genom

avsaknaden av kommentarer kring ämnet ”svenskar” som deras raka motsats.

”Invandraren” blir här en börda för det Svenska samhället. Meningen är ett

exempel på hur man distanserar, alltså hur man främlingsgör de människor som

kategoriseras i rapporten som ”invandrare”. I rapporten är problemet dessutom i

behov av akuta åtgärder:

”Den positiva särbehandling som föreslås motiveras av det

akuta behovet av att rädda över ett antal människor från ett

permanent bidragsberoende för att därmed också minska

framtida spänningar mellan olika befolkningsgrupper i

Sverige.” (s 9)

I citaten finns även en maktdimension där svenska staten framställs som en hjälte

och ”invandraren” som den hjälplöse. Boréus (2006) skriver:

”En värd har för det första den positiva egenskapen att vara

den som bjuder och bjuder in. Som värd förväntas man vara

gästfri. Men aspekten att vara ’husets herre’ finns där också,

det vill säga den som har rätt att bestämma vilka regler som

ska gälla i detta hus. Gäster kan förvänta sig gästfrihet men

de måste också foga sig i hemmets regler för att vara fortsatt

välkomna och de kan inte självklart vänta sig samma

behandling som husets herre.” (s 165)

I ovanstående mening beskrivs på ett bra sätt hur ett till synes oskyldigt ord eller

begrepp kan innefatta många representationer och associationer. Sverige går in

och räddar ”invandraren” som är i akut behov av att räddas. Men med att ha blivit

räddad kommer också tacksamheten till sin hjälpare. Så länge ”invandraren”

betraktas i detta ljus kommer ”de” aldrig att få rätt att diktera villkoren eller göra

det på lika villkor. Någon som dessutom inte anses ha rätt att ”klaga” får mycket

svårt att ta definitionsmakt på grund av dessa utestängande mekanismer. De

följande två citaten visar för övrigt på hur värden uppfattar gästen:

”/…/invandrare ofta bildar nischer eller blåser liv i branscher

som svenska företagare inte är intresserade av.” (s 35)

41

”Ingen svensk vill ju städa åt andra.” (s 35)

”Fler borde också försöka starta eget menar många. Felet

som många invandrade akademiker gör är att de inte

tillräckligt snabbt söker till det privata näringslivet utan i

stället blir forskare eller söker sig till den offentliga

sektorn/…/.” (s 34)

Som tidigare nämnts beskrivs ”invandraren” med ett nedvärderande språkbruk.

Meningen tyder på att ”invandraren” gör fel val när de blir forskare och ska

istället starta eget menas det. När ”invandraren” faktiskt har lyckats ta sig in på

arbetsmarknaden framställs detta ändå som negativt. ”Invandraren” sätts i en

grupp som istället för sin egen vilja att bli forskare istället starta eget.

Inledningsvis kan vi känna att det väl, om man är akademiker i grunden, är ganska

naturligt att söka sig till vad man är. Det är enligt vår erfarenhet inget ovanligt att

man identifierar sig starkt med sitt yrke och det känns logiskt att vilja jobba med

det man är utbildad till. Frågan är varför det framställs som fel att man gör just

detta. Det verkar dessutom finnas en väletablerad fördom om ”den företagsamma

invandraren”.

Vidare generaliseras både ”invandraren” och ”svensken”. Man ger intrycket i

texten av att det skulle vara naturgivet att det är okej för ”en invandrare” att utföra

vad ”vi” inte vill göra. Mellan raderna kan vi utläsa tanken om ”gästen” och

”husets herre” som vi diskuterar ovan. Eftersom vi har godheten att ta emot ”dem”

i vårt hus så ska ”de” vara tacksamma för vad ”de” får. Dessutom generaliserar

man om ”svenskarna”, man får det att låta som om alla är högutbildade och

”högre stående”, att ingen ”svensk” kan underlåta sig till att ta ett

”invandrarjobb”. Motsatspolen för de ”högutbildade” är därmed de

”lågutbildade”. Dessa två motpoler konkurrerar vidare med varandra:

”För invandrare med mycket låg utbildning och dåliga

kunskaper i svenska språket, kan den höga konkurrensen på

dagens arbetsmarknad innebära att chanserna att få ett

ordinarie arbete är mer eller mindre obefintliga.” (s 31)

”Ett etniskt nätverk med företagare från den egna gruppen

och en etnisk arbetsmarknad, ger invandrare såväl

ekonomisk säkerhet som tillgång till arbeten där de har goda

förutsättningar att konkurrera med infödda.” (s 35)

Citaten visar att ett ”vi och dem” tänk genomsyrar uppfattningen om konkurrens.

Man nämner inte konkurrensen mellan olika ”etniska nätverk” utan konkurrensen

sker mellan ”infödda” och ”invandraren”. Det är intressant hur man laddar

begreppet ”infödd” med fördelar medan begreppet ”inföding” annars ofta likställs

med låg utbildning, utanförskap, primitivitet och annorlundahet. Själva begreppet

”etniskt nätverk” är väldigt problematiskt. I rapporten förklaras inte vad som

menas med begreppet och det låter grovt stigmatiserande. Återigen sätter man

”vi” och ”dem” i två skilda glasburkar med ogenomträngliga väggar. Man målar

upp en bild där ”vi” och ”dem” omöjligen kan vara en grupp tillsammans eller för

den delen individer. Vad som än händer kommer vi alltid vara väsenskilda från

varandra. ”Invandrarna” är för alltid färgade av sin ”egenskap” av att vara

”invandrare”.

42

Man tillskriver dessutom i texten kulturen en väldigt stor betydelse. I huvudsak

”invandrare” beskrivs som hjälplösa mottagare för den kultur de kommer ifrån.

”Invandraren” förvandlas i texten till en kulturell varelse. Begreppet kulturellt

avstånd är problematiskt eftersom man i SOU rapporten använder det utan att

definiera begreppet. Man får reda på att vissa människor är mer avvikande i

förhållande till ”vi:et” men inte varför:

”Med det kulturella avståndet växer risken för

diskriminering.”(s 23)

”I dagens företag ökar kravet på social kompetens det vill

säga krav på att anställa, oavsett om det är svenska eller

invandrare, passar in i arbetskulturen fungerar i lagarbete

med mera. Kunskaper om och vana vid att fungera i svensk

miljö kan antas vara viktig för denna kompetens.” (s 24)

”Att skapa vägar för nyanlända invandrare in i arbetslivet

bör ses som mycket angeläget, eftersom det kan generera

’goda cirklar’ för människor, där arbete leder till en

anpassning av kompetens till svenska förhållande, vilket i sin

tur leder till vidgade sysselsättningsmöjligheter och nya

arbeten.” (s 30)

”För en del med utländsk bakgrund kan egenföretagare vara

en möjlighet att behålla sin kulturella identitet och samla

familj och släkt kring en verksamhet med gemensamt mål.”

(s 54)

”Många företagsorganisationer bygger numera på deltagande

i arbetslag med ett decentraliserat ansvar, där god

samarbetsförmåga är viktig.” (s 23)

Att man skriver på detta viset tyder på att det finns en uppfattning om en antagen

gemenskap mellan text och läsare där man utgår från ”vi:et” och konstruerar den

andre i förhållande till detta (Brune, 2004). Man ger även intryck i rapporten av

att både människor och kultur är oföränderligt och statiskt och tenderar att

fokusera på ”invandrarens” kultur när man talar om arbete eller möjligheter på

arbetsmarknaden. Rapporten målar dessutom upp en bild att det är önskvärt från

”invandrarens” sida att bibehålla denna. Ovanstående citat är ett gott exempel på

myten om ”den företagsamme invandraren”. Samt ett antagande att alla vill

behålla sin kultur. Fortsättningsvis planterar man likhetstecken mellan kultur och

social kompetens. Med meningsuppbyggnad och ordval blir det som att säga att,

att komma från en annan kultur är att ha dålig social kompetens och insinuerar att

”invandraren” saknar samarbetsförmåga. Vad en ”svensk miljö” är specificeras

inte heller närmre, inte heller varför ”invandrare” skulle ha svårigheter att passa in

i den. Det är intressant att använda sig av ett begrepp som ”svensk miljö” utan

definiera vad man menar. Den gamla assimilationspolitiken lyser igenom i

meningen att ”de” ska anpassa sig till ”oss”. I rapporten diskuterar man vidare hur

man kan gå tillväga för att anpassa ”invandraren” till ”det svenska”:

”/…/en stor del av orsakerna inte beror på anställarnas

43

illvilja gentemot invandrarna, utan snarare på rädsla för att

invandrarna inte passar in i laget på grund av bristande

språkkunskaper och bristande kunskaper hur man agerar i

svensk företagskultur (att män med bakgrund i muslimska

länder inte kan jobba ihop med kvinnor t.ex.). Särskilt bra

fungerar praktiken om man kombinerar den med att först ge

invandrarna någon form av ”svenskanpassningskurs.” (s 43)

”Arbetar svenskar och invandrare tillsammans får man också

en naturlig svenskträning på köpet.” (s 37)

”Vi vet inte exakt varför människor med invandrarbakgrund

har så mycket svårare att få jobb än svenskar utan denna

bakgrund.” (s 43)

Först och främst använder man sig av dramatiserande ord som rädsla i meningen.

Begreppet vad svenskträning eller svenskanpassningskurs skulle innebära tas

därefter inte upp. Än en gång undermålas det att ”invandraren” behöver träning

för att passa in i det ”svenska”. Det gör sig tydligt att det är ”de andras” bakgrund

som gör sig skyldig till problemet att få ett jobb. ”Svenskar” som inte har denna

bakgrund har även lättare att skaffa sig ett jobb. I citatet som följer kan man utläsa

de försvårande omständigheterna av att vara just ”invandrare”:

”Ursprung kan alltså vara ett handikapp och förklara en del

av situationen för invandrare.” (s 23)

Som tidigare förklarar man utifrån ett kulturellt perspektiv, där man skuldbelägger

”invandrarna” för ”invandrarnas situation”. Här jämförs även ”invandraren” med

en annan minoritet och dessutom generaliserar man grovt. Att ursprunget skulle

vara ett handikapp är starkt sammankopplat med språket som maktfaktor.

Möjligheten att diskriminera av detta skäl kommer ur det svenska språket som

upphöjt till norm. Boréus (2005) skriver:

”De ’dövstumma’ kunde diskrimineras eftersom de som en

minoritet inte kunde hävda sina intressen i ett samhälle

uppbyggt helt och hållet för människor som kommunicerar

genom tal och skrift (som ju är kopplat till talet).” (s 16)

Att säga att ursprung kan vara ett handikapp är att peka på vilken den rådande

sanningsregimen är. Sanningsregim innebär som vi nämner i teoriavsnittet hur

samhällsdiskursen sätter gränser för vad som är tänkbart. Man brukar säga att det i

huvudsak är den del av befolkningen med definitionsmakt som definierar vad ett

socialt problem är och det är deras tycke som skapar en sanningsregim (Brune,

2004, Boréus 2005).

Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut?

Känslan i rapporten är långt ifrån att det är ett socialt problem med arbetslöshet

och segregation, vad man säger är att det är ett ”invandrarproblem”. Dessutom

skuldbeläggs ”invandrarens” bakgrund men det är oklart vad det är i

”invandrarens” bakgrund som ligger till skuld för att ”invandraren” underpresterar

och det är oklart varför man anser att det borde gå bättre.

44

I SOU rapport 1995:76 diskuterar man även frågan om reglerad invandring. Man

förklarar hur vissa menar att Sverige tagit emot för många ”flyktingar” och att en

del av dessa inte varit ”regelrätta flyktingar” utan tagit sig hit för att utnyttja det

svenska välfärdssamhällets olika bidrag. Man fortsätter med att detta sätt att se på

saken ligger till grund för att färre förespråkar en ”generös” flyktingpolitik. Bilden

av flyktingpolitiken är att den är frikostig och givmild. Vad som är en ”generös”

flyktingpolitik definieras inte. ”Invandrarna” är ”problem” och de utnyttjar det

svenska välfärdssamhället.

Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten?

Relationerna som skapas är i hög grad ”invandraren” som offer för sin ”egenskap

av invandrare” och det svenska samhället som värd och nästan, hjälte. Det finns

ingen direkt kritik eller reflektion över vad dessa begreppspar har för relation till

varandra. ”Svensken” och det svenska samhället får en identitet som är lika med

att arbeta, vara en god värd och en god samhällsmedborgare. Genom att sätta

”invandraren” i motsatsförhållande till detta blir ”de” vad ”svensken” inte är.

Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och aktörerna i texten?

Det förekommer en stor del upprepningar i texten vilka vi inte alla citerar men det

pekar på vad rapporten vill lyfta fram. Den huvudsakliga tesen i texten kretsar

kring faran med ”invandrares” missbruk av bidragssystemet. Att man

genomgående kommer tillbaka till dessa väldigt negativt laddade, vad man

framställer som egenskaper hos ”invandraren”. Vid en första läsning av rapporten

”rakt uppochner” lämnas man med en bitter eftersmak av hur utsatta vi skulle

vara på grund av ”invandrarna”. Efter en noggrann analys som vi genomfört förtår

man varför. Man säger dessvärre inget positivt om de invandrarkategoriserade

personerna. Texten präglas av en övervikt med negativa beskrivningar av

”invandraren”. Återkommande är även idéerna om jobbet som en form av straff

för ”invandraren”. Ovan har vi angett ett citat där man föreslår samhällstjänst för

”invandrare”. Det antyder att det finns en representation av ”invandraren” som

arbetsskygg. Att de måste straffas ur sitt bidragsberoende. Fortsättningsvis finns

det en brist på förklaringar eller definitioner av begreppen. Man använder sig av,

vad som faktiskt framtår som, oreflekterat av begrepp som ”svenskhet”, ”svensk

kultur” och ”svenskträning” och förutsätter att läsaren vet vad detta är. I

rapporten förklaras inte vad som ingår i ”svenskhet”. Texten accentuerar också

hur skilda ”vi” är från ”dem”. Det finns ingenting i rapporten som pekar på att vi

alla är människor och har något gemensamt.

SOU 2003:108 Folkbildning och integration – Utsatt folkbildning

SOU rapporten 2003:108 Folkbildning och integration består av två delar; Utsatt

folkbildning och Folkbildning och funktionshinder. Vi har valt att endast analysera

den första delen Utsatt folkbildning. Anledningen till detta är att bara denna del av

rapporten är relevant för vår studie, den handlar om folkbildningsarbetet i utsatta

bostadsområden, där ”invandrare” är deltagare. Rapporten är en studie av

studieförbunds verksamhet där folkbildningens betydelse ska belysas. Den baseras

på granskning av dokument, intervjuer samt att man företar en diskursanalys i

rapporten. Vidare är avsikten med SOU 2003:108 för regeringen att få svar på

angelägna forskningsfrågor. I rapporten problematiserar man hur mångfalden

beskrivs som visserligen givande, men problematisk. Vi kan kalla vår analys av

rapporten för en metadiskursanalys eftersom den är en diskursanalys av en

diskursanalys i princip. Under tiden vi analyserar tittar vi, som tidigare, på hur

45

man representerar ”flyktingen”, ”invandraren”, ”den nyanlände” eller vad man

väljer att kalla människorna för studien.

Att objektifiera

I de tidigare rapporterna har vi börjat med att ta upp delar i texterna som pekar

mot en objektifiering av den invandrarkategoriserade. I SOU rapport 2003:108 har

vi inte hittat några citat som pekar på att man objektifierar. Alltså att man jämför

dem man pratar om med ting. Däremot flertalet citat som visar medvetenheten

kring problematiken med att göra om människor till ting eller bärare av

generaliseringar, exempelvis varelser som påskrivs speciella egenskaper utifrån

deras kultur. Nedan återger vi två av de citat där man diskuterar just denna

problematik:

”När man som forskare använder begreppet invandrare finns

alltid risken att man bidrar till en stereotypifiering och ett

befästande av den objektiva minoritetsdefinitionen.” (s 26)

”En av våra tankar med en sån analytisk utgångspunkt är ett

försök att komma åt en hegemonisk och kompakt diskurs om

integration där ”den andre” ses som ett socialt och kulturellt

problem.” (s 23)

Att nedvärdera

Med nedvärdering talar man om någon eller en föreställd grupp i samband med

problem (Boréus, 2005). I rapporten 2003:108 Folkbildning och integration

diskuterar man förändringen:

”Det är en komplex problembild och man talar nu hellre om

utsatta bostadsområden än om invandrartäta eller

segregerade.” (s 11)

Här uppmärksammas hur diskursen i politiken förändrats. Hur politikerna (på

vilka det syftas) insett hur språket, definitioner och associationer har betydelse för

hur man skapar annorlundahet eller ”den andre”. Vår forskningsfråga kvarstår

dock obesvarad av konstaterandet, om språket har förändrats även i SOU

rapporterna. Fortsättningsvis skriver man:

”Det råder strukturella skillnader mellan olika grupper i

samhället och etniska minoritetsgrupper har generellt sämre

socioekonomiska villkor.” (s 11)

”De etniska minoritetsgrupperna har högre arbetslöshet,

lägre inkomstnivåer, större sjukfrånvaro och högre

ohälsotal.” (s 11)

Båda ovanstående citat ger en association om ”minoritetsgrupper” som ett

samhällsproblem. Man nämner inte begreppet ”invandrare”, vilket är, vid det här

laget i historien, ett tungt och väldigt konfliktfyllt begrepp i samhällsdebatten.

Anledningen till att man inte gör detta är troligtvis eftersom, som vi sett i de

tidigare rapporterna, begreppet har häftats samman med några av vad som anses

som de svåraste samhällsproblemen (exempelvis arbetslöshet och utanförskap).

Istället använder man sig av begreppet ”etniska minoriteter” som inte har en fullt

46

så ”belastad” historia som invandrarbegreppet. Men man behäftar dock i

meningarna det nya begreppet med samma problem som invandrarbegreppet stått

för. Att skriva ”etniska minoriteter” belyser dessutom det faktum att det inte är

vilka minoriteter som helst som har problem. Begreppet problem är dessutom ett

ofta förekommande ord så fort det rör sig om en diskussion om vad man nu döpt

om till ”etniska minoriteter”. Det är ett negativt laddat ord men svårligen ersatt i

en diskussion om orättvisor så länge man inte anser dem vara okej. Det bidrar

dock till en negativ klang i vissa delar av texten. Citatet nedan illustrerar

exemplet:

”Förklaringarna är beroende av hur man definierar

problemet/…/.” (s 12)

”Det har nu gjorts en del satsningar i större städer, den s.k.

Storstadssatsningen där problemen varit påtagliga.” (s 14)

Att skapa distanserande förhållande

Det finns en fundamental problematik med att berätta om någon eller en grupp,

nämligen att det alltid skapas ett ”vi” som inte är ”dem”. Detta skapar i sin tur

motsatsförhållanden som är något alla de tidigare forskare vi använt oss av är

överens om och diskuterar på olika sätt. Brune (2004) beskriver fenomenet såhär:

”Det grundläggande sätt som en text konstruerar ett ’vi’ och

ett ’dem’ på är: Texten är sådan att ’vi’ talar om ’dem’. De

som beskrivs är föremål för gestaltningar och teorier som

utgår från diskurser som textens ”vi” är hemma i eller kan

solidarisera sig med, medan ”de” har marginellt eller inget

inflytande över hur texten konstruerar ’dem’.” (s 48)

När man skriver en text kan man antingen visa medvetenhet eller omedvetenhet

om detta dilemma. I följande citat som vi kommer att ta upp synliggörs en

medvetenhet som vi inte tycker oss ha sett i de tidigare rapporterna. Att utföra en

diskursanalys i inledningen av rapporten uppmärksammar läsaren på

problematiken i diskussionen av ämnet. Det visar också hur problematiskt man

anser ”vi” och ”dem” skapandet vara, samt att ”vi” framställs som normen som

bör levas upp till. Vi återger ovanstående citat för att belysa hur problematiskt det

är när man konstruerar ett ”vi” och ett ”dem” för att läsaren ska ha möjlighet att

följa tankegångarna i denna analys. Vi kommer att avsluta analysen kring ett ”vi”

och ”dem”. tänkande genom att skildra fyra citat som illustrerar problematiken

med att konstruera ”den andre” i SOU rapporten 2003:108 Folkbildning och

integration. I de första citaten beskriver man att man är medveten om

konsekvenserna av att dela upp i ”vi” och ”dem”. I de två sista citaten gör

rapporten en väldig tydlig uppdelning mellan ”vi” och ”dem”. Man pratar å ena

sidan om mötesplatser vilket ger positiva associationer å andra sidan talar man om

en envägs- integration. ”De” skall integreras i ”oss”. Till slut sätt ändå ”svensken”

och ”invandraren” i motsatsförhållande till varandra (Brune, 2004). Detta görs

genom att man delar upp ”gemene man” i två grupper (trots allt). Vidare menar

man att svensken tillskriver ”invandraren” egenskaper utifrån utseende, språk eller

religion men kan inte definiera utifrån vilka egenskaper ”invandraren” skulle

tillskriva ”svensken”:

”En viktig dimension i detta sammanhang är det som kallas

47

diskursiva praktiker som konstruerar skillnaden och den

andre som annorlunda och som ett problem.” (s 12)

”Många förhåller sig kritiska till användningen av

invandrarbegreppet och menar att det enda som förenar

denna grupp människor är deras icke-svenska blodsband. Det

största problemet kanske är när gruppen av andra blir

påskrivna egenskaper eller karakteristika som man inte själv

känner igen eller vill kännas vid.” (s 25)

”Den skall också verka för att skapa olika former av

mötesplatser och broar mellan olika grupper och kulturer i

Sverige för att underlätta integrationen av etniska minoriteter

i samhället.” (s 14)

”Vi tror att ett användande av den objektiva

minoritetsdefinitionen är vanlig bland gemene man, svensk

som invandrare. Med detta menar vi att svensken definierar

invandraren utifrån exempelvis utseende, språk eller religion,

men också att invandraren definierar svensken utifrån olika

karaktäristika.” (s 26)

Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut?

Världen framställs i rapporten som något konfliktfylld. Vi lånar Ylva Brunes

(2004) definition av konflikt, hon uttrycker det såhär:

”Konflikter kanske kan beskrivas som motsatsförhållanden

som kräver en lösning.” (s 48)

Konflikten beskrivs som konflikten som skapas av diskursen i rapporten. Att det

skapas problem bland annat av att göra ”invandrare” till ”de andra”. Dock

kvarstår fortfarande bilden och beskrivningen av den utsatte ”invandraren” med

generellt sämre villkor. Man beskriver Sverige som ett land av mångfald där det

inryms många sociologiska kategorier men anser att det ofta är debatterna om den

etniska mångfalden som låter högst och att denna är problematisk eftersom frågan

om etnicitet främst lyfts i negativa sammanhang. Man menar att det i grund och

botten handlar om materiella och strukturella orättvisor som i och med

invandringen har fått en etnisk dimension då det är dessa personer som

exkluderas. I rapporten diskuterar man även olika sätt att förklara exkluderingen.

Det visar, menar vi, genom detta att det finns många perspektiv som bör tas i

beaktande. Man synliggör hur fenomenet av ”andrande” inte är nytt med

meningar som:

”Det är idag fråga om en etnisk annorlundahet, medan det på

1960-talet var en social annorlundahet som präglade dessa

områden. Personer som bor i de utsatta områdena blir de

Andra.” (SOU 2003:108 s 13)

Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten?

Det finns fortfarande bilden av den utsatta ”invandraren” eller ”etniska

minoritetsmedlemmen” samtidigt som man medvetandegör läsaren om

problematiken i framställandet av ”den andre” på detta sätt.

48

Man skriver i SOU 2003:108:

”/…/offentliga institutioner som verkar i dessa områden i

första hand är anpassade efter majoritetens behov av att

integrera immigranterna. De underliggande värderingarna

emanerar från ett medelklassideal. Institutioner är mer till för

dem som arbetar i dem, än för att tillfredsställa de boendes

behov.” (s 14)

Här vänds upp och ner på koncepten på ett sätt vi inte kunnat utröna tidigare.

Relationen mellan aktörerna blir på så vis att det inte finns en självklar aktör som

skall vara föremål för de föreslagna åtgärderna. Relationerna blir på detta sätt

rörliga och inte statiska.

Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och aktörerna i texten?

Genom att det skapas en medvetenhet öppnas också relationen mellan läsaren och

aktörerna upp. Man fastnar inte i stereotypiseringar under tiden man läser utan

man blir medveten om förändringarna som pågår under tiden samhället

fortskrider.

SOU 2010:16 Sverige för nyanlända – Världen, välfärdsstat, vardagsliv

Ovanstående rapport är sammanfattningsvis en utredning över ett lagförslag på att

”nyanlända” (flyktingkategoriserade personer) skall erbjudas minst 60 timmars

samhällsorientering inom en snar framtid från när de anlänt till Sverige. De

”nyanlända” ska få lära sig om att komma till Sverige, att bo i Sverige, att försörja

sig och utvecklas i Sverige, att bilda familj i Sverige, att leva med barn i Sverige,

att påverka Sverige, att utöva religion i Sverige att bli sjuk och åldras i Sverige

samt lokalkunskap. Under dessa rubriker ryms kunskap om arbetsmarknaden,

geografi och historia, lagstiftning, demokrati i teori och praktik, att ha ett

individualistiskt synsätt med mera. Man poängterar att detta är viktigt tidigt i

migrationsfasen. Man menar att det därför är önskvärt att föreläsningarna eller

seminarierna därför skall hållas på modersmålet i så stor utsträckning som möjligt,

alternativt med tolk men detta är mindre önskvärt, menar man i rapporten. I

rapporten läggs det också stor vikt vid att pedagogiken för denna typ av

undervisning behöver utvecklas. Här benämns immigranterna främst som ”de

nyanlända”.

Att objektifiera

Författaren Kristina Boréus beskriver i sin bok Diskriminering med ord (2005) hur

metaforer om ”flyktingar” som exempelvis vattenmassor blir bekymmersamt då

det likställer ”flyktingen” med något som inte går att kontrollera och kan vara

hotfullt likt havet. Som vi tidigare diskuterat är de associationer som är behäftade

med ett begrepp, viktiga att ta hänsyn till i en text, att ord som vid första anblicken

verkar oproblematiska faktiskt inrymmer större betydelser. Den i media populära

liknelsen finns med i SOU rapport 2010:16:

”Samtidigt som flyktingvågen från Irak har fortsatt att

minska.” (s 28)

49

Att använda sig av begreppet ”flyktingvåg” ger associationer till en stor och

hotfull våg som väller in över Sverige. Man antyder genom att använda sig av

begreppet att mängden ”flyktingar” har varit massiv och helt okontrollerad.

Rapporten har därefter inga ytterligare objektifierande meningar som är i vikt att

problematisera. Vi fortsätter därför vår diskurs analys av SOU rapporten hur man

framställer ”invandraren” eller ”flyktingen” utifrån ett nedvärderade bruk.

Att nedvärdera

Rapporten är präglad av vad Ylva Brune i sin bok Nyheter från gränsen – Tre

studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld (2004)

definierar som ”andrande”. Med andrande menar Brune (2004) ett sätt att i text

eller språk skapa skillnader mellan människor, en av flera ”gränssättande

tekniker”. En annan gränssättande teknik som är lätt att relatera till är

diskriminering det vill säga negativ särbehandling eller nedvärdering (Brune,

2004 s 48, Boréus, 2005). Nedvärdering som innebär att behäfta ”den andre” med

negativa associationer. Relationen mellan denna rapports ”vi” och ”dem” beskrivs

som om den präglas av starka motsatsförhållande, man kan till och med säga

konflikt. Brune (2004) definierar konflikt som vi tagit upp i föregående analys

”motsatsförhållande som kräver en lösning” (s 48). Hela idén om

samhällsorientering för ”dem” förutsätter att ”de” i de flesta avseende är så olika

oss att det krävs en lösning. Lösningen i detta fall är då att ”de” ska lära sig om

”oss” och helst bli som ”oss”. Nedan följer tre citat som illustrerar det tankesätt

som rapporten vilar på, vilka åsikter den representerar:

”Regeringen vill också garantera ett visst innehåll i

samhällsorienteringen, nämligen grundläggande värden som

demokrati och alla människors lika värde, vad det innebär att

leva i det svenska samhället, jämställdhet och respekt för

ungdomars integritet.” (SOU 2010: 16 s 10)

”/…/utforska den typ av värderingar som inte är i direkt

konflikt med lagen men som ändå är märkbart annorlunda än

’majoritetskulturens’ och som påverkar en persons

vardagsliv. Man har då bland annat arbetat med introduktion

av ’svenska koder’/…/. ” (s 57)

”Det höjdes också krav på att tankarna, idéerna och

värderingarna bakom de samhälleliga systemen skulle

presenteras och förklaras för att därigenom också bli kända

och respekterade av invandrarna.” (s 51)

I grunden är det svårt med att komma, i dagens diskurs, med argument mot att det

skulle vara positivt att regeringen vill vad som uttrycks i det översta citatet. I

sammanhanget får dock meningen ytterligare en innebörd. ”De” antyds nämligen

ha mindre civiliserade föreställningar om värden avseende människors rättigheter

och skyldigheter. Efter devisen att man inte behöver lära sig något som man redan

kan. I det andra citatet går man än längre och det är ganska tydligt att texten riktar

sig till ”vi:et” och att ”vi” tycker det är ganska självklart vad som är typiskt

”svenskt” och vad det är för värderingar som är så problematiska. Samtidigt säger

man att dessa värderingar inte existerar i det svenska samhället och bland de

”svenska” människorna det är önskvärt att bli som. Man behäftar ”de nyanlända”

med oönskvärda värderingar och generaliserar svenskarna till en homogent

50

likriktad grupp. Brune (2004) skriver också att de flesta texter inte framställer

”de” på något uppenbart negativt sätt. Texterna kan handla om hur ”vi” har

skyldighet att hjälpa, hur synd det kan vara om ”dem” eller till och med hur deras

”invandraregenskap” är särskiljande positiv men:

”Enskilda texter som arbetar med dessa former av andrande

framtår ofta inte som främlingsskapande. Men som

permanenta inslag i nyhetsdiskursen över invandrare och

flyktingar ger de likväl ifrån sig viktiga budskap. De bidrar

till att skapa kategorierna ’invandrare’ och ’flyktingar’ som

annorlunda och eventuellt bristfälliga.” (Brune, 2004 s 49)

”/…/ på detta område verkar det finnas en gemensam insikt

om att värdegrund och praktisk samhällskunskap inte räcker

för att erbjuda individen en rättvis möjlighet att orientera sig i

det svenska samhället.” (SOU 2010:16 s 55)

I ovanstående citat skriver man tvärtemot, mot vad man gjort tidigare att det

kanske är svenskarna som är bristfälliga. Boréus (2006) vänder på perspektiven

och diskuterar ”invandraren” som en rättighetsinnehavare vilket man också gör i

ovanstående citat. Det är inget vanligt förekommande perspektiv. Det

dominerande perspektivet är det där ”invandraren” har skyldigheter.

Att skapa distanserande förhållande

Vi anser att den största problematiken i SOU 2010:16 är den höga graden av ”vi”

och ”dem:ande”. Vi inser förstås att ämnet är omöjligt att skriva om, om man inte

gör denna distinktion men det är också hela fundamentet på vilken rapporten vilar,

vilket i sin tur är utestängande. Man inleder rapporten med meningar som enar,

snarare än separerar, vi ger här två exempel:

”Många människor kommer till Sverige för att söka skydd

undan krig och förföljelser.” (s 9)

”Informationen har ibland getts i informella och individuella

former och ibland i mer strukturerade program med grupper

av deltagare.” (s 10)

Här skönjer vi hur ”de” blir ett med ”oss” genom att vara människor. Genom att

använda sig av begreppet människor förser man dem med alla de attribut som det

innebär att vara just människa, egna mål, rättigheter och egna val (Boréus, 2005).

Exempelvis att vara deltagare innebär att man är inne i samhället och är aktiv

oftast på ett positivt sätt. I rapporten arbetar man i texten även ur ett jag -

perspektiv vilket minskar distansen mellan läsaren och subjektet. Det skapar

empati, man tänker utifrån sig själv snarare än på ett kollektivt ”det” vilket det är

lättare att hålla en distans till. Fortfarande går det dock inte att undkomma

problemet med kategorisering när man skriver om ett specifikt ämne, speciellt ett

ämne som inte finns om man inte gör skillnad på människor och människor. I

rapporten används bland annat begreppen ”nyanlända personer” och ”individuella

behov” vilket är empati - skapande och ”vi-iserande”. Begreppet ”nyanlända

invandrare” kan vi dock med Kristina Boréus tabell, som vi tidigare diskuterat,

klassa som mer distanserande. Det finns alltså en dubbelhet. Brune (2004) skriver,

trots att hon granskar nyhetsjournalistik något om myndigheter som är extra

51

intressant just i samband med denna rapport, eftersom den handlar om en från

regeringens håll planerad åtgärd:

”Nyhetsjournalistik lierar sig med myndigheters diskurser och

konstruerar dem som saknar definitionsmakt i samhället som

objekt för andras formuleringar och åtgärder.” (s 48)

Vi menar att denna mening till stor del beskriver vad som händer i SOU 2010:16.

Här pratar en myndighet mot en annan myndighet om vad man bör göra med

”dem” som, eftersom ”de” behöver åtgärdas, rimligen definieras som ett problem.

Det är en tydlig asymmetrisk relation där ”vi hjälper” men också där ”de” bör ta

emot hjälpen eftersom ”de” fått komma hit. Vi har tidigare diskuterat

problematiken i att skapa en värd - gäst relation eller lärar – elev. Man har

förväntningar på sig som värd men det finns också en aspekt av att man är den

som bestämmer i sitt eget hus och att reglerna i huset ska respekteras (Brune,

2004, Boréus 2006). Å ena sidan menar man att det är en nödvändighet att de

”nyanlända invandrarna” får denna nödvändiga samhällsinformation vilket

innefattar diskussioner om de värderingar det svenska samhället är byggt på, å

andra sidan menar de att det troligtvis inte kommer ändra någons värderingar. Å

ena sidan ska ”de” integreras med respekt för den enskilde, å andra sidan går man

farligt nära gränsen för var integration slutar och assimilation börjar. Följande

citat illustrerar diskussionerna:

”Frågan handlar bland annat om vilka krav kan man ställa på

medborgare som inte delar de grundläggande värderingarna,

men som för den skull inte bryter mot lagen. Frågan berör

således vilka grunder gemenskapen i samhället ska byggas

på i framtiden och vilka redskap som ska användas för

detta.” (s 57)

”Dessutom finns önskemål om att det svenska samhällets

grundläggande värderingar ska presenteras på ett sådant sätt

att de nyanlända får förståelse för dem.” (s 49)

”Dels är bakgrunden till familje- och samhällsproblem så

komplex att de måste lösas genom olika insatser på lång sikt,

dels vet vi att information sällan når så djupt som till

värderingar och handling.” (s 62)

”Frågor om invandrade personers normer och värderingar

har uppmärksammats i samhällsdebatten de senaste åren i

samband med våld och övergrepp som av vissa rättfärdigats

genom hänvisning till kulturella normer.” (s 62)

Flertalet meningar i SOU 2010:16 uttrycker detta sätt att tänka. I det stora hela är

det dock hela tanken som föranlett rapporten. Otydligenheten i vad man menar

skapar en stor klyfta mellan ”oss” och ”dem”, ”vi:et” framställs plötsligt som

väsenskilt när både ”de” och ”vi” reduceras till homogena grupper. Brune (2004)

menar att, att beskriva många olika människor med ett begrepp sammanför dem

”under ett gemensamt tak” vilket ”föranleder undersökningar och åtgärder” (s

214). Man uttrycker tydligt dessutom vem det är som ska anpassas till vem. Vem

som är och gör rätt och vem som är och gör fel. Diskussionen om vad det är för

52

krav man ska ställa på en person som inte bryter mot lagen är dessutom höjd i

dunkel. Någonting gör ”dem” så annorlunda och så uppenbart fel att man måste

komma till rätta med det som inga ”svenskar” gör. Vi har tidigare diskuterat det

svenska samhället som en glasburk. En värld med osynliga väggar, och metaforen

visar också att för att vara utanför måste det finnas något att komma in i.

Ovanstående citat visar hur man anser att glasburken är fylld med ”svenskhet”.

Meningen antyder att det finns en konflikt i dagens samhälle som kan lösas om

”de” får förståelse för ”oss”. Tidigare i texten har det inte framgått lika tydligt att

”de” är behäftade med negativa egenskaper. Vi har uppfattat att idén om

samhällskunskapen för alla ”nyanlända” bygger på en konsensus kring att ”de” är

1. annorlunda 2. alla är lika annorlunda och 3. deras annorlundahet är tillräckligt

problematisk för att föranleda åtgärder båda från stat och kommun. I SOU

2010:16 diskuteras aldrig denna antagna konsensus som något ifrågasättbart.

Snarare är det självklart. Det är en intressant sak att argumentera för att personer

ska utbildas i något som inte definieras vad det är. Man säger att ”de” ska utbildas

i vem ”vi” är, men ”vi” vet inte riktigt vem ”vi” är. Citatet nedan pekar på denna

oklarhet:

”Vilka slags värden är det då som bör stå i centrum för

diskussion och undervisning i vårt förslag till

samhällsorientering? En tänkbar strategi för att komma fram

till vilka värden som kan tjäna som utgångspunkt för denna

första aspekt av samhällsorienteringen är att utgå från

värderingar som kan finna mer eller mindre uttalade i det

svenska samhället. /…/Dagens svenska samhälle präglas av en

allt större mångfald av kulturer livsstilar och religiösa

tillhörigheter.” (s 62)

Slutligen vill vi genom nedanstående citat påvisa hur rapporten använder sig av ett

förhållandevis väl avvägt positivt och neutralt språk:

”Det är en dramatisk ökning från knappt 200 000 personer år

1950.” (s 27)

Meningen visar på att det i rapporten finns ett fåtal starka och dramatiska adjektiv,

men andemeningen är fortsatt exkluderande. Såsom att man framhåller att

någonting dramatiskt ökar.

Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut?

Fortsättningsvis finns det en förvånande stor avsaknad av problematisering kring

assimilation kontra integration. Gränsen mellan integration och assimilation

suddas ut. Det är tydligt att det är ”de” som ska integreras med ”oss”. Man talar

om integration men vad man beskriver låter mer som en sorts assimilation och

man bemödar sig dessvärre inte med att argumentera för sin sak. Det finns en

konsensus i rapporten om att världsbilden onekligen ser ut på det sätt de ser den,

och de talar till den del av befolkningen som delar deras uppfattning. Ha i minnet

att målgruppen för SOU rapporter generellt är högt uppsatta politiker och att

denna rapport, SOU 2010:16, ligger som grund för ett lagförslag.

I rapporten beskriver man under rubriken samhällsorienteringen och dess

sammanhang ett antal länders olika praktiker för hur ”invandrarna” ska komma in

i samhället. Bland annat Nederländerna med Folkpartiet för Frihet och Demokrati,

53

ett högerliberalt parti som största parti Danmark och Norge som har kända också

tongivande främlingsfientliga partier i sin riksdag såsom Danmarks, Dansk

Folkeparti och Norges, Fremskrittspartiet. Man beskriver deras förfarande

okritiskt och värderingslöst trots att systemen uppenbarligen är exkluderande för

invandrare. I och med att det inte finns några kommentarer om det så ger man

heller inte några argument till varför tanken är att inte göra så i Sverige. Detta

synliggörs i följande citat:

”Nederländerna har ett system där den nyanlände individens

eget ansvar betonas. Integration ses officiellt som en plikt

för den invandrade. En plikt som anses vara uppfylld när ett

slutprov – där språk- och samhällskunskap mäts – är

avklarat.” (vår kursivering s 41)

”Ett uppehållstillstånd kräver ett avklarat slutprov och

dessutom kan individen bötfällas om slutprovet inte är

avklarat inom den utsatta tiden.” (s 41)

Vi finner det intressant att man bland annat väljer frasen ”individens eget ansvar

betonas” eftersom det vanligen inte anses negativt att påstå att individer har

ansvar. Eftersom Sverige då har ett system som är mer ”behjälpligt” och där man

inte kan utvisa en individ på grund av att de inte klarar ett prov, vilket man

tidigare kommenterar som positivt och dessutom skriver:

”Det anstår däremot inte staten att villkora medborgarskapet

med godkänd utbildning i samhällsorientering. Precis som en

demokratisk stat bör göra för alla sina andra medborgare

inkluderas medborgare generellt, blint och jämlikt, utan att

deras kunskapsmässiga kvalifikationer först prövas. Något

annat vore dessutom ett historiskt brott mot den bärande,

solidariskt inkluderande idén bakom folkhemmet och

välfärdsstaten.” (s 25)

Vidare vill vi lyfta faktumet att även utelämning av vissa delar av världen skapar

en diskurs. Varför väljer man att inte kommentera att de som varit drivande för

införandet av dessa hårda och exkluderande regler är öppet erkända

främlingsfientliga partier? Man motiverar anledningen till att inte kunna utvisa en

invandrare på grund av bristfälliga kunskaper om Sverige, med att det är ett brott

mot Sveriges kulturarv men inte mot mänskliga rättigheter. Det saknas en

motivation till varför man inte bör göra på samma sätt som Nederländerna. I flera

fall motiverar man åtgärder med att det är bra för Sverige:

”I Norge har nyanlända invandrare med asyl eller

uppehållstillstånd beviljat på humanitära skäl mellan 16 och

55 år rätt till och skyldighet att genomgå en norsk- och

samhällsinformationskurs.” (s 41–42)

Ovanstående låter såsom det rapporten argumenterar för att införa. Det är något

överraskande att man inte problematiserar det faktum att det är ett

främlingsfientligt parti som drivit fram. Vidare citerar vi:

”En utgångspunkt för detta betänkande är att staten måste

54

anstränga sig till det yttersta för att ge var och en som nyss

anlänt till Sverige och som fått uppehållstillstånd en chans

att skaffa sig jämlika kunskapsmässiga förutsättningar för att

”uppnå delaktighet och jämlikhet” i samhällslivet.” (s 24)

Rapporten präglas som vi tidigare pekat på också av en exkludering av subjektet.

Man använder sig av meningar som:

”Redan under 1960-talet konstaterade en rad utredningar att

nyanlända invandrare behöver samhällsinformation för att

kunna orientera sig i sitt nya hemland.” (s 51)

”Några decennier senare – i början av 1980-talet – hade

kraven på samhällsinformationen vuxit.” (s 51)

Det framgår dock inte vem det är som kräver samhällsorientering. Vi får inte veta

om de är invandrare själva som uttryckt att man saknade detta när man anlände

till det nya landet eller om det är svenskar som krävt det. Genom att undanhålla

vem som ställer kraven underhåller man också ”baktanken” med dem.

Utestängning från debatten är också utestängning från makt (Brune, 2004). Om

man inte får tillgång till debatten så har man inte möjlighet att skapa en

konkurrerande diskurs eller sanningsregim. Låt oss säga att det i citaten ovan är

svenskar som ställer kraven. Då har en grupp som redan har tillträde till debatten

fått genomslagskraft i politiken. Det tyder på att det är nämnda grupp eftersom

man hänvisar till utredningar vilka vanligen skrivs av resursstarka grupper och

personer med tillträde till diskursen såsom akademiker.

Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten?

SOU 2010:16 är konfliktfylld enligt Brunes (2004) definition som

”motsatsförhållande som kräver en lösning” (s 48). Det finns dessutom en

asymmetri mellan aktörerna i texten. Det finns författarna, det finns de som

författarna riktar sig mot – deras förmodade jämlikar det vill säga andra

resursstarka personer med tillgång till diskursen samt objekten, invandrarna,

föremålen för åtgärderna det vill säga problemen.

Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och aktörerna i texten?

Om vi tänker oss triangel där den tredje punkten är längre ifrån dem i basen, så ser

vi också relationerna som skapas framför oss. Ena hörnet i botten på triangeln är

upphovsmännen till rapporten. Andra hörnet i botten på konen är det ”oss”

rapporten är riktad mot. Det tredje hörnet som är långt ifrån botten på triangeln

symboliserar objekten som det talas om. Detta är den grupp som inte besitter

definitionsmakt (Brune, 2004 s 48) och inte har någon på allvar konkurrerande

sanningsregim att sätta emot.

SAMMANFATTNING

Då vårt syfte är att kritiskt granska hur man framställt ”flyktingen” och

”invandraren” i Statens Offentliga Utredningar, har vi ovan analyserat var och en

utvald rapport för sig. Det vill säga vilka representationer som skapats. Man kan

resonera som att alla begrepp från början är neutrala och de får sin betydelse

55

genom att vi i språket genom diskursen tillskriver begreppen egenskaper

(Neumann, 2003). Exempelvis har man genom att tala om ”flyktingen” och

”invandraren” dels konstruerat en ”sanning” om att ”de” är skilda från en ”icke-

invandrare”. Man har genom att benämna ”invandrare” under en viss tid som

bidragsberoende lagt till en dimension i begreppet som gör att man vid denna tid

associerar ”invandrare” med ”bidragsberoende”.

Vi ville ha reda på huruvida det finns en dominerande diskurs eller konkurrerande

sanningsregimer i varje rapport och om denna eller dessa förändrats med tiden

som gått mellan rapporterna. Ovan, i analyserna, utläser man resultaten av

analyserna av hur ”flyktingen” och ”invandraren” framställts i varje rapport. I

denna del är därför tanken att slutsatserna skall klargöras samt att rapporterna

skall diskuteras mot varandra, för att kunna svara på vår andra frågeställning, om

representationerna ändrats över tid.

De utvalda rapporterna sträcker sig över ett tidsspann mellan åren 1972 till 2010,

det vill säga 38 år. Vi kan börja med att konstatera att vi anser att mycket har hänt

sedan dess. Sammanfattningen kommer att delas upp i delar där vi diskuterar olika

teman som vi gjort i analyserna. Diskussionen om språkets betydelse kommer inta

en central roll eftersom vi använt oss av verktyg för att påvisa hur diskriminering

med ord sker.

Objektifiering

Vi har i ovanstående analyser visat hur och om objektifiering av ”flyktingar” och

”invandrare” förekommer. Detta skiljer sig åt i de olika rapporterna. Fyra

rapporter utav fem objektifierade på olika sätt. Vissa av dem objektifierade

dessutom på flera sätt i en och samma rapport. Det var bara i rapporten 2003:108

Utsatt folkbildning som det inte förekom någon form av objektifiering. Här visade

man på en stor medvetenhet kring problematiken med att objektifiera, det togs

inte upp i någon annan rapport. Sammanfattningsvis objektifieras ”flyktingen”

och ”invandraren” i de andra rapporterna, genom att de avhumaniseras på olika

sätt. ”De” framställs först och främst som om de saknade känslor, önskningar och

behov. Vidare skriver man om ”flyktingar” och ”invandrare” som om de vore

saker, verktyg och ”havsvågor”. Ytterligare ett sätt att objektifiera i rapporterna är

att man ser ”flyktingen” och ”invandraren” som resurser och en nytta för ”oss”.

Var man objektifierade mest var i rapporterna 1989:111 Invandrare i Storstad och

1995:76 Arbete till Invandrare där ”invandrarna” sågs som resurser, nyttor,

pusselbitar och bidragsberoende. Över huvudtaget var det i dessa rapporter de

mest negativa bilderna av invandringens ”konsekvenser” målades upp. Men även i

rapporten 2010:16 Sverige för nyanlända – Världen, välfärdsstat, vardagsliv

pratades om ”flyktingvågen”.

Objektifiering genom tiden

Hur man objektifierade skilde sig dock mellan rapporterna från 1972-1995 och

2010. I rapporten, 1972:85 Asyl, var det i huvudsak det kalla juridiska språket som

fungerande objektifierande eftersom det var så omänskliggörande. I SOU

rapporterna 1989:111 Invandrare i storstad och 1995:76 Arbete till invandrare

var språket betydligt mer ”avslappnat”. Det fanns dock få problematiseringar

kring begreppen man använde och detta gav ett intryck av att man inte

reflekterade över vad det innebär att generalisera och bunta ihop människor till

grupper vars viljor framstår som självklara och homogena. Objektifiering sker

nämligen också genom att göra om ”invandrarna” till bärare av en representation,

56

exempelvis ”kultur”. I rapporten 2010:16 Sverige för nyanlända – Världen,

välfärdsstat, vardagsliv påvisades en betydligt större medvetenhet, och begrepp

problematiserades, kring ämnet. Slutsatsen lyder alltså att förekomsten av

objektifiering generellt har minskat med tiden. Både på det sätt man jämför

människor med resurser och nyttor och genom att göra dem till bärare av

representationer.

Nedvärdering

Vi har i vår uppsats kunnat påvisa hur det förekommer vad vi definierar som

nedvärdering i alla rapporter. Däremot skiljer sig rapporterna åt, på vilket sätt, de

gör detta. Man nedvärderar i rapporterna först och främst med sammankopplingen

av ”flyktingen” och ”invandraren” med problem för det svenska samhället, som

måste lösas. Exempelvis socialbidragsberoende, segregation, arbetslöshet och

sjukfrånvaro. Till det läggs dimensionen av associationer. Med detta menas att när

man säger att ”en invandrare” är bidragsberoende säger man också att ”de”

missbrukar samhällets resurser.

Nedvärdering genom tiden

Användning av negativa epitet eller nedvärdering förekommer som ovan nämnt i

alla rapporterna, men är fler i antal och nedvärderar på olika sätt i samma rapport,

i SOU rapporterna från 1972- 1995. I 1972:85 Asyl handlar det om ett större

”flyktingproblem” som ska lösas. I SOU rapporten 1989:111 Invandrare i

storstad tillskrivs vidare ”flyktingen” och ”invandraren” med problem, men

uppdelat i ”mindre” problem. Dessa handlar om segregerade områden,

bidragsberoende eller arbetslöshet. Man tillskriver dessutom dessa problem som

ett” hinder” hos ”flyktingen” och ”invandraren” i 1995:76 Arbete till invandrare.

Denna rapport är den som vi anser nedvärderar mest. ”Flyktingen” och

”invandraren” ses inte bara som ett hinder, en förlorare, passiva och med brist på

att prioritera, utan även som ett hot vilken kommer att urholka Sveriges välfärd.

Omfattningen av nedvärdering avtar följaktligen något i 2003:108 Folkbildning

och integration. Rapporten har likaså som med ovanstående tema, objektifiering,

en mer medvetenhet kring att man behäftar ”flyktingen” och ”invandraren” med

problem. Dock framställs ”flyktingen” och ”invandraren” som en grupp som man

nu valt att namnge ”etniska minoriteter”. Man nedvärderar som rapporterna från

1972-1995 genom att beskriva gruppen som ett samhällsproblem. I rapporten

skriver man att de har sämre socioekonomiska villkor, sämre hälsa, sjukfrånvaro,

lägre inkomstnivå och högre arbetslöshet, men gör det endast på ett fåtal ställen.

Likaså rapporten 2010:16 Sverige för nyanlända – Världen, välfärdsstat,

vardagsliv nedvärderar inte i samma omfattning som de rapporter från 1972-

1995, och skiljer sig dessutom åt de andra fyra rapporterna på så sätt att det är

”deras” värderingar som är problematiska. ”De” antyds nämligen ha mindre

civiliserade föreställningar om värden avseende människors rättigheter och

skyldigheter. Sammanfattningsvis menar vi att nedvärdering av ”flyktingen” och

”invandraren” inte avtar i SOU rapporterna genom åren, utan endast övergår i nya

förklaringar av ”problemet” med ”de andra” mellan 1972- 2010.

Distanserande benämningar

Även uppdelningen i ”vi” och ”dem” förekommer i alla rapporter. Detta är en

följd av att det i vårt språk är väldigt svårt att prata om en utvald grupp utan att

göra dessa på något vis skilda från den andra gruppen. Gemensamt för rapporterna

är att de utgår från den resursstarka gruppen av befolkningens perspektiv. ”Vi:et”

57

står för ”de svenska” och är behäftade med egenskaper som är motsatsen till de

egenskaperna ”invandraren” står för. Sammanfattningsvis distanserar man alltså

genom att skilja ”dem” från ”oss” och genom kulturella förklaringar. Det finns en

fundamental problematik med att dela upp människor i grupper på detta vis. När

det finns ett ”vi” och ett ”dem” skapas en klyfta som nästan blivit självklar, men

som egentligen är långt ifrån det. Vi är alla i grunden lika, eftersom vi är

människor. Men genom uppdelningen skapar vi en olikhet. Genom objektifiering

och nedvärdering i olika texter, (vi har tagit del av forskning inom nyhetsmedia

och kan nu själv påvisa att detta förekommer i Statens Offentliga Utredningar i

olika grad) skapar man ”den andre” med vissa specifika egenskaper. I förhållande

till denna diskussion tar vi fram ett citat ur Ylva Brunes (2004) bok:

"Termerna 'kulturrasism' eller 'ny rasism' används ibland för

att beskriva en diskurs ’vilkens dominerande tema inte är det

biologiska arvet, utan oöverstigliga kulturskillnader, en

rasism som vid första anblicken inte postulerar vissa

gruppers eller folks överlägsenhet i förhållande till andra,

utan bara uppehåller sig vid faran av att upphäva gränser och

om oförenligheten mellan livsstilar och kulturer." (Brune,

2004 s 33)

Utan att säga att det är rasism som förekommer eller inte, kan vi i alla fall

uppehålla oss vid att det framstår som att det finns en oförenlighet mellan

människor och människor med hänvisning till kultur eller fundamentala olikheter,

i flera rapporter.

Distansering genom tiden

Rapporten från 1972 distanserar inte i samma omfattning som de andra fyra

rapporterna. Dock har vi insett att använda sig av ett juridiskt kallt språk är ett

distanserande på sitt sätt, eftersom man faktiskt pratar om människor. Dessutom

distanserar man genom att se ”flyktingar” som något främmande. Vidare kan vi

konstatera att rapporterna från 1989 och 1995 är de rapporterna vi bedömer

distanserar mest och mest frekvent. Detta avtar avsevärt i rapporten från 2003

eftersom problematiken kring ”vi” och ”dem” diskuteras. Problemet med att ”dem

skiljer sig från oss” är emellertid kvar på så sätt att ”flyktingar” och ”invandrare”

fortfarande är en grupp som måste namnges, numera ”etniska minoriteter”. Vad

som är positivt med omdöpandet från ”invandrare” till ”etnisk minoritet” är att

problemet med den evige vandraren försvinner. Man kommer dock inte undan

problemet med den evigt annorlunda.

Till skillnad från de andra rapporterna ser vi en tendens av förändring i rapporten

från 2010. Här börjar man prata om ”människor” istället för ”invandrare” eller

”flyktingar och att skriva utifrån ett jag- perspektiv istället för ett dem- perspektiv

som tidigare. Visserligen lyser den tidigare representationen av ”invandraren” och

”flyktingen” ändå igenom. Dessa citat från 1989 års rapport och 2010 års rapport

är ett exempel på att detta sätt att tänka förekommit och fortfarande inte

överbryggts. Där det framstår som om ”de”, (”invandrarna”) nästan lever i en helt

annan värld.

”Det finns ett stort behov av fördjupade kunskaper om

invandrares levnadsvillkor.” (SOU 1989:111 s 10)

58

”/…/utforska den typ av värderingar som inte är i direkt

konflikt med lagen men som ändå är märkbart annorlunda än

’majoritetskulturens’ och som påverkar en persons

vardagsliv. Man har då bland annat arbetat med introduktion

av ’svenska koder’/…/.” (SOU 2010:16 s 57)

Således kan vi slutligen säga att denna form av diskriminering inte verkar ha

minskat med åren förutom att 2003 års rapport synliggör problematiken.

Rapporten från 2010 är ett lagförslag på hur man ska kunna komma tillrätta med

dessa kulturskillnader. Det framstår nästan som om man har gått från en

assimilationspolitik till en annan. Det framgår nämligen väldigt bristfälligt i

rapporten vad som är skillnad mellan lagförslaget och en ”mild” form av

assimilationsideologi.

De tre frågorna

De tre frågorna som vi avslutat varje analys med har hjälpt oss på så sätt att de har

hjälpt oss utkristallisera den röda tråden i varje text. Frågan om hur texten skapar

världen ger ett metaperspektiv som tydligt fångar den dominerande diskursen.

Frågan om vilka identiteter som skapas mellan aktörerna i texten tar upp frågan

om representationer. Vilka motsatsförhållanden det är som framställs genom att

skapa ett ”vi” som står för, ofta det goda, och ett ”dem” som står för det

problematiska. Den slutliga frågan om relationen mellan texten och läsaren får en

själv, som läsare, att begrunda sin egen position i diskursen. Den sista frågan kan

man se som ett verktyg att utkristallisera mikro perspektivet, det minsta

perspektivet som du som enskild individ intar till vardags. Detta är inte ett

perspektiv man ständigt reflekterar över men relationen mellan dig och texten är

det som först och främst påverkar dig. Hur texten tilltalar dig kommer påverka hur

du tolkar den samt vilken ståndpunkt du intar slutgiltigt. Om du inte känner att

texten är riktad mot dig, kommer du rimligen inte lämnas med en känsla av

gemenskap med texten.

Språket som central aktör

Vad vi mycket har funderat över under vårt rapport- skrivande är, vad som

egentligen kom först? Skapade språket den praktiska verkligheten eller skapades

språket utifrån den praktiska verkligheten. Politikerna ses som resursstarka

människor med definitionsmakt och har därmed makt att påverka diskursen i

önskvärd riktning. Samtidigt ingår dessa i en diskurs, vad som nu eller då är

verkligheten. De kan inte helt frigöra sig från den rådande diskursen och tänka

totalt utanför lådan, då hade de tappat förtroende. Har en människa möjlighet att

tänka helt och hållet utanför boxen eller är vi alla ofrivilliga offer för den?

Vi har tidigare berättat hur central språkets roll är i en diskursanalys eftersom det

är just språket man analyserar. Vi har kommit fram till att generaliserandet av

”flyktingar” och ”invandrare” i texterna skapar en diskurs med grupper, som vi

svårligen kan frigöra oss från. Man kategoriserar utifrån diskursen till synes

omedvetet. Detta är högst problematiskt menar vi. Att använda sig av vissa

begrepp kan inte bara skilja en grupp från en annan, utan även hänföra gruppen

till en process som inte existerar. Med detta menar vi att, exempelvis begreppet

”invandrare” inte bara separerar utan även ger ”invandrare” en roll om att de

ständigt invandrar. ”Invandraren” får en identitet som icke- svensk som dessutom

ständigt är på vandring in i Sverige. Under våra analyser av rapporterna har vi

påvisat att diskursen varit att skilja på ”invandraren” eller ”flyktingen” från

59

”svensken” sedan 1972 fram till 2010. Vi har även sett att ”invandraren” aldrig

kommer bli svensk, om inte diskursen ändras. Om inte ”svensken” ser

”invandraren” som ”svensk”, kommer ”invandrarna” aldrig att känna sig som

”svenskar”. Detta är en del av diskursen som tycks förändras väldigt långsamt.

Diskursen förändras långsamt eftersom det finns en bild i det svenska samhället

att ”flyktingar” flyr från problem, tar med sig problem och får problem här. Än

mindre ses de som nyttiga, välbehövda eller som om de kan tillföra något för oss,

attraktivt. Tänket kan vi påvisa ha funnits sedan 1972 och har till synes fortsatt

genom åren och man tyckts glömt att ändra språket i politiken i samma takt som

ändringen i flytingpolitiken. Att flyktingpolitiken ändras genom åren för att på

bästa sätt underlätta vid mottagandet av ”flyktingar” är skiljt från sättet man

debatterar på. Men sättet man pratar om påverkar även beslutsfattare, vilket vidare

reflekteras i flyktingpolitiken igen. Det är därför högst problematiskt hur man

representerar ”flyktingen” och ”invandraren” i SOU rapporter . Det är alltså inte

bara beslutsfattare som tar del av dem, utan således också resten av den svenska

befolkningen.

Svaret på frågan om representationen av ”flyktingen” och ”invandraren” ändrats

över tid, är att den inte förändrats avsevärt från 1972 till 2010. Rapporten från

2003 har riktat uppmärksamhet mot representationerna av ”flyktingen” och

”invandraren”. Vi anser att denna har påverkat diskursen på något sätt eftersom vi

ser en viss förändring av hur ”flyktingen” och ”invandraren” framställs i

rapporten från 2010. Vi har en stark tro att det går att förändra diskursen men att

detta sker mycket långsamt. Vi anser detta bero på att det handlar om många led

av personer och makt som spelar in i diskursen och i det ständigt rullande hjulet.

Ett långsamt hjul dock.

SLUTDISKUSSION

I det sociala arbetet är det, anser vi, särkilt viktigt att se individen. Som socionom

jobbar man i många yrken med människor som har problem på olika sätt. Problem

som man kan argumentera är just problem för att det är det i den rådande

diskursen. Om en företeelse inte erkänns som ett (socialt) problem av dem med

definitionsmakt, så ser rimligen de flesta inte det som det heller. Som exempel var

det tills för inte så längesedan, närmre bestämt fram till 1979, lagligt att aga sina

barn. Såg man för 200 år sedan barnaga som ett socialt problem? Troligtvis inte.

På den tiden sågs det som en rättighet och en nödvändighet för att uppfostra ett

barn. På samma vis är rättigheter inte rättigheter förrän någon eller några med

tillräckligt stor makt bestämmer att det är så. Här kommer maktbegreppet in i

diskussionen. Vem är personerna med makt att skapa en diskurs? Följande citat

belyser hur vår historia kan påverka vår vardag:

”När skillnader i arbetsmarknadssituationen mellan

svenskfödda och utlandsfödda uppmärksammats har man

oftast bortsett från de samhälleliga processer av över- och

underordning som ideologiskt bär upp indelningen i ’vi’ och

’dom’.”(Brune, 2004 s 253)

Denna mening speglar inte bara situationen på arbetsmarknaden utan hur vår

historia präglar vår världsbild, där vi svårligen kan tänka utanför ramarna och

trots välmening inte kan låta bli att problematisera det ”faktum” att ”de” är så

60

väsenskilda från ”oss”. Att man idag har börjat skriva på ovanstående vis visar att

man har börjat problematisera sin historia och hur den påverkar människor än

idag. Som all samhällskunskap kan vi svårligen bevisa ett samband mellan dagen

och gårdagen. Alltså påverkar verkligen historien för hundra år sedan oss

”moderna” människor? Vi tror det.

Det finns ytterligare en aspekt av ”de med definitionsmakt”. Man tänker ofta på

en eller några enskilda makthavare, men organisationer har genom tiderna i

Sverige spelat en stor roll för att påverka diskursen. Genom att organisera sig kan

människor utan definitionsmakt få just detta, genom att exempelvis engagera sig i

ett politiskt parti.

Kommentarer om att skriva en diskursanalys

Kanske borde alla någon gång i sitt liv göra en diskursanalys eftersom man lär sig

mycket av det. Efter denna upplevelsen känns det som man har möjlighet att läsa

texter med nya glasögon. Speciellt känns det som man har medel att kritisera

texter, trots att de är skrivna av personer med betydligt mer definitionsmakt än

man själv. Som vi nämnde i inledningen tror vi inte på samhällsförändringar

utifrån en konsensus utan att det krävs en viss grad av konflikt. Om man inte

upplever att man behöver någon förändring finns det heller inget skäl att arbeta

mot förändring. Vi tänker att det finns en konflikt när staten utmålar en viss grupp

som en speciellt problematisk grupp.

Förväntningarna

Självklart hade vi en del förväntningar trots att vi försökte frigöra oss från dessa

när vi började skriva. Framförallt hade vi förväntat oss större skillnad på hur man

konstruerar ”invandraren” idag mot igår. Det finns dock ytterligare dimensioner

att ta i beaktande inför denna slutdiskussion och det är vår ålder och våra

perspektiv, alltså vår förförståelse. Även om vi gärna vill ha analyserat i

objektivitetens tecken så är vår ståndpunkt att det är omöjligt för en människa att

vara fullkomligt objektiv. Vi kan inte komma undan att vi ser hela våra liv och allt

vi gör genom våra individuella, unika glasögon som skapats av våra specifika

erfarenheter. Vi tror dock, att det faktum att vi är medvetna om vår roll och inte

ignorerar det bidrar till att vi kan genomföra god forskning. Å andra sidan kan vi

inte veta att det finns en mening med att vara objektiv i ämnet. Kan man kritisera

om man är objektiv och finns det ett absolut rätt och fel?

Vi avslutar vår uppsats med en förhoppning att vårt arbete påvisat vilka

representationer som finns om ”invandraren” och ”flyktingen” i SOU rapporterna

från 1972- 2010. Vi hoppas dessutom att uppsatsen gett svar på hur

flyktingpolitiken sett ut i Sverige och hur denna har påverkat representationen av

”invandraren” och ”flyktingen” över tid och kanske att den skapar debatt om

flyktingpolitiken och främlingsfientligheten i Sverige.

61

REFERENSER

Björkman, Ingrid Elfverson, Jan Friedman, Jonathan Wedin, Åke (2005) Exit

Folkhemssverige – En samhällsmodells sönderfall. Torsby: Förlag Cruz del Sur

Neumann, Iver B (2003) Mening materialitet makt – en introduktion till

diskursanalys. Lund: Studentlitteratur

Boréus, Kristina (2005) Diskriminering med ord. Umeå: Boréa Bokförlag

Boréus, Kristina (2006) SOU 2006:52 Diskrimineringens retorik – En studie av

svenska valrörelser 1988 – 2002. Stockholm: Edita Sverige AB

Brune, Ylva (2004) Nyheter från gränsen – tre studier i journalistik om

”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld Kungälv: Grafikerna Livréna

Börjesson, Mats (2003) Diskurser och konstruktioner – en sorts metodbok.

Lund: Studentlitteratur

Dominelli, Lena (1997) Anti-Racist Social Work. Second edition

Palgrave: Macmillan

Lundh, Christer & Ohlsson, Rolf (1999) Från arbetskraftsimport till

flyktinginvandring 2:a reviderade upplagan Stockholm: SNS Förlag

Stigendal, Mikael (1999) Sociala värden i olika sociala världar. Lund:

Studentlitteratur

Säfström, Carl Andres & Östman, Leif (1999) Textanalys. Lund: Studentlitteratur

Winther Jørgensen, Marianne & Philips, Louise (2000) Diskursanalys som teori

och metod. Lund: Studentlitteratur

SOU 1972:85 Asyl - utlänningsutredningen Stockholm 1972

SOU 1989:111 Invandrare i storstad – underlagsrapport från

storstadsutredningen.

SOU 1995:76 Arbete till invandrare – delbetänkande från invandrarpolitiska

kommitén.

SOU 2003:108 Folkbildning och integration – Utsatt folkbildning

SOU 2005:56 Det blågula glashuset

SOU 2010:16 Sverige för nyanlända - Värden, välfärdsstat, vardagsliv.

ELEKTRONISKA KÄLLOR

Migrationsverket >http://www.migrationsverket.se< 2010-09-23

Nationalencyklopedin >http://www.ne.se< 2010-10-25, 2010-11-01

62

Sökord: makt, representation

Statens offentliga utredningar >http://www.sou.gov.se/< 2010-12-07

Svenska akademien >http://www.svenskaakademien.se< 2010-12-13