Columbus av Laurence Bergreen

LAURENCE BERGREEN

COLUMBUSDe fyra resorna

Översättning: Camilla Jacobsson & Emeli André

Leopard förlag Stockholm 2015

TILL MIN MORoch

TILL MINNE AV MIN FAR OCH BROR

Laurence Bergreen: Columbus – de fyra resornaLeopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm

www.leopardforlag.se

All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form

This edition published by arrangement with Viking, a member of the Penguin Group (USA) Inc

© Laurence Berggren 2011Originalets titel Columbus – the four voyages

ÖvERsättNiNG Camilla Jacobsson & Emeli AndréOmsLAG Rasmus Kellerman

sättNiNG RPform, Richard PerssontRyCk ScandBook, Falun 2015

isBN 978-91-7343-422-5

Innehåll

Persongalleri 9

Prolog: Oktober 1492 11

DEL Ett: UPPtäCkt1. Trettiotre dagar 232. Son av Genua 65

3. Förlisning 1034. ”Folket från himlen” 129

DEL tvÅ: ERÖvRiNG5. En flod av blod 157

6. Uppror 2077. Hos tainofolket 243

iNtERLUDiUmDet columbianska utbytet 285

DEL tRE: DEkADENs8. ”Ett fruktansvärt dån” 293

9. Roldáns revolt 32310. Hemskickad i bojor 355

DEL FyRA: REvANsCH11. Höga resan 379

12. Skeppsbrutna i paradiset 41513. Den 29 februari 1504 439

Epilog: Columbusdagen 475

Författarens tack 481Lista över kartor 487

Illustrationer 489Om källorna 491

Bibliografi i urval 507

Persongalleri

Christofer Columbus, Amiralen av OceanhavetBartholomeus Columbus, hans bror, adelantadon (ståthållaren)Diego Columbus, hans brorFelipa Moñiz, hans fru

Diego Columbus, hans son med Felipa MoñizFerdinand Columbus, hans son med Beatriz de Arana

Ferdinand II av Aragonien, kung av SpanienIsabella I av Kastilien, drottning av SpanienJuan Rodríguez de Fonseca, biskop och Isabellas hovpredikant

Johan II av Portugal, ”den fullkomlige”Manuel I av Portugal

Vicente Yáñez Pinzón, sjöfarare från Palos i SpanienMartín Alonso Pinzón, bror till VicenteFrancisco Martín Pinzón, bror till VicenteDiego Alvarez Chanca, läkare, vän till ColumbusJuan de la Cosa, kartograffader Ramon Pané, präst, sändebud till tainofolketAntonio de Torres, kompanjon till Columbus

Luis de Torres, tolk på den första resan

10 COLUmBUs

Guacanagarí, taino-cacique (tainohövding)Guarionex, cacique (hövding)Caonabó, karib-cacique (karibhövding)Anacaona, Caonabós fru, avrättad av spanjorernaQuibián, cacique (hövding)

Alonso de Ojeda, Columbus kapten och rivalAmerigo Vespucci, florentinsk byråkrat och upptäckareFrancisco Roldán, myterist på den tredje resanFrancisco de Bobadilla, rättslig utredareNicolás de Ovando, guvernör av HispaniolaFrancisco Porras, myterist på den fjärde resanDiego Méndez, ledare för räddningsoperationen på den fjärde resan

Bartolomé de Las Casas, soldat, munk, krönikeskrivare

EN ANMÄRKNING OM AVSTÅND OCH DATUM

En nautisk mil: drygt 1,8 kilometer.Famn: traditionellt avståndet mellan fingertopparna när en person sträcker ut armarna (6 fot eller 183 cm).Legua: omkring tre nautiska mil eller drygt 5,5 kilometer.

Med några få undantag anges datum enligt den julianska kalendern, som hade varit i bruk sedan år 45 f.Kr. och var den kalender som Columbus använde.

År 1582 introducerade påven Gregorius XIII en ny kalender, som fortfarande används, för att kompensera för ackumulerade felaktig-heter i den julianska kalendern. Tio dagar ströks, så den 5 oktober 1582 blev den 15 oktober.

Månförmörkelsen som Columbus upplevde på Jamaica den 29 fe-bruari 1504 inträffade alltså den 10 mars 1504 enligt den gregorianska kalendern.

PROLOG

m/

Oktober 1492

”Jag seglade mot väst-sydväst, och vi tog in mer vatten än någon gång tidigare under resan”, skrev Christofer Columbus i sin loggbok torsdagen den 11 oktober 1492, på randen till det stora upptäckts-ögonblicket. Det kom inte en sekund för tidigt, för de nervösa och oregerliga besättningarna på hans tre skepp var nära att göra myteri. Columbus, som själv var fylld av tvivel, hade försökt påminna de upproriska männen om deras edsvurna plikt och ”sagt åt dem att de, oavsett vad som hände, måste fullfölja uppdraget som de skickats ut på av det katolska kungaparet” – Isabella av Kastilien och Ferdinand av Aragonien, som tillsammans regerade över Spanien. Han kunde inte riskera att stöta sig med sina kungliga beskyddare, som han hade uppvaktat i tio år för att få det här uppdraget, och insisterade därför: ”Jag gav mig av för att hitta Indien och tänker fortsätta tills jag har fullföljt denna uppgift, med Herrens hjälp.” Och den som inte följde hans order kunde vänta sig ett plågsamt straff.

Plötsligt var det som om han blivit bönhörd. ”Jag såg flera tecken på att land var nära.” Först såg han ”en stor flock sjöfåglar som flög över oss”. Sedan kom ett smalt vasstrå flytande förbi hans flagg-skepp, Santa María, och det var grönt, vilket tydde på att det hade vuxit i närheten. Besättningen på Pinta såg samma sak, och även

12 COLUmBUs

en ”bearbetad” bräda, tillskuren av en okänd hand, kanske med ett ”metallverktyg”. Från Niña såg man en liten trädgren, även det ett tecken på att de närmade sig land. Han uppmanade besättningen att visa tacksamhet i stället för att revoltera i detta avgörande ögonblick, fördubblade antalet utkikar och utlovade en ansenlig belöning till den sjöman som först siktade fastland.

Och sedan hände ingenting. Timmarna gick.Vid tiotiden på kvällen vandrade Columbus oroligt fram och till-

baka på akterkastellet, skeppets översta däck. I dunklet tyckte han sig se något som liknade ”ett litet vaxljus som guppade upp och ned”. Kanske var det en fackla på en fiskebåt ute i kvällsmörkret, eller också var det någon på land, ”som gick från hus till hus” med det. Kanske var det bara en hägring, en vanlig företeelse till sjöss även för ett tränat öga. Han kallade till sig två män ur besättningen. Den ena gjorde samma bedömning som han själv, den andra fnyste. Ingen an-nan såg någonting, och Columbus litade inte på sin egen magkänsla. Av erfarenhet visste han att livet till sjöss kunde få konsekvenser av vitt skilda slag. Om han lyckades i sin föresats att upptäcka det som kunde lägga grunden till ett spanskt imperium hundratals mil hemifrån skulle han vara på god väg att uppfylla sitt löfte till de kungliga beskyddarna, och därmed uppnå hjältestatus och ofattbar rikedom. Efter alla tvivel och prövningar han genomlidit skulle en så-dan prestation innebära en fullkomligt svindlande gottgörelse. Men om han misslyckades väntade honom myteri från den upproriska besättningen, livslång skam och onåd och en säker död på den ödsliga oceanen, långt hemifrån.

Under hela den första resan förde Columbus detaljerade anteckningar över sina tankar och handlingar, där han försökte rättfärdiga sig inför sitt kungapar, sin gud och sig själv. Han var övertygad om att redogö-relsen skulle komma att läsas i framtiden. Han började den med att förklara premisserna för resan i termer av la reconquista, återeröv-ringen av Iberiska halvön från de muslimer som hade ockuperat den

Oktober 1492 13

i århundraden. Det var den lyckade utgången av denna offensiv som gjorde hans resa möjlig – och, i enlighet med Columbus läggning åt det mystiska, till och med oundviklig.

Riktat till de ”Allerkristnaste och synnerligen Upphöjda, Förnäm-liga och mäktiga regenter, kungen och drottningen av de spanska rikena och av havets öar, vår Härskare och Härskarinna, i det inneva-rande året 1492” – alltså kungaparet Ferdinand och Isabella – skrev han om deras krig mot morerna (muslimerna), i synnerhet deras minnesvärda återerövring av ”den förnäma staden Granada” – som hade varit morernas högborg. Columbus var där, eller det var i alla fall vad han påstod. Han ”såg Ers Kungliga Högheters standar” resas på ”Alhambras torn”, där det moriska styret haft sitt högsäte. Han såg till och med ”den moriske kungen komma fram till stadsporten och kyssa Ers Kungliga Högheters händer”. Redan då, påminde Colum-bus, tänkte han på sina storslagna planer på att upprätta handel med den mytomspunne ”khaganen” i öster, ”konungarnas konung”. Och så skedde, enligt hans episka återgivning av händelserna, att kunga-paret, edsvurna fiender till ”alla irrläror och kätterier”, bestämde sig för att skicka honom – Christofer Columbus – till Indien för att omvända folket i fjärran länder till ”vår Heliga Tro” – den enda tron. I en lite tillrättalagd beskrivning för att smickra Ferdinand och Isabella påstod han att de ”beordrade att jag inte skulle resa landvägen” – varför skulle han som sjöfarare göra det? – utan ”den västliga vägen”, det vill säga över havet.

I sin rekapitulation av dessa nyligen inträffade händelser var Colum-bus noggrann med att nämna utdrivningen av judarna från Spanien, genom en kunglig förordning utfärdad den 31 mars 1492, något han välkomnade som det slutgiltiga incitamentet för hans resa. ”Efter att alla judar hade fördrivits från era riken och herradömen befallde Ers Högheter under samma januari månad att jag med en duglig flotta skulle resa till Indien, och för detta ändamål förlänade mig många privilegier.” Och vilka privilegier det var. De ”adlade mig så att jag hädanefter kunde kalla mig för ’Don’ och bli ’Storamiral av Oceanhavet

14 COLUmBUs

och Vicekonung och ständig Guvernör’ över alla de öar och det fast-land jag skulle upptäcka och vinna”. Inte nog med det: ”Min äldste son skulle efterträda mig, och så vidare från led till led i all evighet.” Hans kråmande avslöjade att ärftliga titlar och rikedom hade varit minst lika viktiga drivkrafter bakom resan som något annat.

Därefter blev tonen mer praktisk och objektiv.”Jag gav mig av från staden Granada på den tolfte dagen av maj

månad nämnda år 1492, en lördag, och kom till den lilla staden Palos, som är en hamnstad, där jag sjörustade tre fartyg” – Niña, Pinta och flaggskeppet Santa María – ”väl lämpade för ett sådant företag, och jag lade ut välutrustad med mycket gott om proviant och många sjömän på den tredje dagen i augusti månad, en fredag, en halvtimme före soluppgången, och tog rutten via Ers Högheters Kanarieöar … för att sedan kunna sätta kursen och segla tills jag nådde fram till In-dien, och ge Ers Högheters brev till furstarna där i enlighet med era befallningar.”

Det var planen, i all sin storslagenhet och enkelhet.Hans dagbok skulle komma att utgöra en viktig del av företaget,

och han förklarade sitt syfte med den: ”Jag ämnar att under denna resa mycket detaljerat, dag för dag, skriva ned allting jag gör, ser och möter.” I likhet med alla sådana dagböcker hade den sin beskärda del av omedvetna förvrängningar och avsiktliga utelämningar, som han gjorde närhelst han ansåg det nödvändigt att hemlighålla sin rutt för rivaler, eller när verkligheten inte motsvarade vad han förväntat sig av sitt utforskande. Trots alla luckor är det ändå den bästa guiden till både hans bedrifter och hans bedrägerier. Med den planerade han att ”rita en ny navigeringskarta, på vilken jag ska placera hela Ocean-havet och dess landområden på sina rätta platser under rätt bäring, och vidare, författa en bok och redogöra för allting som på en riktig avbild”. Han visste att denna dokumentation, som tillkom utöver alla hans andra plikter, skulle bli oerhört energikrävande. ”Framför allt är det mycket viktigt att jag slår sömn ur hågen”, påminde han sig själv, ”och lägger mycket möda på navigering, för det är nödvändigt, och

Oktober 1492 15

det kommer att bli en stor uppgift.” När han tog itu med sin uppgift denna oktoberkväll hände något oväntat, något som dök upp tidigare än han hade trott: ett ljus, om det nu var ett ljus, från en avlägsen strand, som sade honom att han var framme.

Månen gick upp strax före midnatt, och den lilla flottan seglade vidare i omkring nio knop. Vid tvåtiden på natten bröt ett rytande kanonskott tystnaden och skrämde upp alla på benen. Det kom från Pinta, det snabbaste av de tre skeppen, som alltså låg i täten. Colum-bus visste omedelbart vad det betydde: land. ”Jag fick höra att den förste man som siktade land var Rodrigo de Triana.” Det låg knappt en mil västerut.

Medan Columbus tillbringade en sömnlös natt seglade flottan tillräckligt nära kusten för att hans missnöjda män skulle få syn på ”nakna människor” i stället för de sofistikerade och elegant klädda kineser de hade väntat sig. Utifrån sin naiva läsning av Marco Polos Resor trodde sjöfararen att han hade kommit fram till Kinas östkust, precis som han hade lovat Ferdinand och Isabella.

Han skulle ägna resten av sitt liv – och de tre följande resorna – åt att försöka uppfylla det löftet. Många i Europa avfärdade Polos redogörelse – ömsom sensationell, ömsom kommersiell – som en ouppnåelig fantasi, medan andra, i synnerhet Columbus, betraktade den som den praktiska resehandbok som Polo hade avsett. Hans för-sök att hitta en maritim motsvarighet till Marco Polos resa till Asien överbryggade glappet mellan medeltidens värld av magiska krafter och renässansens strikta universum av jägare och byte. Trots att Marco Polo hade gjort sin resa tvåhundra år tidigare trodde Colum-bus ändå att han skulle finna det mongoliska riket intakt och Kublai khan, eller någon annan khagan som han, i livet och redo att göra affärer. Men Kublai var borta sedan länge, och hans rike låg i spillror.

I skydd av sin villfarelse drog Columbus den bekväma slutsatsen att han hade kommit fram till en ö eller halvö i utkanten av Kina, ett språng som möjliggjordes av att han uteslöt de amerikanska konti-nenterna och Stilla havet från sin skeva geografiska uppfattning. Och

18 COLUmBUs

när det gällde den utlovade belöningen, som borde ha tillfallit den enkla sjömannen Rodrigo de Triana som var den förste att se land, bestämde Columbus att hans egen observation av det blinkande ljuset gick före och behöll vinsten för sig själv.

* * *

Spelar det någon roll i dag? Som upptäcktsresande betraktas Amiralen av Oceanhavet av många som en opportunist som gjorde sin stora upptäckt utan att någonsin erkänna den för vad den var, för att sedan förslava människorna han fann, hetsa till folkmord och förgifta rela-tionen mellan folk som tidigare inte känt till varandra. Han tros till och med ha fört med sig syfilis hem till Europa, en sjukdom som skulle plåga kontinenten i flera hundra år. Han ursäktade sitt beteende, och arvet han förde vidare, genom att säga att han bara agerade som Guds redskap, även när han enträget uppvaktade sina härskare, Ferdinand och Isabella av Spanien, för att göra sig själv och sin familj rika. Histori-ker har länge hävdat att Columbus bara återupptäckte de amerikanska kontinenterna, att vikingarna, kelterna och de amerikanska indian-erna kom till ”Nya världen” långt innan hans trevande landkänning. Men Columbus resor till Nya världen skilde sig från alla de tidigare händelserna genom omfattningen av dess mänskliga och ekologiska konsekvenser. Före honom hade Gamla och Nya världen varit separata och åtskilda kontinenter, ekosystem och samhällen; med honom blev deras öden för evigt sammanlänkade, på gott och ont.

Så länge Columbus levde förblev han övertygad om att han hade seglat mot, och så småningom kommit fram till, Asiens utkant. Det var hans orubbliga vanföreställningar om Kina som drev hela hans följande karriär som upptäcktsresande. Ingen jämförbar gestalt under upptäcktsresandets era hade så fel om var han befann sig. Om Co-lumbus hade varit den som namngav sin upptäckt kunde han mycket väl ha kallat den för ”Asien” i stället för ”Amerika”.

Besatt av sin gudagivna uppgift att hitta Asien gjorde Columbus

Oktober 1492 19

fyra resor inom ett decennium, alla väldigt olika, alla avsedda att visa att han kunde segla till Kina på några veckor och omvända dem han fann där till den kristna tron. Men i takt med att resorna blev alltmer komplexa och raffinerade, och i takt med att Columbus inte lyckades förena sina ofta våldsamma upplevelser som kapten och provinsgu-vernör med det som hans tro föreskrev, blev han alltmer irrationell och extrem, tills det tycktes som om han levde mer i sina storslagna illusioner än i den hårda verklighet som präglade hans resor. Om den första resan illustrerar upptäckandets belöningar, illustrerar de föl-jande tre resorna dess politiska, moraliska och ekonomiska kostnader.

Den berömda första resan (1492–93) stod för upptäckten av en ny värld med alla dess löften, och förebådade alla de bekymmer som komma skulle. Efter denna triumf mörknade det betydligt under den hastigt hopskramlade andra resan (1493–96). Columbus hade tänkt förbättra sina navigeringskunskaper från föregående år, kolonisera Nya världen och lokalisera Kina en gång för alla. Men på grund av sin oförmåga att leda männen i den kraftigt utökade flottan och sin oförmåga att lösa gåtan med Kina var det nära att han blev av med allt han hade byggt upp.

Den ohyggliga tredje resan (1498–1500) var av en helt annan karak-tär och förde Columbus längre söderut än någonsin. Även om han obevekligt höll fast vid förespeglingen om att hitta Kina tvingades han erkänna att han kanske hade snubblat över en helt annan ”ny värld”. Under tiden urartade hans styre över det spirande spanska imperiet och hans sökande efter guld övergick till grymheter mot indianerna. På land blev navigeringsmästaren ett offer för sin bris-tande administrationsförmåga.

Under resans gång blev Columbus alltmer verklighetsfrånvänd och förlorade sig i utdragna religiösa drömmerier. Vid ett tillfälle överty-gade han sig själv om att han hade hittat porten till paradiset. Då och då hände det att det rationella, i form av hans sjökunskaper, och det mys-tiska smälte samman i harmoni, men allt som oftast gick dessa tankar stick i stäv med varandra och resulterade i konflikter som sträckte sig

20 COLUmBUs

från den naturliga världen till den övernaturliga. Trots sina utbredda vanföreställningar upptäckte Columbus så många landområden att ifall han hade lyckats behålla kontrollen över allt han upptäckte – med rätten att låta sina titlar gå i arv, vilket Ferdinand och Isabella en gång hade lovat honom – skulle han och hans nya dynasti ha regerat över ett kungadöme långt större och mäktigare än Spanien självt. Så därför beslöt Ferdinand och Isabella att ersätta honom med en lägre ämbets-man, samtidigt som de spelade på hans fåfänga och lät honom behålla tomma titlar som amiral och vicekonung.

Columbus gav sig inte, och uppvaktade sina härskare för att erhålla medel till ännu en resa till Nya världen. Hans önskan fick snart bifall, och varför inte? Det var bekvämare att skicka i väg Columbus än att ha honom kvar hemma.

Den vilda fjärde resan (1502–04), ofta kallad för El Alto Viaje, Höga resan, var ett familjeföretag, och Columbus tog med sig sin unge son Ferdinand för att hjälpa till att säkerställa familjens arv. Ferdinands redogörelse för sin fars liv är en ofta förbisedd guldgruva av information och observationer om Columbus: så som hans nära och kära betraktade honom och inte som historien har dömt honom. En berättelse om far och son som ryckts med av den imperialistiska andan. Vad som började som en resa för personlig upprättelse slutade som ett Robinson Crusoe-liknande äventyr med skeppsbrott och en räddningsaktion som innebar livsfara för alla inblandade. Inte kon-stigt att detta var Columbus favorit bland hans fyra resor.

Vid en närmare anblick framstår Columbus prestationer som allt annat än förutbestämda eller entydiga. En air av kaos svävar över hela hans liv och alla hans äventyr, mot vilken han försöker hävda sin fria vilja. Men som hans son Ferdinand gör klart är hans far alltid sårbar – för regenternas nycker, för tidvatten och stormar, och för stäm-ningen bland sjömännen som tjänstgör under honom. Han framstår som en ödets gisslan i det höga spelet om Europas expansion; gång på gång hade hans bedrifter ha kunnat sluta hur som helst, om det inte varit för hans enastående vision.

kAPitEL 1

m/

Trettiotre dagar

På morgonen fredagen den 12 oktober tog sig Columbus i land, följd av bröderna Pinzón: Pintas kapten Martín Alonso och Niñas kapten Vicente Yáñez. Bara några timmar tidigare hade

dessa två stridslystna bröder varit redo att revoltera mot Columbus, eftersom de trodde att han höll på att leda dem mot en säker död. Nu gick de på fast mark som beboddes av välvilliga människor. Stunden var kommen för den första kontakten.

Snart var de två parterna från olika halvklot involverade i den mest grundläggande av riter: byteshandel. De guldbrunhyade invå-narna erbjöd skriande papegojor med glänsande fjädrar och nystan av bomullsgarn, och i utbyte av de bleka besökarna fick de små falk-bjällror, som användes för att spåra fåglar vid falkjakt, och glaspärlor. Officerarna vecklade ut det kungliga standaret medan Columbus, som ville lagfästa sin upptäckt, kallade till sig flottans sekreterare och räkenskapsgranskare för att ”bevittna att jag tog denna ö i besittning för kungens och drottningens räkning”. Därmed gjorde han anspråk på en blygsam korallö i Bahamas, som nu allmänt förmodas vara San Salvador.

24 DEL Ett: UPPtäCkt

Människorna på ön som Columbus besökte tillhörde tainofolket, en etnisk grupp som bodde utspridd över ett stort område och var skickliga på att odla majs och jams och tillverka keramik. Trots sitt fredliga bemötande kunde de vara skoningslösa krigare, men de hade mött sin överman. Spanjorernas ankomst i Nya världen var början till slutet för tainokulturen, men än så länge besatt stammen en kombi-nation av sinnrikhet och naivitet som Columbus försökte fånga i sin dagbok:

Det enda jag såg var unga män, ingen av dem över 30 år, mycket välbyggda med ståtliga kroppar och vackra ansikten; deras hår var grovt, nästan som taglet i en hästsvans, och håret var klippt ovanför ögonbrynen, förutom en svans i nacken som de låter växa och aldrig klipper. En del av dem målar sig svarta (och de har samma färg som folket på Kanarieöarna, varken svarta eller vita) och andra målar sig vita, och några röda, och andra med vad de kan hitta. Och en del målar ansiktet, andra kroppen, en del bara ögonen, andra bara näsan. De bär inga vapen, och vet ingenting därom, ty jag visade dem svärd och de greppade dem om klingan och skar sig på grund av sin okunskap. De har inget järn. Deras pilar är en sorts skaft utan järn, och några har spetsar av fisktänder och annat.

Spanjorerna hade rest ända hit, över oceanen, och trott att de skulle möta en överlägsen civilisation. Det måste ha varit en besvikelse att mötas av ”nakna människor” som var ”väldigt fattiga på alla sätt”. Columbus och hans män fick vara försiktiga så att de inte skadade dem, i stället för tvärtom. ”Jag såg några som hade märken efter sår på kroppen, och tecknade till dem för att fråga vad det var, och de visade mig att människor från andra öar i närheten kom dit och ville fånga dem, och de försvarade sig. Och jag tror att människor kommer hit från fastlandet för att ta dem som slavar.”

Slavar. Idén slog genast Columbus som rimlig, till och med önsk-värd. ”De skulle bli goda tjänare”, fortsatte han, ”med goda kunskaper, för jag ser att de väldigt snabbt upprepar allt man säger till dem.”

Trettiotre dagar 25

Och i samma andetag bedömde han att de ”enkelt skulle kunna bli kristna, för det verkade inte som om de tillhörde någon religion”. Han planerade att överlämna sex av dessa namnlösa, nakna individer till sina kungliga beskyddare, Ferdinand och Isabella, ”så att de kan lära sig tala”.

Under förmiddagen samlades mängder av indianer på stranden där de stod och stirrade på de tre skeppen på avstånd. Andra kom i urholkade kanoter (”konstruerade som en barkass av en trädstam”) med fyrtio–femtio man ombord, som drog sig fram med ett märkligt föremål som de europeiska sjömännen, trots livslång erfarenhet av havet, aldrig hade sett förut. Columbus hade inget ord för det men kallade det ”något som liknar en ugnsspade”, ett brett, nästan platt blad fäst vid ett långt skaft. I dag kallar vi det en kanotpaddel.

De bar fram fler gåvor till Columbus, som avfärdade dem som ”struntsaker alltför ointressanta att beskriva”. Det var guld han – och Spanien – ville ha, inte prydnadssaker eller papegojor. Han skymtade små mängder i form av smycken indianerna hade i näsan, och bör-jade genast fråga varifrån denna ädelmetall kom. Om hans ingivelse stämde kom guldet från Cipango – Japan. ”Jag tänker ge mig ut och se om jag kan hitta ön Cipango”, underströk han. Han var säker på att de vänliga människorna i sina urholkade kanoter skulle visa honom vägen till ön.

Efter detta första möte fortsatte Columbus flotta längs San Salva-dors kustlinje. Vart de än kom utbröt liv och rörelse på stranden. En del av de uppskrämda öborna bjöd på mat och dryck, och andra, både män och kvinnor, skyndade sig till sina båtar medan de ropade: ”Kom och se på männen från himlen!” Columbus tyckte att det verkade som om människorna på land tackade Gud genom att kasta sig till marken.

Han hade gärna gått i land på fler ställen, men hans seglarinstinkt sade honom att han skulle hålla sig borta från ett ”stort rev av klippor som omgärdar hela den här ön”. Till hans stora irritation fanns det ”en


del grynnor på insidan av revet, men sjön rör sig inte mer än nere i en brunn”, så han seglade vidare, och vidare, överväldigad av Karibiens skönhet, dess turkosa vatten, bomullsmoln och klarblå himmel. För att smickra Ferdinand och Isabella jämförde han skådespelet med landsbygden omkring Sevilla i april och maj, men faktum var att de klara vatten han befann sig i var ännu vackrare och mer förtjusande. Columbus sade att han ”såg så många öar att jag inte kunde bestämma mig för vart jag skulle segla först, och de män jag hade tillfångatagit tecknade åt mig att de var så många att de var omöjliga att räkna, och nämnde vid namn fler än hundra”. Så småningom bestämde han sig för att ta sig till den största landmassan, och uppskattade att den låg fem legua från ön som han benämnde San Salvador.

Upprymd och förundrad som han var låg han inte kvar särskilt länge på sin nya ankringsplats. ”När jag från denna ö såg en annan större ö i väster hissade jag segel för att segla hela dagen tills mörkret föll, för annars skulle jag inte ha nått fram till den västra udden.” Han kallade den för Santa María de la Concepción, och kastade ankar där i solnedgången. Ön brukar förmodas vara Rum Cay, för att använda dess mer vardagliga moderna namn, som står i skarp kontrast till Columbus exalterade upptäckaranda.

I sin blinda jakt på guld hade han låtit de sluga fångarna leda honom till denna plats, för att de som bodde där ”bar enorma guldringar på benen och armarna”. När skeppen närmade sig land flydde fångarna en efter en, och för sent insåg Columbus att han hade blivit lurad. Han var irriterad och ville egentligen segla vidare, men, skrev han, ”det var min önskan att inte passera någon ö utan att ta den i besitt-ning”, så det gjorde han i Kastiliens namn, även om ”man kan göra anspråk på alla om man har tagit en”. Sådana var upptäcktsresandets och imperiets regler, som han tolkade dem.

Han skickade ut flera sjömän som jagade rymlingarna i land, men ”de flydde alla som höns”, som han bedrövat noterade. När en an-nan kanot oskyldigt närmade sig ”med en man som kom för att byta ett nystan av bomullsgarn, hoppade några av sjömännen i vattnet,

Trettiotre dagar 27

eftersom han inte ville komma ombord” och tog den stackaren som fånge i stället. Från sin utkiksplats på övre halvdäck skickade Co-lumbus efter honom ”och gav honom en röd mössa och några små gröna glaspärlor som jag satte på hans arm, och två falkbjällror som jag satte på hans öron” – alltså det vanliga krimskramset som inte var värt särskilt mycket – ”och beordrade honom att återvända till sin båt”.

Senare, under måndagen den 15 oktober, seglade Columbus skepp vidare, pådrivna av en sydostlig vind. Han navigerade försiktigt fram till en annan ö, som enligt den detaljerade beskrivning Columbus gav överensstämmer med Long Island i Bahamas. Ön är nästan tretton mil lång och bara sex kilometer bred, och den framträder som ett sågtandat krön av sand och klippor som sticker upp över havsytan och skiftar i nyanser från mustigt auberginefärgat till lysande vitt omgärdat av en ljusblå krans.

Columbus höll huvudet kallt medan han förundrat betraktade scenen, och dokumenterade omsorgsfullt instruktioner för kom-mande sjöfarare: ”Ni måste ha ögonen med er när ni vill ankra, och inte ankra nära stranden, även om vattnet alltid är väldigt klart och man kan se botten. Och kring alla dessa öar, på ett avstånd av två kanonskott från land, är det så djupt att man inte ser botten.” Dessa anvisningar om hur man navigerar kring Long Island är lika aktuella i dag som de var för femhundra år sedan.

Han var nu nästan så långt norrut som han skulle komma på denna resa, och återigen började han tänka på Indien. Columbus hade gärna stannat och beundrat omgivningarna – ”väldigt grönt och frodigt och luften är mycket behaglig, och det kan finnas många saker som jag inte känner till” – men han var där ”för att finna guld” och en khagan.

Något som försvårade hans arbete var att han hade seglat in i en av världens mest komplicerade labyrinter av öar och näs. Uppifrån termosfären, flera mil upp i luften ser öarna ut som utspridda, glän-sande löv beströdda med guld och flytande på ett hav av safirer, sakta roterande, blomstrande och fluorescerande. Från havsnivån, varifrån


Columbus och hans män såg dem, var de inte mindre anslående där de låg som om de hade rest sig ur den rullande havsytan likt uppenbarelser, eller som fragment av stjärnor eller asteroider som fallit till jorden.

Människorna han mötte verkade delta i en tidlös parad, och Co-lumbus, alltid lika nyfiken, skrev ned sina intryck. I gattet mellan Santa María de la Concepción och Long Island stötte han på en en-sam man i en urholkad kanot, som paddlade från den ena ön till den andra. ”Han hade med sig en bit bröd som var ungefär så stor som en knytnäve, och en kalebassflaska med vatten, och en klump av klarröd jord som hade pulvriserats och sedan knådats, och några torkade blad som måste vara högt skattade bland dem eftersom de överlämnade ett par åt mig … i gåva.” De torkade bladen utgjorde faktiskt en av de äldsta grödorna i mänsklighetens historia, men som trots det var så gott som okänd i Europa. Uppenbarligen hade bladen preparerats, och deras fräna doft dröjde sig kvar i luften och letade sig in i porerna på alla som hanterade dem eller andades in röken från dem. Bladen tillhörde släktet Nicotiana: tobaksplantan.

Mannen paddlade fram till Santa María och tecknade att han ville komma ombord. Columbus beviljade hans önskan och ”lät hissa upp hans båt på däck och vakta allt han hade med sig, och beordrade att han skulle få bröd och honung och något att dricka”. Amiralen lovade att ”ge honom tillbaka alla hans saker, så att han ska tala väl om oss” och berätta att han fick allt han behövde av det välvilliga spanska kungaparets sändebud.

Sent den 16 oktober gav Columbus blygsamma altruistiska gest god utdelning. Flottan letade efter en plats där de kunde ankra, frustre-rade över att de mjuka korallreven inte erbjöd någon trygg hamn i havets rörelser. Mannen som han hade gett vatten, mat och transport såg vad som pågick. ”Han hade talat så väl om oss att det under hela kvällen ombord på skeppet inte rådde någon brist på båtar som kom till oss med vatten och allt de hade. Jag gav order om att alla skulle

Trettiotre dagar 31

få någonting, om så bara några pärlor, 10 eller 12 glaspärlor på en tråd, och några mässingsbjällror, sådana som i Kastilien är värda en maravedi styck” – ett spanskt mynt värt lite mindre än en krona.

Columbus var först tveksam till att lämna skeppet, men gick i land på Long Island och blev positivt överraskad av invånarna, ”ett något mer civiliserat folk, och medgörligt, och mer sofistikerat, för jag har sett att när de kommer till skeppet med bomull och andra saker är de skickligare på att köpslå än andra”. Till hans lättnad hade öborna kläder på sig, vilket tycktes återspegla deras förfining och hyfs. ”Jag såg kläder av bomull sydda som korta mantlar, och människorna har bättre fason, och kvinnorna bär på framsidan av kroppen ett litet bomullsstycke som nätt och jämnt täcker genitalierna.”

Frodig, mörk växtlighet täckte ön. Trassliga mangroveplantor hängde ned över avsatser och kastade olycksbådande skuggor. Taggiga strandplommon spärrade av vägen till öns inre. Om man lyckades ta sig igenom snårskogen kunde man få se en sänka där mörkt vatten kluckade i ett djupt slukhål. I en annan del av ön fanns grottor som lockade de modigaste eller dumdristigaste att utforska deras djup. Allting var konstigt och liknade ingenting som männen någonsin hade sett. ”Jag såg många träd som är väldigt olika våra”, skrev en hänförd Columbus, ”och många av dem har grenar av olika slag, alla på samma stam, och den ena kvisten är av ett slag och den andra av ett annat, och så olika att det är världens största underverk. Vilken skillnad från den ena sorten till den andra!” Han hade snubblat över en flora som hade följt en annan evolutionär bana än den europeiska. Han hämtade andan och fortsatte: ”Exempelvis har den ena grenen blad som ett sockerrör, andra som en mastixbuske, och därmed finns på ett enda träd fem eller sex sorter, och alla så olika.” Hur kunde det vara möjligt? De hade inte ympats av människohand, ”för man kan säga att ympningen skett av sig själv”. Vilken växt Columbus än beskrev var han uppenbart förundrad. Samma vilda mångfald kunde observeras hos fiskar – ”så olika våra att det är fantastiskt; de har några som påminner om sanktpersfisk, i de starkaste färger


i världen, blått, gult, rött och av alla färger, och andra mönstrade på tusen olika sätt, och färgerna är så starka att ingen man skulle kunna låta bli att förundras eller finna stort nöje i att se dem, och så finns det valar.” Ren och skär förvåning och hänförelse tog över hans grandiosa agenda. Eller höll den här världens lockelser på att leda in honom på ödesdigra avvägar?

Den vanligtvis så målinriktade Columbus flackade omkring i Baha-mas i en hel vecka, som genom ett drömlandskap. ”Jag upptäckte en fantastisk hamn med ett inlopp, eller rättare sagt två inlopp, för den har en ö i mitten, och båda är mycket smala, och där inne skulle det få plats 100 skepp, om det vore djupt och rent”, antecknade han den 17 oktober när han närmade sig den nordliga udden Cabo Santa Maria. ”Vid den här tiden gick jag omkring bland några träd som var det vackraste jag någonsin hade sett, och betraktade så mycket grönska så långt utvecklad som i maj månad i Andalusien, och alla träden var så olika våra som dag och natt.” Han var bedårad och förbluffad av spektaklet. ”Ingen skulle kunna säga vad de var, eller jämföra dem med andra i Kastilien.” Synen av så många oidentifierbara träd och växter och blommor förorsakade honom ”stor smärta”, nästan som om han vore blind eller mållös.

Endast guld kunde väcka honom ur hans drömmerier. I samma ögonblick som han fick syn på en man ”som i näsan hade en guld-stav” graverad med skrivtecken försökte han ivrigt köpa den, ”och de svarade mig att aldrig hade någon vågat köpslå om den”. Om hans ingivelse var rätt bar guldet kinesiska eller kanske japanska inskrip-tioner, men han fick aldrig möjlighet att undersöka det.

Nästa dag ”[k]om en så ren och söt doft av blommor och träd från land att det var det ljuvligaste i världen”. Och längre fram en mindre ö, och ännu en, så många att han misströstade om att utforska dem alla, ”ty jag skulle inte kunna göra det på femtio år, för jag vill se och upptäcka så mycket jag kan innan jag (med Guds vilja) återvänder till Ers Högheter i april”. Femtio år: nu började han inse den enorma

Trettiotre dagar 33

omfattningen och ofattbarheten av det landområde han hade hittat. Allting var främmande och annorlunda – växtligheten, människorna, den tunga, söta doften av blommor som fördes med vinden från en ö i närheten. Ännu var det bara oktober och Nya världen var bara en vecka gammal i hans medvetande. Det var över sex månader kvar innan han skulle vara tillbaka i Spanien, och vad som helst kunde hända i denna outforskade värld.

I takt med att dagboksanteckningarna växte i antal återgav han sina upplevelser till sjöss med allt större självsäkerhet och vältalighet. På ytan syftar dagboken till att förmedla den häpnadsväckande drama-tik och nymodighet hans resa innebar, där allting var en upptäckt, där varje upplevelse och sensation registrerades för första gången av det europeiska intellektet, och den europeiska sensibiliteten – eller rättare sagt den kungliga kastilianska sensibilitet som Columbus sökte efterlikna. Han försökte blanda myndighet och intelligens, som om han höll världen på armlängds avstånd för att studera den. För Columbus, en invandrare från Genua, en seglande köpman och självlärd sjöfarare, var den aristokratiska tonen en noggrant utarbe-tad imitation, där det han utelämnade, tonade ned eller missförstod var lika betydelsefullt som de häpnadsväckande upptäckter han dokumenterade.

Under resans gång förvandlades dagboken till ett upptäcktsmani-fest, och inte minst till en spegel i vilken han inte kunde sluta titta eftersom den kom att reflektera hans vision, hans ambition, hans vilja att uträtta stordåd, honom själv. I hans egen värld var hans upplevel-ser och observationer så gripande att de inkräktade på hans förmåga att hantera upptäcktsresandets ständigt föränderliga verklighet. I stället begränsades han av sina stelbenta föreställningar.

För att komplicera saken ytterligare måste de som studerar hans anmärkningsvärda dagbok förlita sig på transkriptioner av origi-nalanteckningarna från den första resan, vilka är försvunna. De återges genom två huvudsakliga källor. Den första är Columbus


utomäktenskaplige son Ferdinand, en sjöman som sedan blev his-toriker, den andra är munken och krönikeskrivaren Bartolomé de Las Casas. Ferdinand försökte naturligtvis upprätta sin fars skam-filade rykte, medan Las Casas inte kunde hitta en tillräckligt djup helveteskrets att kasta upptäckaren i. Men Las Casas inställning till Columbus är mer nyanserad än en enkelspårig kritikers. Han kände till komplexiteten i projektet, som han själv bevittnade och deltog i, men han kunde också se händelserna i ett större historiskt samman-hang, eftersom han levde både i händelsernas centrum och utanför. Han hade ingen handskriven version av dagboken, i stället utgick han från en bristfällig version, på vilken han stundom lämnade akade-miska klagomål. Förutom de vanliga avskriftsfelen hade den okände renskrivaren som Las Casas fick förlita sig på en oroväckande tendens att förväxla ”sjömil” med ”legua”, och till och med ”öst” med ”väst”. Sådana fel gjorde det svårt att följa Columbus rutt med precision.

Som förkämpe för indianernas människovärde och rättigheter tog Las Casas med många avsnitt där Columbus beundrade sina värdar. Las Casas växlar ofta mellan direkta citat av dokumentet han hade framför sig, där Columbus talar i första person, och detaljerade sum-meringar där amiralen omtalas i tredje person, vilket ger intrycket av att Columbus, likt Caesar, talade om sig själv på det sättet. (Den samvetsgranne Las Casas skiljer mellan de två genom att använda citattecken vid direkta citat.)

Columbus vaga, ibland vilseledande rapporter om tidvatten, ham-nar, grund och seglingstaktik komplicerade saken ytterligare. Dessa beskrivningar skulle i århundraden framöver få krönikeskrivare och hugade upptäcktsresande att gnissla tänder över bristen på distinkt och användbar navigeringsinformation – ett avsiktligt drag från Columbus sida. Att avslöja de teorier och metoder han använde gick stick i stäv med hans nedärvda genuesiska instinkt som styrman och seglare. Det var farligare att avslöja än att undanhålla; om han inte var försiktig skulle han kanske bli strandsatt i Sevilla eller Lissabon medan imitatörer gav sig ut för att exploatera hans upptäckter. Så han

Trettiotre dagar 35

föll tillbaka på allmänna beskrivningar av stränder, hamnar, tidvatten och grund i ett försök att hålla ryggen fri trots att han skrev med tanke på eftervärlden.

Ömsom förbryllad, ömsom överdrivet säker på sin sak brottades han med upptäcktsresandets mest grundläggande problem: var han befann sig. Han talade om sin upptäckt av ”Indien”, men det som var viktigast för honom var ändå hans egen person, hans vedermödor och hans känsla av heroism. Närhelst Columbus betraktade de oerhörda upptäckterna utifrån och lugnt återberättade sin historia blev när-varon av Guds vilja ett viktigt tema; när han agerade i Herrens tjänst skedde inget slumpmässigt, allting berodde på graden av hängiven-het. I Herrens tjänst såg han sig själv som en upptäckternas präst.

Men när Columbus övertygelser inte överensstämde med verklig-heten, eller när hans fåfänga och ängslighet tog överhanden, föll han till föga för mörkare instinkter. Han verkade inte ha något begrepp om andras välbefinnande, och han var oroväckande snar att offra allting för ett högt uppsatt, ouppnåeligt mål, oavsett om det var upptäckten av khaganens rike eller befrielsen av Jerusalem. I dessa dramer såg han sig själv som en plågad, heroisk gestalt. Ju mer storslagna hans fantasier blev, desto mer omänsklig blev han. Hans dagbok, delvis ett dokument över hans lidelsefulla instabilitet, visar hur han led av en känsla av fruktan och förtryck, vilken främst avhjälptes med dröm-mar om ära och allsmäktighet. Han var mer än en upptäckare, han var en katalysator för både sina resor och sina inre kamper. Denna tendens att skapa dramatik kring sig själv är en bidragande faktor till att Columbus upptäcktsresor är så minnesvärda: han såg till att de blev det.

I takt med att dagboken växte blev den en allt viktigare dokumen-tation av resan, ett roder för amiralens psyke, något att hålla fast vid i både yttre och inre stormar. Den var dock ingen källa till tröst för Columbus. I stället för den förväntade känslan av upprättelse låter amiralen ofta alltmer desperat och plågad av sina upptäckter och de utmaningar de medförde. Han blir medveten om att han är på väg in i


en lång kamp där varje seger verkar åtföljas av ett felsteg, oförutsedda konsekvenser eller till och med ett potentiellt brott. Paradoxalt nog ökar inte bara hans makt och ställning (som han ser det), utan också hans sårbarhet – för indianerna, för rivaler som bröderna Pinzón, för en vag känsla av att resan innebar högre och mer tvetydiga in-satser än han hade räknat med från början. I stället för att finna en nautisk motsvarighet till Marco Polos resor, och en väg till personlig rikedom, hade han snubblat över en ”annan värld”, som han kom att kalla den, där det inte fanns några kartor som kunde visa vägen. I alla praktiska avseenden var han vilse och fel ute, men möjligheten att det var så kunde han inte medge för sig själv eller sina medresenärer. Det var mycket bättre att insistera på att han ännu inte hade hittat det de letade efter, men den övertygelsen i sig gav inte mycket tröst. Ju mer han fann, desto mer ifrån sig blev han, eftersom imperiet han sökte visade sig vara större och mer mångskiftande än han hade kunnat föreställa sig.

När Columbus drog från ö till ö och förundrades över ”de små fåg-larnas sång” och ”gräset likt april i Andalusien”, alltmedan han letade efter guld, fick han av en cacique [indianhövding] höra talas om en ”stor ö” som upptäckaren reflexmässigt antog ”måste vara Japan”. Och därifrån tänkte han ta sig ”till fastlandet”, det vill säga Kina, ”och till staden Kinsai”, Marco Polos antika namn på Song-dynastins huvud-stad, nu känd som Hangzhou, på medeltiden den rikaste och största staden i världen. I denna magifika miljö föreställde sig Columbus hur han skulle överräcka ”Ers Högheters brev till khaganen, och be om ett svar att ta med hem”.

Trots att han befann sig mitt i Bahamas förblev han övertygad om att han hade nått porten till Asien. I verkligheten låg Kinsai över tusen mil väster om hans position i Karibien, men dessa dimensioner gick emot hans starka övertygelser om jordens storlek och konti-nenternas placering – inte för att andra sjöfarare eller kosmografer i Europa hade en mer korrekt uppfattning om dessa saker. Exakt

Trettiotre dagar 37

vilka jordglober Columbus studerade är okänt, men en av den tidens mest inflytelserika versioner, av Martin Behaim, en tysk kartograf i Portugals tjänst, indikerade faktiskt att Cipango var nära. Columbus kunde inte medge möjligheten att dessa världskartor och alla deras antaganden kunde vara komplett felaktiga.

När Columbus inte var försjunken i sina vanföreställningar om Kina återgick han till sitt andra hjärnspöke: guld.

Han tillbringade en kväll och påföljande dag, den 22 oktober, ”i väntan på att se om kungen här eller andra människor skulle komma med guld eller någonting värdefullt”. Många kom för att titta, en del nakna, andra målade i rött, svart eller vitt, och lämnade bomull eller andra lokala produkter i utbyte mot enkla europeiska saker. Det enda guld han såg var de smycken som en del av indianerna bar ”hängande från näsan”. De var villiga att byta dessa föremål mot falkbjällror, men när han undersökte bytet beklagade han sig: ”Det är så lite att det inte är någonting alls.”

Från guld vandrade hans tankar tillbaka till Asien. Han trodde att han inte var mer än en dagsseglats från Japan, eller Cipango, i stället för de tusen mil som skilde honom från hans osannolika slutmål. Den 23 oktober skrev han om hur han hoppfullt gav sig av mot Kuba, ”som jag tror bör vara Cipango”, för att leta efter guld. ”På jordgloberna jag har sett”, påminde han sig själv, ”ligger det i den här regionen.” Allt enligt Martin Behaim.

Vid midnatt lättade Columbus ankar och satte kurs mot Kuba, men när skymningen föll igen hade hans djärva kraftansträngning inte gett något resultat, samtidigt som ”det blåste upp friska vindar och jag inte visste hur långt det var till ön Kuba”. Alltså revade han seglen, förutom focken, till dess att ett regnväder tvingade honom att reva även detta segel. Så fortsatte det i fyra dagar, ”och som det regnade!”

På söndagen den 28 oktober gick han in i en djup flod utan naturliga hinder – kanske Bahia Bariay på Kuba – och ankrade i dess skyd-dande famn där han fick se ”träd längs hela floden, vackra och gröna, och olika våra”. Han var oerhört noggrann med sina beskrivningar


av flora och fauna, som om naturens artrikedom kunde ersätta eller avleda uppmärksamheten ifrån de underverk han hittills inte hade hittat – guld, kryddor och påtagliga bevis för en khagan, som han hade korsat en ocean för att möta, utan att förstå att det låg ännu en ocean och två århundraden emellan dem.

I stället skrev han om blommor och sjungande fåglar och en hund som inte kunde skälla, förmodligen tämjd av lokala ”fiskare som hade flytt i skräck”. Inne i deras hyddor möttes han av en kuslig syn: ”nät av palmfibrer och rep och fiskekrokar av horn, och benharpuner och annan fiskeutrustning, och många eldstäder där inne”. Men var fanns invånarna i detta Arkadien? Med halvkvävda andetag och tveksamma steg smög hans män försiktigt genom denna tidlösa by.

Efter att ha gett order om att allt skulle lämnas orört återvände han till sitt skepp och återupptog resan uppför floden, medan han famlade efter superlativer för att beskriva Kuba: ”Det vackraste som ögon någonsin skådat: fullt av utmärkta hamnar och djupa floder.” Indianer han mötte talade om de tio stora floderna, och, skrev han, ”man kan inte ta sig runt det med deras kanoter på 20 dagar.” Han ville inte längre kännas vid att Kuba kunde vara en ö. Om han inte var framme vid porten till Asien, var befann han sig då? Det var en fråga som hängde som ett orosmoln över själva grundförutsättningarna för hela resan.

Han intalade sig själv att invånarna, eller indianerna, talade om ”guldgruvor och pärlgömmor”, och hävdade att han hade skymtat ”musselskal” som skulle kunna innehålla pärlor, och utifrån detta missförstånd drog han slutsatsen att ”khaganens skepp, stora skepp”, hade varit där före honom.

Förbluffad, nyfiken och rovgirig tog han sig längre inåt land, där han med beundran såg elegantare bostäder, vilka han hade svårt att beskriva i de termer han kände till: ”De var gjorda likt moriska tält, mycket stora, och såg ut som tält i ett läger där det inte fanns något regelbundet gatumönster, utan de låg ett här och ett där; och på insidan var det välsopat och rent, och deras möbler var välgjorda … av

Trettiotre dagar 39

mycket fina palmgrenar.” Här och där pryddes väggarna av masker, en del manliga, andra kvinnliga, men han kunde inte avgöra ”om dessa var till för sin skönhet eller för att dyrkas”. Återigen, underströk han, ”rörde de ingenting”.

Torsdagen den 30 oktober var flottan på väg igen – Pinta med indian-ska guider ombord och Columbus fortfarande med planer på att söka upp khaganen. Den 1 november gick han i land i närheten av Puerto de Gibara, på Kubas nordöstra kust, där han använde sina indianska passagerare som spejare och sändebud. Precis som tidigare var de ute på en fruktlös guldjakt. Vid det här tillfället observerade han ”en bit bearbetat silver som hängde från näsan” på en indian, en detalj som väckte hans nyfikenhet. Hans män kommunicerade med lokalbefolk-ningen på teckenspråk, och misstolkade en stamkonflikt som fullt krig mellan öborna och khaganen. ”Det är helt visst”, proklamerade han, ”att detta är fastlandet”, och att Kinsai låg endast hundra legua bort. Det var dags att skicka ut en rekognosceringspatrull för att leta reda på den legendariska kinesiska huvudstaden.

Columbus skickade ut ”två spanska män: den ene var Rodrigo de Xerez, som bodde i Ayamonte, och den andre var en Luis de Tor-res … av Murcia som var född jude, och sades kunna hebreiska och arameiska, och även lite arabiska.” Två indianer följde med patrullen, och de bar med sig ”snören med pärlor att köpa mat för”. De hade fått order om att hitta öns kung, överlämna sina handlingar, utväxla gåvor och ta reda på exakt var de befann sig. De hade sex dagar på sig att fullfölja uppdraget.

Som Columbus var noggrann med att förklara var Luis de Torres en converso, nyligen omvänd till kristendomen, förmodligen mot sin vilja. Hans riktiga namn tros ha varit Yosef Ben Ha Levy Haivri, ”Josef son av Levy hebréen”, och han skulle bli den förste av judiskt ursprung att bosätta sig i Nya världen. Columbus hade tagit med sig Torres på resan både för hans diplomatiska förmåga och för hans språkkunskaper. De kanske skulle få med arabiska köpmän att göra,


och ifall de skulle stöta på ättlingar till Israels förlorade stammar tänkte man att Torres skulle kommunicera med dem. Columbus var i realiteten helt oförberedd på att tala med ”indianerna” på deras verkliga språk och fick ta till improviserat teckenspråk, ett tillväga-gångssätt som ledde till tvetydigheter och förvirring som han tog till intäkt för sina fantasifulla idéer om khaganen.

På morgonen den 3 november bordade Columbus skeppsbåten för att vänta på rekognosceringspatrullen och inspektera en ”ytterst anmärkningsvärd hamn, väldigt djup och utan klippor”, med en strand som lämpade sig väl för kölhalning, det vill säga reparation av skeppens skrov.

Nästa dag gick Martín Alonso Pinzón, som i praktiken betraktade sig som medledare för expeditionen, i land och gjorde ett mycket lovande fynd, ”två bitar kanel”, egentligen Canella winterana, eller vildkanelblommor, som avger en rökig, sötaktig doft. Han ville gärna börja handla med denna åtråvärda vara, och skulle ha gjort det om det inte vore för det ”straff som amiralen hade infört”. Det fanns till och med hela kaneldungar i närheten, enligt Pintas båtsman, men vid närmare inspektion kom Columbus fram till att det inte stämde. De spanska upptäckarna lyssnade förväntansfullt på historier om guld och pärlor ”i oändliga mängder”. Ju mer de lyssnade, desto mer godtrogna blev de. Det gick så långt att Columbus registrerade rap-porter om män med hundhuvuden ”som åt människor och som när de dödade en man högg av hans huvud och drack hans blod och skar av hans genitalier”. Groteska historier som den här påminde om sagor återgivna av Sir John Mandeville, vars fantasifulla berättelser var minst lika populära i Västeuropa som Marco Polos. Sådant kunde väl inte hända här – eller?

* * *

Columbus av Laurence Bergreen

Documents

Transcript of Columbus av Laurence Bergreen